sågo mer än väl att med dylika menniskor va:
ingenting vidare att göra, och afskedads dem. Då nu
Fossati med sitt hufvud gick i borgen för pelarnes
återupprättande och kupolens iståndsättande, upp:
drogs arbetet åt honom.
Dermed var likväl icke allt vunnet, ty i Fossatis
personliga ställning lågo ännu stora svårigheter. I
urkarnes ögon var han en gång för alla en otro-
gen, och dertill en Moscovit — medlem af en ras som
är dem in i döden förhatlig. Skedde den minsta
olycka — något som lätt kunde inträffa om ge-
saom någon tillfällighet de omkring S:t Sophia bo-
snde turkarnas uppretades emot hans suropeiska och
grekiska arbetare — så skulle allt varit.örloradt. Fos-
aeti fruktade i synnerhet för femtiol arabiska stu-
decter, hvilka hörde till moskeens skolor och voro
densamma fanatiskt tillgifne. Lyckligtvis bragte han
regeringen derhär att de finge respenningar och
lof att fara hem till Asien, på ett år. De drogo
också bort med flygande fanor och klingarde spel.
Arbetet börjades nedifrån, med allmän rensning
af pelare och marmorgolf. Öfverallt visade sig åter
den fordna prakten; likasom om de herrliga qvar.
lefvorna ifrån alla de antika tempeln åter uppstått
sedan de så många många århundraden underbart be
varats i skygd af denna åt den gudomliga vishetei
belgade kyrka. Många af de redan i forntiden be
römda pelarne voro så öfvertäckta af dam och smuts
att man kunnat tvifla på deras identitet.
Derföre blef också- Fossati hänförd af glädje näs
han åter skådade demi deras fordna glans, isynner-
het da åtta, hvarje af en enda sten bestående, pe.
larne af verde antico, hvilka först blifvit lösbrutns
från Belbeks tempel och släpade till Rom samt se
dan under kejsar Theodosius förda derifrån till Con-
stantinopel. Dessa pelare, måhända de skönaste i
verlden och fullkomligt bibshållna, skimrade åter
som fordom. De stå vid kyrkans båda ändar, fyrs
och fyra midt emot hvarandra. Birkom dessa åter-
ann man de åtta röda porfyrpslarne från Egypten.
vörstärkta medelst grofva jernband. Det tycks som
om de under den byzantioska tiden skulle genom
den på dem hvilande, ofantliga lasten hafva remnst.
Fossati aktade sig noga att borttaga dessa jernrin-
gar, eller att på något sätt förändra pelarnes egen-
domliga utseende. Deras hvita marmorkspitäler ly-
ste åter i sina rika akantusornarmenter, hvilka likväl
förråda byzantinsk öfverlastning.
De pelare som genom hvalfvets tyngd hade bragte
ar sin lodräta ställning riktades, och de brustna pe
larfötterna utbyttes mot nya. Detta var icke något
lätt arbete, isynnerhet med de öfre pelarne, som
nest hade lidit af kupolens tryckning. Oesrhördea
ställningar restes i byggnadens inre för att under-
stödja murarne öfverallt der det brhöfdes. Härige-
aom blef det möjligt, att ställa pelarne lodrätt och
förse dem med nya fotställningar. Detta hade de
turkiska och armenianska arkitekterna hittills ansett
omöjligt, och de ville ej förr tro på sakens verk-
ställbarhet än de sett det med egna ögon. Sedan
de likväl sett att uppriktningen af den första pela-
ren försiggick med lätthet och säkerhet, utropade
de: Gud är stor! och suckade efter vanligheten
djupt öfver att de ej sjalfva kunnat hitta på en si
enkel sak samt deröfver att psscharne nu skulle
göra narr af deras okunnighet och oerfarenhet, Men
Fossati tröstade dem dermed, att om de äfven gan-
ska väl känt sättet, så skulle de ändå icke kunna!
begagna sig deraf, emedan den största svårigheten
låge i det omsorgsfulla och noggranna utförandet.
