hHadsvärdas, utan att kunna hemula sina utsagor, så bär utfallet verkligen prägeln af kolibradoseri. Litet längre ned kommer: qvintessensen eller sjelfva den inre missionenn till tals. Att man skulle. dit, till meningen, var väl gifvet; likväl trodde man knappt att ordet skulle så oförtäckt utsägas. Men talaren rädes lika litet för det, som för att beskrifva en röta, som upplöser sjelfva murarne, hvilken i gamla testamentet äfven kallas spetälskan. Om man frågar efter hvad detta månde vara för en röta eller för en spetelska, misstar man sig dock, om man tror talaren dermed: mena det ruttna och dåliga i tidehvarfvets religiösa och sociala skick — långt derifrån! Nej, sjelfva begäret att borttaga rötan och förbättra det dåliga, ändra det sämre till ett bättre: d: är det som utgör rötan! Enligt talarens logik förtjenar icke sjukdomen anses för sjukdom, men medicinen och-botemedlen deremot, de utgöra sjukdomen; framför allt äro herrar medici våldsverkare, och de som. söka efter bästa veit afhjelpa det onda, äro personer som mfresta Gud. Man igenkänner häruti det bekanta yrkandet om gudlösheten hos dem, som först uppfunno att genom åskledare hindra åskan (Guds finger) slå ibjäl sig; och om den grofva irreligiositeten hos dem, som genom koppymp ning och vaccin sökte minska koppornas af Gud hitsända frhärjningar. Likaså stora atheister äro naturligtvis också de, som föreslå ameliorationer i samtidens kyrkliga och politiska institutioner. Det enda besynnerliga härvid är, att talaren icke påminner sig, det äfven sjelfva det. slags kyrklighet och religion, hvarför han ifrar, också på sin tid, då det först uppkom, utgjorde en förbättring från ett förutvarande sämre, följaktligen äfven. vittnade om den fördömliga obelåtenheten och förändringslustans. De som här i landet införde den iheologi, talaren vill bafvar evigt beståndande, frestade förmodligen i sina dar Gud med sin oron, och kommo ej ihåg att Gud ,gifvit dem allt behöfligt till trefnad. Huru illa handlade då icke (enligt talarens sens) de lutherska reformatorerne, dessa sjuklige, obelåtne orolighetsmakare, som i början af 1500-talet lära frestat Gud med all den nyhet de införde, och icke funno huruledes de hade allt behöfligt till trefnad under påfvens hägn. På det läsaren ej må tro att vi debiterat talaren för något som kan icke sagt, må följande stycke oafkortadt inflyta: Hågen är mera än någonsin vänd till jordiska förvärf och mammons dyrkan; likväl är välgörenhe ten stor, och vill den inre missionen lifva de christliga kärleksverken. Njutningsbegäret är obundet och aktar ej tid, mått eller sätt; men de illa lottades billiga fordran eller hot skrämmer och håller yppigheten i tygeln. Del finnes en röta, som upplöser sjallva murarne — i Gamla Testamentet kallas äfven den spetälska; en sådon fräter på vår samhällsbyggnad, den är denna sjukliga obelåtenheten I och föräadringslustan, som med sin oro frestar Gud, kvilken gifvit oss allt behöfligt till trefnad. Omedelbart efter dessa rader följa dock pågra ord, som märkligt nog öfverändakasta meningen af allt det föregående och efterföljande i talet. Det heter nemligen: Men det gifves, ock bland oss en sansad stadga, som bibehåller det häfdvunna goda, och tillegnar sig det bepröfvade nyvunna. Behöfves mera? Gifver talaren menniskorna lof att tillegna sig det bepröfvade nyvunnax, så lärer han väl äfven tillåta dem någon gång och på något sätt pröfva det. Men hvad -är det väl annat man önskar i vår, likasom i all förfluten tid, än att efter grundligaste omdöme och pröfning tillegna sig det nya som ifrågakommer, lill förbättring, likasom att af det! gamla bibehålla det goda, det må nu för öf-l) rigt gerna vara häfdvunnet, eller ej, allenastt det är godt, såsom talaren förutsätter. Störrel anspråk hafva inga haft; och få vi det, äro v. säkert nöjda. Hvarföre utgjuter då talaren sin: vrede öfver menniskorna? Att talaren. för tillfället måste haft något allvar med sin här gifna tillåtelse att omfatta det nya, tycker man sig sluta af denna tirad: Eyrkan, ställd på jorden och med bristfälligal menniskor till föremål, blir här nero icke fulikomlig; men kon far fast derefter ett erzå sin upp-l gift.n Kyrkan ,härnere är således icke fullkomJig? och blir det aldrig? Talaren vill följaktligen ej för kyrkans räkning vindicera infallibititet? Efter detta erkännande veta vi i sanning icke huru rättigheten att progressift söka förbättra henne kan förvägras. Till hvad ändamål bar då talaren i det föregående stämplat de inom kyrkan liksom staten framåtgående med benämnisgen våldsverkare, gudsfrestare, orostiftare, obelåtne, af förändringslusta intagne, 0. S. v.? Talaren yttrar, att den på jorden ställda kyrkan far fast derefter att ernå sin uppgift. Som bekant, gör kyrkan sjelf intet, utan är det hennes medlammar, som progredierande uträtta, att bon så der småningom kommer till ernående af hvad som bör och måste vara hennes uppgift. Vi äro följaktligen i detta slutresultat alldeles ense med talaren; hvilket vi med tillfredsställelse erinra. ; —— AA LÄ Frihetens förstörande i Hessen, och I hh andlinmmankttif af ana förunA RA RA