— På begäran får redaktionen här meddela den underdåniga petition, som Bildningscirkeln här i Stockholm beslutat att ingifva till Korungen angående vissa förändringar i Kongl. förordningem om gesällvandringen. Den är af följande iinnebåll: Storrmäktigste, allernådigste Könung! Då ionförr Eders Mejestäts thron vi frambära vår undersåtligga petition om förändrisg i åtskilliga förhållanden, , som blifvit stadgade genom Kongl. Maj:ts nådiga förrordning till inskränkande och ordnande af gesällvandringen af den 46 Januari 1844, så är detta medi den djupaste känsla af behofvet af denna förändring, — en känsla, som icke är en produkt af ögonblickets tycke utan en oafvislig följd af sju års sorgliga erfarenhet. Eders Meaj:ts konungsliga syfte att hägna hvarje undersåtes bästa, att göra det hela lyekligt genom hvarje individs välbefinnande, synes oförtydbart af de nya förordningar, som Eders Maj:t gifvit sitt land angående handel, handtverk och fabriker, angående de fattigas försörjande, lösdrifveriets upphörande och inrättande af de välsignelserika folkskolorna. Då vi i dessa åtgärder se Eders Maj:ts högsinta vilja både att förädla nationen och höja dess ekonomiska omständigheter, så hafva vi deruti en borgen, att Eders Moj:t skall underkasta de bekymmer vi pu frambära en nådig pröfning. Af ålder bade gesällerna vissa friheter, hvaraf icke andra der:as medborgare voro i åtnjutande. Undantagslagar till förmån eller nachdel för någon viss klass hafvva alltid i längden verkat menligt för det hela och så äfven dessa. Gesällernas gästningssätt under derras vandringar blef för andra samhällsmedlemmar een börda, hvilken krafde åtgärder till dess häfvande, ; och ofvannämnde nådiga kongl. förordning af den 466 Januari 4844 blef deraf en följd. Men Eders Mwj:ts höga och upplysta omdöme skall utan tvifvel fimne, att det ädla syfte att åstadkomma ordning uti förhållanden, som icke mera öfverensstämde med tidens begrepp om godt samhällsskick, åstadkom stadganden, hvilka nu på ett högst beklagligt sätt ligga gesällklassen till men. TI stället att återföra gesällerna till samma ställniog, som andra arbeatare, hvilka fritt äga utbjuda och bortackordera sin arbetskreft till den, som kan behöfva använda den och dertill är befogad, stadgade ifrågavarande kongl. förordning sådana inskränkningar i gesällers förutvarande rätt att förflytta sig från ort till en annan inom riket, att de dera! måste se sin verksamhbetsföörmåga på det betänkligaste inskränkt. Gesällens foortkomst i intellektuelt och ekonomiskt hänseende beeror dock så helt och hållet på hans berättigande artt deltaga i den konkurrens, som samhällets lsgarr för öfrigt gilla, att hvarje tviogande begrävsning i deita berättigande måste verka menligt på deras lyftning, hvilka likväl till största delen förse ett af riksstånden, städernas borgerskap, med sina medlemmar. Väl hoppades vi, aut Eders Kongl. Maj:ts nådiga Handtverksordning af den 22 December 1846, som icke föreskrifver dessa inskränkningars fortfarande gällande kraft, skulle bli den enda och rätta grunden för gesällernas förbållanden till deras mästare, men, tyvärr, bafva embetsmänner ansstt deen äldre författningen gällande bredvid der yngre coch tidsenligare. Det är derföre vi af omtanka föör egen cch allmänt väl hos Eders Kongl. Mej:t unnderdånigst petitionera om utfärdande af er nådig förörklaring, stt nämnde Kong). Moj:s nådiga förordnining af den 22 December 1846, tillika med de i sammaanhang dermed sedermera utfärdade nådiga föresiriftfter, äro de enda gällande specislisgar rörande gesäller,, och att för öfrigt de hit tillämpliga legar, förordniingar och stadgar, som finnas för Eders Maj:ts urdersåtter i allmänhet, äfven omfatta gesällerna.