Då murarne blifvit bafriada ifrån den tjocka kalk-
rappningen, visade sig väggarne i deras ursprungliga
skick, täckta af den skönaste marmor och af talrika
mosaikarbeten, hvilka Fossati sorgfälligt afiecknade,
bvarefter väggarne, emedan Islam ej kan fördraga
några bilder, återigen öfverrappades med kalk och
målades al fresco i orientalisk smak. En venetiansk
målare hade öfvertagit detta arbete, och inom gan-
ska kort tid hade några albanesiska och grekiske
pojkar som buro kalk, blott genom att se på, så väl
uppfattat konsten att de blefvo förträffliga lär-
jungar och medhjelpare. Fossati upptäckte på ens
sidan af fasaden, åt vestibulen till, den bsrömde
mosaik, som föreställer huru kejsarne Constantin och
Julian erbjuda jungfru Maria såsom offsr, den ene
en modell af Constantizopsl och den andre modeller
af S:t Sophia. En teckning af denna mosaik kom-
mer att pryda det verk öfver Sophiakyrkan, som
Fossati ämnar utgifva i London.
Arkitekten stördes dagligen i sitt arbete. All:
paschar och embetsmän, ja till och med vederböran-
jes svarta tjenare och eunuckerna i seraljen, ansågo
sig fullkomligt berättigade att gå in i moskesn och
uillse arbetet. De oroade arbetsfolket, de ville av
man skulle föra dem omkring öfverallt, gåfvo besat:
goda råd, och tillade att de skulle snart komma ige:
för att se efter huru man uppfyilt deras önskningar
Alla voro otåliga att snart få se mosken färdig oct
öppnad, så att de deri kunde förrätta sin andaki
En bestämde härtill en månad, en annan en vecks
Ministrarne sjeliva, fom voro vana att se sina lust-
slott af tegelsten och bräder liksom genom trollkrafi
uppresas på ganska kort tid, begrepo alldeles icke
hvarföre arbetena i S:t: Sophia gingo så långsamt
D2 varade haifennat år.
Då man kom till kupolen blef arbetet svårare,
och fordrade stor försigtighet. De fordsa Grekerna,
vilka voro lika skrytsamma som deras förfäder d:
samla, och deras efterkommande Nygrekerna, på-
;:odo, såsom förut är nämndt, att denna kupol bli-
vit byggd med ett serskildt slags tegel, slagna af en
orös jordert från ön Rhodos, hvilka oro lättare än
vatten.
För några år sedan hade Fossati erhållit tillåtelse
utt i sällskap med preussiska ministern uppstiga j
let inre af kupolen. Han lösbröt då med en mej-
el en liten bit ef en tegelsten, som han fann vers
u!lkomligt lik da vanliga. På detta sätt förföll sa-
san om den rhodiska tegeliillverknisgen. Denna un-
lersökning hade så när kommit att stå både Fossati
ich ministern något dyrt. Lösbrytandet förorsakade
nycket buller nere i kyrkan. Imanerna och Molla-
ierpa som trodde helgedomen hotad, skyndada ur.
ipniga upp, och grepo de nyfikea Frankerna, och
ndast ministerns diplomatiska karaktär räddade dem.
Redan under den byzantinska tiden hade man, för
utt undsrstödja kupolen, på utsidan anbragt ofaniliga
tödjepelare och motlager, hvilka gåfvo det yttre
tt tungt och oformlizt utseende. Fossati fann desss
velare på många ställen så skadade, att de 1 stället
ör att understödja hvalfvet, snarare tryckte derpå.
Han lät derföre borttaga dem och härigenom har
syrkan erhållit ett lättare och vackrare utseande.
Derpå lät Fossati lägga en jernring omkring den lä:
fre delen af kupolen, för att förekomma alla fram-