föränderlighet uti en så högst vigtig sak ickell:
egnad att synnerligen stärka förtroendet. Dennaln
förändring i grundvilkor för sedel-emissionenv
synes mig så mycket vanskligare, som man vidt
. samma tillfälle gjorde åtskilliga afdrag på denlg
redan då befintiga sedel-ansvarigheten, för attlä
kunna få beräkningen att gå ibop och icke nöd-l!
gas medgiifva ett ännu större maximum utöf-Is
ver befinitlig valuta. Begagnandet af en sålb
slipprig beräkningsgrund för bestämmande aflu
h
r
detta maximum har väl ytterst varit föranledt
deraf, att den banko-vinst, som influtit från
realisatiorens början till 1840 års riksdag, blif-
vit 2:ne sånger uti sedlar utgifven, nemligenf
först, enlgt banko-fullmäktiges berättelse, tilllt
större delen använd i lånerörelsen, och seder-0
mera, enligt ständernas beslut, med ; årligenv
aflemnad till statsverkets bebhof. För att ickele
uppväcka farhågor öfver allt för stor sedel-li
emission uflan fond, gjordes emedlertid flerala
sådana afdrag, ibland hvilka må nämnas t. ex.l0
återstoden på lånen till städer och korporati-S
ner, lånebanko-obligationerna och, såsom detl1
vill synas, äfven diskont-reserv-fonderna, hvilkan
sedermera, vid påföljande riksdag öfverlemna-(
des till statsverket, att icke nämna riksgälds-!g
kontorets stora kreditiv. Om man nu utaflg
dessa afdrag vill taga blott de öfventyrligastelr
i beräkning och icke vill öfverskrida det fast-le
ställda maximum af sedel-ansvarighet eller 2011
millioner rdr banko utöfver metalliska fonden,:
så lärer af den hittills reserverade vinsten icke j
någon synnerligen stor mängd sedlar kunnalt
utlemnas. -
Alla äro ense om att erkänna, det riksban-
kens bufvudsakliga och egentliga ändamål är!
att upprätthålla landets myntrepresentativer vidt
elt fast och oföränd:rligt värde. Men manli
vill ock att banken skall reglera sedelstockenll
eller rörelse-kapital i landet på ett sätt, somd
någorlunda motsvarar behofvet, så vida sådantt
kan åstadkommas, utan att försvaga bankeasle
förmåga att upprättbålia myatvärdet. Ochlå
kanske torde tidpunkter inträffa under nu för!s
handen varande penningeförhållanden, då dessa:
begge ändamål omöjligen kunna förenas. F
Det var en tid då man ansåg det talet omls
handelsbalansen för en löjlighet och bemödan-l:
det att styra vexelkursen nästan såsom enl!
dumhet. Emellertid är det just realisationen,ls
som styrmer kursen, så att den föga kan öfver-l
stiga 1300 sk., ty då uttages; genast silfver utur
banken ttill dess kursen faller, såvida silfver-
förrådet dessförinnan icke tryter. Och attl
kursen Iberor af hbandelskonjunkturen lärer väl
icke heiller förnekas. Når importerade ut-
ländska varor icke kunna betalas med de pen-
ningar, som erhållas för landets exportvarori,;
och geiom fraktförtjenst, så stiger kursen och l:
skilnade måste salderas med bankens siifver. li
Så har örhållandet också varit under de sisil:
förflutn: 3:ae åren. Derigerom här bankensl!
metallissa valuta under dessa åren blifvit för-
minskad från 22 millioner rdr banko till 12
millioner rdr bko. Och förhoppning förefinnes!
icke att. någon betydlig förbättring i handels-
förhållamderna skall inträffa under dea närma-l
ste framtiden. Landets exportvaror, jern, kop-
par och. skogseffekter utföras, och öfver bri-
stande eexport höres ingen klagan. Men den
förslår icke att betala importen, ty kursen
båller siig hög och silfver strömmar dagliges
ur bantsen. Om nu härtill skulle komma eti
missväxttår med behof af en betydlig spanmåls-
införsel,, gå torde realisationens bestånd hotas
af en Mundviklig fara.
Men ställningen synes vara ännu betänkli-
gare, när andra omständigheter tagas i betrak-
tande. Under de sistförflutna åren hafva åt-
skilliga hypoteksföreningar indragit utländska l:
lån, kanske till belopp af 20,000,000 rår bko.l
Dessa lån hafva under denna tiden utan tvif-
vel i betydlig mån bidragit att betala en stor
del af de från utlandet importerade varorna
och derrjemte skaffat banken under år 1847 ev
ovanligtt stor tillgång på vexlar och silfver,
hvarigerenom dess metalliska fond uppsteg till
en aldriig förr uppnådd höjd. Men denna för-
månliga ställning kunde icke blifva långvarig,
ty den var byggd på en bedräglig grund. AL
skuld skall betalas; och när dessa lån skola
liqvideras med ränta och amorteringsprocent,
mäste banken släppa till en vida större mängd
silfver, än den vid indragniegen någonsin er-
hållit. Härtill kommer att negociationaer lära
vara å färde för att upptaga ytterligare ut
Jländska lån åt andra hypoteksföreniogar. Ge-
nom allt detta synes mig bankens ställning vara
ännu vådligare, än den hittills skedda för-
minskningen af dess valuta antyder.
KEaligt de grunder, som inuehållas uti Kel
Kungörelsen af den 14 Januari 1824, skuile
enskilda associationer bildas, hvilka, medelst
upplåning och utlåning, borde utgöra förmed-
linde anstalter emellan kapita!egand2 och ka-
pitalbehöfvande, och således skulle de röra sig
med riksbankens mynt. Huru dessa seinare
under namn af privatbanker kunnat förvandlas
vill secelfabriker, tvärtemot 72 S R. F., har
alltid varit mig en obegriplig gata. — När
Bankoutskottet vid 1844—45 åreos rikidag för
riksbankens sedelstoc4 föreslog ett maximum,
som ansågs förenligt med bankens förmåga at:
upprätthålla sedelvärdet, skedde sådant utav
tvifvel under den förutsättning att äfven eu:
maximum för privatbankernas egea sedelrö-
relse skulle bestämmas. Och under en sådan
förutsättning antogs maximum för riksbankens
sedelstock till 20 millioner rdr bko uiöfver
dess; reela fond. Men huru. gick det väl med
maximum af privatb rnas sede k? Den
t med unge
år och dera:
u