begripa, luvaraf gossen fått den bleka färgen.
Hans anmärkningar deröfver underlåta icke,
att ifrån tanten framlocka några sarkastiska ut-
fall emot nutidens myckna läsande och stilla-
sittande, hvilka hon dock egentligen riktar
emot sina äldsta brorsöner, med hvilka hon
står i ett spändt förhållande. Men oaktadt
allt detta är hon fromt andäktig; i hennes
rum, der hon förvarar många sköna saker, i
rococcosmak, skulpterade och bonade möbler,
som stå på krokiga satyrben med förgylda klor,
och anmödrarnes kostbart stickade sidenstubbar
m. m., har hon äfven ett litet nätt altar,
hvarpå står en skön bild, föreställande hennes
skyddshelgon, framför hvilket i blanka kande-
labrar äro placerade två hvita vaxljus, som af-
tonen före helgonets fest upptändas.
Familjtanten bar äfven en historia; ofta en
ganska rörande, hvilken, sedan man erfarit den,
visar hennes drag mycket intressantare och
vördnadsvärdare och hennes fördomar mycket
förlåtligare:.
En komjplett dam at detta slag, fullt öfver-
tygad, att nu för tiden ingenting, och ingen
mera duger, och likväl hysande varmaste väl
vilja emot alla, intagen af förkärlek för alt
gammalt och fasthållande vid gamla seder
och bruk, som numera ingen känner, uppfylld
af pretensioner, som medvetandet att hafva
sammansperat en vacker summa kontanter icke
förminskar och derföre sökande tillfredsställel-
sen att efter behag få plåga sina blilvande arf-
vingar, var vår fröken von Keppel, hvilken,
förut kanonissa, efter hennes stifts indragning,
inackorderat sig hos pastorn i Lodorf, som var
en hennes ungdomsvän, för att i denna stilla
och sköna trakt tillbringa sina återstående
dager.
År det du, Anna?, frågade hon, räckande
den isträdsande flickan handen, hvilken denna
kysste. Win Gud, bvad de baroen växa en
öfver hufvudet! Då jag sist såg dig, räckte du
knappt till mitt knä... Kom hit och sätt dig;
det gläder mig att du kommit, och jag vili
hoppas du hos oss skall finna dig väl.
O, säkert, nådig fröken — tant — och jag
boppas aldirig gifva er anledning till missnöje.