försvinna, ja kanhända redan försvunnit, häl inträffar strax ett annat förhållande. Här för. byter sig så lätt en institution, om hvilker intet uti den allmänna andan eller i den vanliga umgängesberöringen erinrar, i ett tomt formelwäseende, likt Greklands och Roms offertjemst under den gamla hedniska religiositetenss förfall; religionskänslan, den der ej stödjes af tanken, ej heller ingått uti och assimilerat sig med de föremål, som vanligen sysselsätta sinnet, förslöas och försvinner efterhand. Häraf uppkommer nu å ena sidan indifferentism och otro, med all den sedliga upplösiing som häraf blir en följd hos andra, mestadels personer af ett redligt allvarligt sinne, hvilka djupt lida af det hära! härflytande förderf, men icke äro i stånd att göra sig reda hvarken för de egentliga orsakerna till dess uppkomst ej heller för medlen och sätttet till dess afbjelpande, en dyster och mörk fromhet, eller så kalladt läseri. Icke destomindre bör man derpå vara beredd, att samma uttnötta fras, hvilken vid fråga om politiska reformer så ofta föres på tungan, vid fråga om reformer i kyrkligt hänseende ännu långt mer skall låta höra sig: Allt ankommter dock på sjelfva andan. Är denna god så bliffva alla former goda, men är den dålig och föörvänd, så uträttas intet med hvilkep formförändring som helst.,. Men Norriges tillstånd, jemfördt med Sverges, visar, af hvilket imflytande formerna äro uti politiskt hänseende. De hafva ej mindre inflytsnde i kyrkligt. Det anförda kraftiga steget inom den Skottska kyrkan, för att tillvinna församlingarne rittigheten att sjelfva kalla och tillsätta sina lärare, skulle säkerligen heller icke hafva blifvit taget, om icke genom sjelfva de kyrkliga formerna ett lefvande interesse för allt det som rörer kyrkan hos hela folket blifvit underhållet. Också är det en allmänt känd och medgifven sak, hvilket hinderligt och hämmand:e inflytande föråldrade, otjenliga former kunna utöfva, samt, tvärtom, hur mycket sjelfva formerna kunna bidraga till framkallandet af en ny och förbättrad anda. Och om fördensktull en andsins makt erkännez, så måste denna framförallt ådagalägga sig uti tillvägabriogandet af sådana former och inglitutioner, som för dess friska venksamhet och lif, med hänsyn till förhanden varande förhållanden, befinnas tjenligast. De allmänna principer, på hvilka dessa reformer enligt vår tanke böra basera sig, äro förvimligast följande: 4:o Att området för en själaörjares verksamhet icke är större, än att han må kunna känna hvarje medlem af sin församling, ej endast till hans person, utan ock till lans religiösa ståndpunkt och odlingsgrad, samt träda med hvar och en, såvidt möjligt är, i enjemn och underhållen personlig beröring. 2:o att han med denna sin verkningskrets må känm sig införlifvad, och hvarken af andras nycler må kunna ryckas från densamma, och icke heller hvarken för sin utkomsts skull, ej heller för lockelser till högre löneförmåner må stå beständigt på språng att lemna densamma. 53:0 Att han för detta sitt verksambetsområde må wara ensam på en gång både moraliskt och juridiskt ansvarig, och icke ega någon annan bredvid eller under sig, på hvilken göromålen må lkuona kastas. 4:0 Att hvarje medlen af lärarekallet må ega ett sådant sjelfständigt verksamlhetsområde. 3:o Att lekmännen må interesseras att taga del uti de kyrkliga angelägenheterna och ett utrymme för deras verksamhet vara dem öppnadt i selfva den kyrkliga institutionen. 6:0 Att presterskapets lön må vara på förhand uppgjord och bestämd före mottagandet af kallet, presten befriad från all uppbördsskyldighet, samt utom den bestämda lönen allsinga utgifter för förrättningar, under hvilka namn och titlar som helst, må ifrågakomma. 7:0 Att presten må uti möjligaste måttt vara befriad från alla ekonomiska bestyr ocha omsorger, samt andra kallet vanligen åtföljjande civila och kommunala bestyr, på det ham odeladt må kunna egna sig åt kallets andliga functioner. I alla länder, der folket sjelf tagit någon del uti de kyrkliga angelägenheterna, i Skottlan, Holland och Förenta Staternas protestan tista församlingar, hafva ock dessa principer blivit inskrifna uti den kyrkliga författningen. Flera hade härtill kunnat läggas, men vi hafva blott velat fästa uppmärksamhet på dem, som utan någon märkbar rubbning i härvarande kyrkliga förhållanden, aldra lättast låta tillämpa sig, och genom hvilkas tillämpning de hufvudsakligaste bristerna i vårt kyrkoväsende äfven ofelbart skulle afhjelpas. sPrölva vi enligt dessa principer Sveriges närvarrande kyrkoinrättning, så äro, livat den första vidkommer, ho: oss de flesta, mestadels at flera församlingar bestående pastoraterna alltför stora och folkrika. En pastor må vara al drig så nitisk, så kan ban här icke träda i någon närmare personlig beröring med pastoratets! meedlemmar samt genom silt eget umgänge lifva intteresset för christendomskunskapen samt bidraga att göra det predikade ordet lefvande i deras bjertan. Han kan här svårligen blifva något mer än en sockenhöfding, hvilken handhaiver och leder pastoratets kommunala och ekonomiska bestyr. Om han väl har en uppsigt äfven öfver sederna, samt antingen sjeli besöker eller förekallar dem, hvilka lefva lastbirt och oordentligt, så visar erfarenheten öfverallt, bur litet med dylika föreställnin ar i almävhet uträttas. Ett lastbart, väsende, såfamt det härrörer antingen från bristande rclgiös och sedlig odling eller från förvända sed1ga vanor och åsigter, förändras icke genom en sunds samtal; och till att genom skräck tygla dess ubrou är deremot en pastors matt alltför inskränkt, nu sedan nästan all borgerlig måkt i dise plinarmål blifvit tagen ur hans händer. Och om han väl har nmattvardsungdomens undervisning sig barodd, samt uti sådant hänseende ieke litet kan bidraga till ett uppväxande slägtes fostring, så är stor fara atti ev! Jand, der folket sjelfi icke tager någon del ils eligionsangelägenheterna, denna förvandlas i en r Höd winreskunskap, utan lefvande kännedom js i coch tillämp ing. Också bär just denna bris få deltagande i reliion angelägenheterna inga Hhugnerika vittnesbörd för dess fruktsimhe.!