medelmaättiga och ett hardt ar; då deremot medel-l8 måttiga och hårda år i forntiden efter all anledningoc hört till sällsyntheterna, och jorden i allmänhet lä-he rer gifvit en rikare äring. Ett fortsatt utsugandeut af jorden genoom besående med enahanda vexter, utanFi tillräcklig gödining, torde såväl här, som i Egypten,m Sicilien och fflera bland jordens fruktbaraste länderbä hafva minskat. åkrens alstringskraft, men hvilket dock ga ej bör kunna gälla om nyodlingar, så vida ej missgynnande förändringar inträdt i afseende på klima-vi tet. Men då åter, såsom man funnit, klimatet för-lat sämras, genon utödande af skogarne, hvilka af na-sa turen synas Vira ämnade till vegetationens och plan-h tornas skyddstårn mot vindarnes våldsamhet och mot sl för stark inverkan af solsken eller köld, hvarigenomh äfven skogens återvext förhindras på klippor ochlS stora slätter, så eger äfven ur synpunkten aflandet;!S fortfarande fruktbarhet och beboelighet skogshushåll-!la ningen en ökaad och långt större vigt än man van-oc ligen föreställeer sig. Att borttaga skogarne från jor-ti dens yta, hvillkens beklädnad emot elementernas våld I fö och hvilkens förnämsta prydnad de utgöra, är ungefär detsamma, som att afraka håret af en djur-fö kropp, med den skillnad, att djuret kan skyddas ge-sv nom artificiell klädsel, men att ingen klädbonad kan fö anskaffas tillräckligt stor för att dermed bekläda jor-fö den eller ens fäderneslandet. Något annat boteme-öf del finnes här icke än att vidtaga de åtgärder förld skogarnas återrvext, hvilket dock är förenadt med de största mödorr och omkostnader, och på förbrändaltc klippor och sstenrör till och med blifver omöjligt, derest ej tillikka jord påfylles: hvaremot en i tid införd skogshusbthållning, innan ännu skogarne för myc-s ket medtagits, med mindre kostnad kan leda till må-t let. Hvar och en som besökt främmande länder, å torde hafva erfarit, huru både regeringsmakten och den enskilda idogheten på flerehanda sätt börjat lemna Db en särskild vård åt skogarnes återvext, ej blott för!g skogsbehofvets utan äfven för åkerbrukets skull. IlYv Europas folkrikaste och fruktbaraste land, Belgien,!h har man redan från århundraden tillbaka, då man velat odla förut skoglösa landsträckor, funnit sig bäst! kunna göra det genom att förut inhägna rutor af 42 till 20 tunnland, omkring hvilka planteras 4 fam: si nar breda remsor af hösre skog, hvarefter den mel-la lanliggande odlingen vidare indelas i smärre rutorla medelst planterade häckar af buskvexter. På samma sätt göres i Holland; ooh i Norra Tyskland ochl!o Slesvig anser man häckar och trädplanteringar mel-v lan åkrarne vara ett bland de oundgängliga vilkoren, ej blott för äkrarnes bördighet, utan äfven för bo-!n skapsskötselns trefnad genom det skydd de gifva. Samma erfareenhet har man gjort i Skottland ochlr England, der 1man till och med måst börja med attls Plantera enbuaskar på kala och af solen förbrändalf kullar, för attt göra dem åter tjenliga till fårbete, sedan man sett sig bafva misslyckats i afsigten attl: genom skogens bortrödjande förvandla den till en!c mera passande betesmark. I anseende till ämnets stora intresse har jag till-l; låtit mig en vidlyftighet, hvilken jag härmed fårin-js skränka med hänvisning för en hvar, som vill när-!qc mare begrunda detta ämne, att taga kännedom af en i bokhandeln befintlig afbandling om fri Kolhandelln och Skogshushållning i Sverige, af numera aflidner professor N. G. Sefström, hvilken inom et! ringa omid fång med särdeles grundlighet genomfört denna fråga, och äfven reflekterat på resultaten af flere fräömmanded länders skogshushållning, från hvilka en belysande erfarenhet kan hemtas för vår egen. Visserligen kan ej förnekas, att vår regering genom inrättancdet af skogsinstitutet i hufvudstaden, äfvensom jernnkontoret, genom inrättandet af skogsinstitutet vid Westsura i Westmanland, redan tagit första steget titill en förbättring af Sveriges skogshusbållning. I föörening