BLANDADE ÄMNEN:
Sophia-kyrkan och Fossati.
Gud är uti henne, hon skall icke vackla; Gud
skall uppehålla henne från den ena morgonen till
den andra. Dessa ord voro intryckta på hvar och
en af de tegelsienar, som användes vid återuppbrg-
gandet af kupolen till S:t Sophiakyrkan i Constan-
tinopel. Ena sakkunnig skattmästare under kejsar
Justinianus sändes enligt Codini uppgift till Rhbodus,
ör att der låta bränna tegel, som voro fem, ja en-
ligt andra byzantioska historisskrifvare, tolf gånger
lättare än de vanliga. Den tidens (530—3537) mest
berömda arkitekter, Is dor och Anthbemius, från det
då med den antika konsten ännu förtrogna Karien,
egnade deråt sina statiska, mekaniska och arkitek-
toniska kunskaper, hvartill sagan äfven bifogat fysi-
ska konststycken. Kejsaren sjelf sades likväl genom
Dn engels ingifvelse hafva löss problemet för upp-
byggandet af kupolen, hvarpi de störa byggmästarne
rin Miletus och Trelles en lingre tid förgäfves hade
grubblat. Gerom inmurads reliker troddes mar
verksammsst försäkra sig om byggnadens bestånd;
i samma afsigt blefvo offentliga förböner hållna vid
falläcdningen af hvart tolfte murskifte. Starka s:ödje
pelsre gjorde sitt till, men vanställde kyrkans yttre.
Så förflöt hela den öfriga byzantinska tiden och
den turkiska, ända tills nu; mer än tretton århuz-
draden framtågede öfver S:t Sophia, ionan kyrkan
åter behöfde någon hufvudreparation. Först för pi-
gra år sedan bief en del af kupolen mycket förfal
len, så att en snar undergång hotade denna Öster
landets veckraste och mest storartade byggnad. Men
redan förut gjorde de få kristna, som insläppte: i
den. stora moskeen, ganska sorgliga liakttsgel er:
mörka orena geromgångar,! fordom från Greklands
tempel borttagna och här uppställda marmorpelare
hvilka voro vårdslösade och nedsvärtade af turkarne,
samt märken efter grofva yxhugg sålångt barbarerna
kunnat nå ornamenterna; berömda, men efter eröf
ringen 4453 med kalk öfvertäckta mosaiker; kar-
noisser och marmorgolf, höljda med fotstjockt lager
ef smuts efier du:vor, hvilka fått flyga fritt ut och
In genom fönstren. Kupolen, som i svindlande höjd
uppbäres ef två rader öfver hvsrandra stående min-
dre pelare, hade småningom tryckt dessa utåt ur
deras lodräta ställning. Ur de skadade takrännorna
sipprada vattnet, ej allenast genom de urgamla hvalf-
ven, utan dröp äfven in i sjelfva kyrkaa på de dyr-
bara mattorna och störds de knäböjande mollaher-
0a3 andakt, på samma gång som dest erierade dem
om den öfver deras hufvudea sväfvande kupolens
bristfälliga skick. I detta betänkliga tillstånd hade
byggnaden redan en längre tid befunnits, utan att
någon med allvar tänkt på dess isiåndsättande, med
undamtag af Fossati, en i rysk tjenst varande ar-
kitekt, som uppbyggt det vackra ryska minisier-pa-
iatset i Constantinopal och derigenom gjort sig på
det fördelaktigaste känd.
Han begagnads det vänskapliga förhållande, hvari
ban stod till Redschid Pascha, Halil Pascha och Ri:
faat Pascha, de kraftigaste stödea för Portens dåva-
rande regeringssystem, för ast som oftast göra dem
uppmärksamma på den slutliga undergång, som ho-
tads den åldriga kupolen. Då hette det likväl ell-
sid: bGud är stor, men riket är fattigt! Dermed
trodde de sig lugna arkitekten när han talade om
det Damoklessvärd, som i moskten hängde öfver de
rättrognes hufvuden. Slutligen blefvo herrarne lik-
väl oroliga. Sultanen önskade ett utlåtanda öfver
saken och tycktes hågad att göra något för upprätt-
hållande; af en minnesvård, som till en del samman-
hängde med rikets ära och för hvars skull tusentals
otrogna årligen kommo från alla delar a! Europa
och med undran betraktade S:t Sophia; något som
muselmännen i öfrigt bade svårt att begripa.
Hedoa äfven ministrarne förklarat sig för repara-
tionen, så voro icke på långt när alla hinder der-
igenom undsanröjda. Ibland andra skråbyggmästare
vistas i Constantinopel äfven en armeniansk familj
Karebet, hvilken, osktadt sin rikedom och till föjd
af en slug förställning, siryker omkring i dåliga, ja ofia
srasiga kläder. Rättigheten att bygga och måla sul-
tazrens af bräder bsstående lustsloit och palatser har
sedan urminnes tider gått i arf inom denna sligt,
och dess medlemmar hafva derpå vunnit ofantliga
summor. Ehuru ministrarge ej hyste rågot: förtro-
ende till dem, ville man likväl så mycket som möj-
ligt skona deras fåfänga, och en dag församlade man
Karabeterna, jemte åtskilliga turkiska arkitskter, för
ett iahemta deras råd angående S:t Sophia-kyrkans
(ståndsättande.
Ea af turkarns föreslog att tillbygga två minare-
ter och att: öfvermåla såväl kupolen som väggarne
med blått och gyllne stjernor, hvarigenom alla de
skadade ställena skulle döljes; en ennan rådde att i
stället för stjernor anbringa gyilne solar, äfvensom
att måla utsidan, för att så mycket säkrare kunna
undanskymma hvarje remna i murarsa. Ea tredje
insåg hela skadan osetydlig, och lade mera vigt på
reparauionsn af brusnarne, skolorna, och den siors
kyrkdörrea. Hela diskussionen inosa byggpadsrådet
tog den förutsedda vandaingen, ocH Riza Pascha
lada bort sia pipa, för att återföra arkitektorna til
åufvudsaken: mediea att förekomma den hotande
faran af kupolens instörtande och at återgiiva pe-
larne deras lodräta stälininz. Vid deta lifsterligs
uppdrag sigo Karsbiterna och arkiiekterna högs
förlägna ut, men påstoio snart, med vanlig ofö
skämdbet, ett kyrkans uppbigsare hade med fli
ställt till så och icke annorlunda; pela:ne måste
iu:a, byggmistara i vesterlandet bade byggt luiands
torn till och med, Då gick en vindfiäkt genom
rummet och Fossati påsted sig hafva sett Isidors
vredgado vålnad svåfta doaröfver, Ministrarno in-