idan hr Beckman. Fem vittnen afhördes, nemligenv lrängen Svensson, åberopad af käranden och pålf omma gång som han skilld från hr Rosenqvists tjenst, amt bokhållaren Sjöqvist, öfverpoliskonstapeln Oven, onstapeln Ström samt drängen Adamsson, åberojade af svaranderne. Käranden anmärkte väl, att Adamsson och Sjöqvist synbarligen endast för att tunpa få vittna blifvit skillda ur tjensten, den delf roligen efter målets slut kommo att återtaga; men Rådstufvurätten ogillade denna jäfsanmärkning. Af Svenssons, Sjöqvists och Adamssons vittnesmållt nbemtades hufvudsakligen, att Sjöqvist i anledningc ut någon försumlighet, som Svensson skulle begått ilt stallet, den 13 Januari på aftonen två gånger skicsat bud till honom att komma upp på kontoret, men It att Svensson svarat, att han icke gjort något, derför! han förtjenat stryk. (Det tyckes således, som detl; icke varit tecken till något godt för drängarne attl; blifva uppkallade på kontoret); att sedan någral; al drängarne derefter samlat sig i stallkammaren,li Sjöqvist gått dit och velat hafva dem ut, men att. detta icke lyckats, utan bans medhafde rotting blifvit sönderbruten af drängen Danielsson. Litet derefter hade Beckman kommit ned och tillsagt drängarne att komma ut på gården, hvilket de äfven åtiydt, och hade han, hvartefier som de kommit ut genom stalldörren, gifvit dem ett rapp hvardera af en medbafd käpp. Pettersson hade sist kommit ut samt, för att afböja slagen, fattat i käppen; men sedan Beckman skjutit honom mot en kärra, hade han gifvit honom några slag öfver armen. Enligt hvad Adamsson med sia tyska brytning särskildt berättade, hade han genast sprungit ut ur stallkammaren, då han hört någon af kamraterna yttra: ony kommer Beckman! ny kommer Beckman!, hvilket tyckes utvisa att hr Beckman förstått söra sig respekterad hos drängarne. — Morgonen derpå hade Pettersson gått bort för att skaffa sig äkarebetyg, och, då han återkommit, vägrat att arbeta, emedan han icke kunde det. Samma svar hade han äfven gifvit dagen derpå. Den 416 hade, enligt nu företedt protokollsutdrag, Pettersson och Svensson på hr Rosenqvists anmälan blifvit i Poliskammaren skillde ur tjensten, med öppen lemnad rätt för dem att efter befogenhet väcks talan om ersättning. Ovåa och Ström berättade, att de på polismästarens tillsägelse sistnämnde dag åtföljt Pettersson och Svensson till hr Rosenqvist, för att tillse att de fingo at sin lön och sina betyger. Pettersson hade då rått den orlofssedel, som nu upplästes och innehöll, att han, som i öfrigt uppfört sig nyktert och fullajort sina åligganden, för visad sturskhet blifvit skilld ur tjensten. Pettorsson och Svensson hade jemväl underskrifvit ett af bokhållaren Sjöqvist uppsatt qvitto öfver utbekommen lön till den dagen, i hvilket qvitto de äfven safsagt sig ersättning för kost och lön. Käranden åberopade flere vittnen, och blef med snledning häraf målet uppskjutet till den 25 dennes. — Drängen Palmgren stod i går tilltalad för det ban innehaft och till salu utbjudit en skinnpels, som blifvit olofligen tillgripen. Enligt afhörde vittnens berättelser hade Palmgren, som burit pelsen på armen, i sällskap med en annan person varit inre i kryddkramhandlaren Winqvists bod vid Göthgatan och der velat afyttra pelsen till en dräng från lardet; men då denne dragit i tvifvelsmål om pelsen varit riktigt åttommen, hade polisbetjening blifvit efterskickad. Under tiden hade Palmgrens kemrat pallrat sig af, hvaremot Palmgren, likt den pant satta bondedreng, blef tagen i förvar. Då ingen bevisning fanns till vederläggning af den tilltalades uppgift, att han mottagit pelsen af den person, som åtföljt honom och som uppgilfvit sig heta Eriksson, blef Palmgren frikänd för tillgrepp, men dömdes för det han inlåtit sig i handel med misstänkt person att böta 3 rdr 46 sk. bko, eller i brist åf tillgång undergå fyra dagars fängelse vid vatten och bröd. — I dag anmälde sig f. jernbäraren Lawson uti poliskammaren för att få uttsga och uti sin tjenst använda förre polisbetjenten Olsson, hvilken nu sitter häktad såsom försvarslös. Olsson är emellertid den för samhället mest vådliga person, hvilken åtskilliga gånger setat häktad båds för stölder, rån och slagsmål, men alltid genom sitt ihärdiga pekande lyckats att undgå lagens näpst. Det var samme Olsson, som för några månader sedan bröt sig in bos baron DAlbedyhl, uti hvars rum han anträffades af friherrinnan, för hvilket brott han sedan af rådhusrätten dömdes att för inbrott undergå uppen bar kyrkoplikt samt vatten och bröd, efier hiilkep bestraffnings undergående samme jernbärare Larsson uttog honom från häktet och lemnade honom laga försvar. Öfverståthållarembetet lemnade då dertil bifall, med vilkor att Olsson icke finge hafva annarv bostad än hos Larsson, ssmt af denne erhålla arbete; men då det till polisens kunskap kommit, at Olsson efter erhållen frihet icke mer än 3:ne nätter hos Larsson sig uppehållit, utsn sedermera bafilogis uti huset N:s 40 vid Qvarngatan, häktades han ånyo. Larsson, som är egendomtegare, svaride på till frågan, att hen ämnade använda Olsson till diverse arbete och efter 4 April såsom biträde uti af Lars son öfvertagen entreprenad om gators och gärdars renhållning. Larsson tillade, att kan äfven nu öfvertagit entreprenad för omkricg 30 egendomar ehuru han icke anmält det i poliskammaren. TIanledning häraf uppsköt polismästaren afgörandet af Larssons begäran till nästkommande Fredag, dertill Larsson borde förete kontrakterne om den entreprenad han öfvertagit. — I dag aflade slagtargesällen Johan Herrman Eckert, från Wismar, trooch huldhetsed såsom svensk undersåte. el FP