härmed har man börjat anställa . försök med treskthuggningssystemet, och för att undervisa allmänheten uti methoden för en bättre skogsskötsel, har em af hr hofjägmästaren J. A. af Ström författad handbok för skogshushållare blifvit till rikets alla församlingar utdelad. Flere motioner väcktes vid förliden riksdag, som åsyftade några mera bindande lagstiftningsåtgärder emot vanvård af skogarne, sådane äfven blifvit väckte vid föregående riksdagar, men hvilka alla strandat mot den invändning, att ett åld i sådant fall skulle göras på denli enskilda egancerätten, och att man på enskild väg, l genom en tiltagande omtanka om skogarnes vård, skulle lyckas örebygga det onda. Ja, man har tilllt och med föreställt sig, att i samma mån skogarne: genom tilltagmmde afbrukning skulle ökas i värde, skulle äfven deras egare lära sig med dem hushållal, bättre; hvilket likväl i erfarenheten visat sig förhålla sig tvertom, emedan vinstbegäret äfven i samma mån ökats, och skogarne egentligen blott under sådane perioder blifvit sparade, då ved och öfrige skogseffekter stått vuti ett lägre pris. Den spekulationen har under seddnare åren visat sig alltför allmän, att inköpa skogseegendomar blott för att nedhugga och bortsälja skogen, hvarmed ej blott köpeskillingen blifvit betald, utan äfven en betydlig vinst på ep gåsg erhållits. Den svenska jerntillverkningen kan med ökade s:ogsoch kolpriser ej heller konkurrera på verldsmarknaden, der den redan har svårt nog att slå sig ut i täflan med Englands och andra länders ojemförligt lägre, såväl försäljningssom tillverkningspris. Att vid en sådan period af sköfling, endast genom utsatta premier för skogsplantering och skogsfröförsäljning, hvarom vid föregående riksdag beslöts göra en underdånig framställning till Kongl. Moj:t, till följe hvaraf ett nådigt cirkulär under d. 30 sistl. Oktober blifvit utfärdadt, söka väcka den enskilda omtankan, vågar jag anse ej vara tillräckligt, särdeles som premier blott helt långsamt kunna bidraga till den åsyftade förändringen, och på längd ej någon gerna för premiernas skull, utan för sin egen vinning, låter beflita sig om ett förbättradt hushållningssätt; men hvilket här möter den fremförallt betänkliga omständigheten, att den ifrågava rende vinsten ej skall komma den närvarande generationen, utan först en framtida generation till godo. hvarföre inger kan förundra sig öfver, om skogsförödaren, mer än någon annan, i främsta rummet vill tänka på sig; sjelf, anseende sig ej böra göra om kostnader elleer inskränka sin fö del för framtidens fordringar. DIå således i allmänhet den enskilde ej kan i detta ffall med tillräcklig oväld antogas uppträda såsom imålsman för framtiden, så är det nödigt, ja oundgängligt, att staten måste göra det; ty endast den eger makt att genom stiftande af direkta legar skydda framtidens rätt, och den miste åtega sig detta målsnanskap för efterkommande, om der vill skydda sit sjel!. Jag vill ej återföra uppmärk samheien på ogarnes sena återvext, på vextlighetens och klimtets försämring der de blifvit föröuda på vedbiisten, på upphörandet af jernoch trävaruexporten, på minen af rikets finsnser. Jag har nog talat derom. Må det blott lyckas kunna bringa den enskilde egendomsegaron till eftertanka, och att han måtte inse behofvet af ett åter underkasta sig lagarnes målsmansksp, hvarunder han verkeligen ännu för mindre än ett sekel sedan varit, uti denna för vårt land, måhändga, ja, utan tvilvel, vigtigaste del af den allmänna hushållningen! Då vi hör åter!öras til ett vigtigt tidskifie, remligen året 4789, från hvilket ofrä!semanners äganderätt till skogen på bans egendom egentligen plå räknas, förijenar nämnas, att då Gustaf TI vidle införa enväldet, gjorde han genom Kongl. Förordningen ef den 21 Febr. s. ä alla innehafvare af skattehemman i afseende på äganderätten lika med frälsemännen. Ått skogarnes vanvård deraf skulle blifva en följd,, var likväl ingalunda Konungens me ning muton ham väntada sl. An fö