MATE Sen 6GJE CAS SIS BUF SIFARBIMM SMSIMVE MAIN 6
fluktuerannde varupriser; vissa varuvärdens suc-
cessiva stiategriog skulle höja skatterna m. m.
Till alltlt detta kommer, att propositionen i
denna dell innefattar endast ett principbetän-
kande, unpgefär som när frågan om nya crimi-
nallagen wid 1844 års riksdag framställdes. För
att komma till ett slutligt resultat skulle, in-
nan ärendet afgjordes, alla skattskyldige höras,
kommitteer bildas i alla provinser; kammar-
kollegium derefter utarbeta ett förslag till de
egentliga bestämmelserna, hvarefter frågan skulle
bhfva föremål för ny kongl. proposition och
ständernes förnyade pröfning. Man skulle så-
ledes nu, oaktadt detså utmärkta och lofordade
kommitteaarbetet 1847, stå ungefär på samma
punkt, soom då ständerna först 1778 och sedan år
1817) gjorede framställning om de skattskyldiges
hörande i i ämnet; och att ett eller annat decen-
nium skulille ytterligare åtgå, ianan äranet blefve
bere1t tillll afgörande, är lätt insedt. Så synas
ock reformmens motståndare önska, ty en dylik
behandlingg var just hvad presteståndet begär-
de vid sissta riksdag. Då man ej kan hindra
en sak elller vederlägga med skäl, är bäst att
blott föramleda nya s. k. utredningar. Härmed
har man mu, hvad denna fråga angår, hållit på
i snart 1440 år. Nyttan af en sådan taktik vid
reformfråggors behandlande har mer än ofta visat
sig. Har bond-ståndet en gång sväljt den kro-
ken, så lärirer det nog dröja till dess något re-
sultat ernårås, ty sedan är ju ämnet under ult-
redning, ococh då kan intet åtgöras!
I afseenede å de indelta räntorne, så är äf-
ven den ldänge afbandlade och önskade åtgär-
den att imdraga dessa till staten, i utbyte emot
bestämda anslag för de ändamål hvartill de äro
anslagnhe, likasom för alla andra behof, uti den
kongl. propositionen undanskjuten.
Redan den 13 Nov. 1828 yttrade likväl K.
Mej:t uti proposition till rikets ständer: natt de
indelta löningsräntornes upphörande och in-
gående till statsverket emot det att tjenste-
männen e:rhöllo kontanta löner, vore i alla af-
seenden een högst nödig och nödvändig för-
nbättring i fråga cm aflöningssättet, samt skulle
ör landet: blifva en af de nyttigaste förän-
dringar som kunde införas och ständerne be-
gärde äfven att vid följande riksdag derom få
mottaga nådig proposition. Vid dennasednare
riksdag (1834) förklarade Kongl. Maj:t sig vid-
hålla berörde åsigt, men ansåg tidpunkten då
icke vara iinne, och ständerna uppsköto den
äfven, i affbidan, bland annat, på verkningarne
af realisatiionen. Samma åsigt vidhölls ock
pti en konsgl. proposition den 27 Januari 1840
om landtst:atens lönereglering. Vid 4845 års
riksdag fatitades sedan beslut af rikets ständer
om en sådan indragning, hvilket beslut dock
ej kom till verkställighet, med afseende å det
samband frågan erhöll med den stora skatte-
regleringsfrågan. Nu deremot frånträdes äfven
denna grundsats.
Med det nu framställda förslaget om upp-
hörande af räntetagarnes optronsrätt böra vis
serligen de skattdragande vara belåtne; men
hvarföre har man då icke utfört åtgärden på
ett sådant sätt, att dermed älven vunnits den
förenkling uti administrationen, som varit af-
sedd? Ty man har nu bibehållit alla det in-
delta löningssättets olägenheter både för staten
och indelningshafvarne, under det man bortta-
ger hvad som utgör de sednares fördel, eller
vinsten på räntornes disponerande in natura.
Etter det nu uppgjorda förslaget skulle likväll
för dem qvarstå uppbördskostnaderna samt olä
genheten att först efter lång tids förlopp ut-
bekomma sina l3ner. Då var borgare- och bon-
deståndens beslut vid förra riksdagen, att in-
delnvingarne skulle uppbäras af statens upp-
bördsmän och de löntagande få uppbära be:
loppet qvartaliter, likasom med kontanta löner
förhålles, vida liberalare, och dermed kunde
tillika den vigtiga förenkling vinnas i upp-
bördsverket, som alltsedan 1828 varit med en
dylik åtgärd åsyftad.
Beträffande den för räntegifvare bibehållna
rätt att, då markegången för året är låg, upp-l;
säga och in natura leverera sin spanmålsränta,
så är den förbunden med så besynnerliga vil
kor, att staten skulle derigenom, om möjligt
mera än nuw, intrassla sig. Ty när räntet2ga-
ren icke villle sjelf mottaga räntegilfvarens span-
mål, så skullle den få levereras till statsverket,
som deremoot blefve skyldigt att till den förre
betala lösena derför efter medelpriset. Staten
blefve såleddes tvungen attäfventyra förlusternal.
vid försäljniingar etc. Ett annat vilkor för ränte-
gifvarens upppsägningsrätt torde den skattskyl-
dige få svårrt att finna billigt, neml. att sedan
han levererzat sin spanmål in natura, han der-
efter jemväll skulle vara skyldig att, när mar-
kegångspriseet för året är lägre än medelpriset,
derutöfver betala statsverket ett kontant tillskott,
motsvarande differencen mellan nämnde pris.
Om det ville sig väl, skulle statsverket på detta
sätt, ett och annat år med öfverflöd på span
mål, kunna få de mest invecklade liqvider med
både räntetagare och räntegifvare.
På dessa i korthet anförda grunder, hvilka
skulle kunma vida mer i detalj utvecklas, finne
vi hr statsråådet Gripenstedts förslag tillskatte-
förenkling vvara oantagligt, såsom dels ej en-
dast åsyftannde onödigt uppskof, dels snarare
ledande till mer än mindre inveckling och kon-
stigheter än det närvarande, så framt endast
den förändring nu vidtages, att de så kallade
småpersedlarne förvandlas en gång för alla
till en fix penningeränta, efter de förfiutna 20
årens medelpris. Detta vore åtminstone något
och skulle icke, såsom här synes vara förnäm-
sta afsigtep, endast undanskjuta den egentligen
vigtiga reformen och det enda rationella och
rättvisa derii, neml. att hela ordinarie räntan
förvandlas tiill en oföränderlig skatt, bestämd i
silfver.
Vi böra nämna, att tvenne 2f konseljens
Jedamöter lmrr statsråden Wallensteen och Gän-
ther varit af skiljaktig mening och, i enlig-
het med hr: statsrådet Sandströmers före hans
afgång ur konseljen modifierade förs!ag, tillstyrkt
räntepersedlarnes förvandling till hälften isif-
ver och andra hälften i artiklarne span mål och
smör.
Vi torde återkomma till denna reservation,
som derjemte på ett öfvertygande sätt visar
halfbeten och ihåligheten af hr statsrådet Gri-
neretedis af Kannncen vadkända förslag