försvinna, ja kanhända redan försvunnit, häl
inträffar strax ett annat förhållande. Här för.
byter sig så lätt en institution, om hvilker
intet uti den allmänna andan eller i den van-
liga umgängesberöringen erinrar, i ett tomt
formelwäseende, likt Greklands och Roms
offertjemst under den gamla hedniska religio-
sitetenss förfall; religionskänslan, den der ej
stödjes af tanken, ej heller ingått uti och assi-
milerat sig med de föremål, som vanli-
gen sysselsätta sinnet, förslöas och försvinner
efterhand. Häraf uppkommer nu å ena sidan
indifferentism och otro, med all den sedliga
upplösiing som häraf blir en följd hos an-
dra, mestadels personer af ett redligt all-
varligt sinne, hvilka djupt lida af det hära!
härflytande förderf, men icke äro i stånd att
göra sig reda hvarken för de egentliga orsa-
kerna till dess uppkomst ej heller för medlen
och sätttet till dess afbjelpande, en dyster och
mörk fromhet, eller så kalladt läseri.
Icke destomindre bör man derpå vara be-
redd, att samma uttnötta fras, hvilken vid frå-
ga om politiska reformer så ofta föres på tun-
gan, vid fråga om reformer i kyrkligt hänseende
ännu långt mer skall låta höra sig: Allt an-
kommter dock på sjelfva andan. Är denna god
så bliffva alla former goda, men är den dålig
och föörvänd, så uträttas intet med hvilkep
formförändring som helst.,. Men Norriges
tillstånd, jemfördt med Sverges, visar, af hvil-
ket imflytande formerna äro uti politiskt hän-
seende. De hafva ej mindre inflytsnde i kyrk-
ligt. Det anförda kraftiga steget inom den
Skottska kyrkan, för att tillvinna församlingar-
ne rittigheten att sjelfva kalla och tillsätta
sina lärare, skulle säkerligen heller icke hafva
blifvit taget, om icke genom sjelfva de kyrk-
liga formerna ett lefvande interesse för allt det
som rörer kyrkan hos hela folket blifvit un-
derhållet. Också är det en allmänt känd och
medgifven sak, hvilket hinderligt och häm-
mand:e inflytande föråldrade, otjenliga former
kunna utöfva, samt, tvärtom, hur mycket sjelf-
va formerna kunna bidraga till framkallandet
af en ny och förbättrad anda. Och om för-
densktull en andsins makt erkännez, så måste
denna framförallt ådagalägga sig uti tillväga-
briogandet af sådana former och inglitutioner,
som för dess friska venksamhet och lif, med
hänsyn till förhanden varande förhållanden,
befinnas tjenligast.
De allmänna principer, på hvilka dessa re-
former enligt vår tanke böra basera sig, äro
förvimligast följande: 4:o Att området för en
själaörjares verksamhet icke är större, än att
han må kunna känna hvarje medlem af sin
församling, ej endast till hans person, utan ock
till lans religiösa ståndpunkt och odlingsgrad,
samt träda med hvar och en, såvidt möjligt är,
i enjemn och underhållen personlig beröring.
2:o att han med denna sin verkningskrets må
känm sig införlifvad, och hvarken af andras
nycler må kunna ryckas från densamma, och
icke heller hvarken för sin utkomsts skull, ej
heller för lockelser till högre löneförmåner må
stå beständigt på språng att lemna densamma.
53:0 Att han för detta sitt verksambetsområde
må wara ensam på en gång både moraliskt och
juridiskt ansvarig, och icke ega någon annan
bredvid eller under sig, på hvilken göromålen
må lkuona kastas. 4:0 Att hvarje medlen af
lärarekallet må ega ett sådant sjelfständigt verk-
samlhetsområde. 3:o Att lekmännen må in-
teresseras att taga del uti de kyrkliga angelä-
genheterna och ett utrymme för deras verk-
samhet vara dem öppnadt i selfva den kyrk-
liga institutionen. 6:0 Att presterskapets lön
må vara på förhand uppgjord och bestämd före
mottagandet af kallet, presten befriad från all
uppbördsskyldighet, samt utom den bestämda
lönen allsinga utgifter för förrättningar, under
hvilka namn och titlar som helst, må ifråga-
komma. 7:0 Att presten må uti möjligaste
måttt vara befriad från alla ekonomiska bestyr
ocha omsorger, samt andra kallet vanligen åt-
följjande civila och kommunala bestyr, på det
ham odeladt må kunna egna sig åt kallets and-
liga functioner.
I alla länder, der folket sjelf tagit någon
del uti de kyrkliga angelägenheterna, i Skott-
lan, Holland och Förenta Staternas protestan
tista församlingar, hafva ock dessa principer
blivit inskrifna uti den kyrkliga författningen.
Flera hade härtill kunnat läggas, men vi hafva
blott velat fästa uppmärksamhet på dem, som
utan någon märkbar rubbning i härvarande
kyrkliga förhållanden, aldra lättast låta tilläm-
pa sig, och genom hvilkas tillämpning de huf-
vudsakligaste bristerna i vårt kyrkoväsende
äfven ofelbart skulle afhjelpas.
sPrölva vi enligt dessa principer Sveriges när-
varrande kyrkoinrättning, så äro, livat den för-
sta vidkommer, ho: oss de flesta, mestadels at
flera församlingar bestående pastoraterna allt-
för stora och folkrika. En pastor må vara al
drig så nitisk, så kan ban här icke träda i nå-
gon närmare personlig beröring med pastoratets!
meedlemmar samt genom silt eget umgänge lifva
intteresset för christendomskunskapen samt bi-
draga att göra det predikade ordet lefvande i
deras bjertan. Han kan här svårligen blifva
något mer än en sockenhöfding, hvilken hand-
haiver och leder pastoratets kommunala och
ekonomiska bestyr. Om han väl har en upp-
sigt äfven öfver sederna, samt antingen sjeli
besöker eller förekallar dem, hvilka lefva last-
birt och oordentligt, så visar erfarenheten öf-
verallt, bur litet med dylika föreställnin ar i
almävhet uträttas. Ett lastbart, väsende, så-
famt det härrörer antingen från bristande rc-
lgiös och sedlig odling eller från förvända sed-
1ga vanor och åsigter, förändras icke genom
en sunds samtal; och till att genom skräck
tygla dess ubrou är deremot en pastors matt
alltför inskränkt, nu sedan nästan all borgerlig
måkt i dise plinarmål blifvit tagen ur hans händer.
Och om han väl har nmattvardsungdomens un-
dervisning sig barodd, samt uti sådant hän-
seende ieke litet kan bidraga till ett uppvä-
xande slägtes fostring, så är stor fara atti ev!
Jand, der folket sjelfi icke tager någon del ils
eligionsangelägenheterna, denna förvandlas i en r
Höd winreskunskap, utan lefvande kännedom js
i
coch tillämp ing. Också bär just denna bris
få deltagande i reliion angelägenheterna inga
Hhugnerika vittnesbörd för dess fruktsimhe.!