medelmaättiga och ett hardt ar; då deremot medel-l8
måttiga och hårda år i forntiden efter all anledningoc
hört till sällsyntheterna, och jorden i allmänhet lä-he
rer gifvit en rikare äring. Ett fortsatt utsugandeut
af jorden genoom besående med enahanda vexter, utanFi
tillräcklig gödining, torde såväl här, som i Egypten,m
Sicilien och fflera bland jordens fruktbaraste länderbä
hafva minskat. åkrens alstringskraft, men hvilket dock ga
ej bör kunna gälla om nyodlingar, så vida ej miss-
gynnande förändringar inträdt i afseende på klima-vi
tet. Men då åter, såsom man funnit, klimatet för-lat
sämras, genon utödande af skogarne, hvilka af na-sa
turen synas Vira ämnade till vegetationens och plan-h
tornas skyddstårn mot vindarnes våldsamhet och mot sl
för stark inverkan af solsken eller köld, hvarigenomh
äfven skogens återvext förhindras på klippor ochlS
stora slätter, så eger äfven ur synpunkten aflandet;!S
fortfarande fruktbarhet och beboelighet skogshushåll-!la
ningen en ökaad och långt större vigt än man van-oc
ligen föreställeer sig. Att borttaga skogarne från jor-ti
dens yta, hvillkens beklädnad emot elementernas våld I fö
och hvilkens förnämsta prydnad de utgöra, är un-
gefär detsamma, som att afraka håret af en djur-fö
kropp, med den skillnad, att djuret kan skyddas ge-sv
nom artificiell klädsel, men att ingen klädbonad kan fö
anskaffas tillräckligt stor för att dermed bekläda jor-fö
den eller ens fäderneslandet. Något annat boteme-öf
del finnes här icke än att vidtaga de åtgärder förld
skogarnas återrvext, hvilket dock är förenadt med de
största mödorr och omkostnader, och på förbrändaltc
klippor och sstenrör till och med blifver omöjligt,
derest ej tillikka jord påfylles: hvaremot en i tid in-
förd skogshusbthållning, innan ännu skogarne för myc-s
ket medtagits, med mindre kostnad kan leda till må-t
let. Hvar och en som besökt främmande länder, å
torde hafva erfarit, huru både regeringsmakten och
den enskilda idogheten på flerehanda sätt börjat lemna Db
en särskild vård åt skogarnes återvext, ej blott för!g
skogsbehofvets utan äfven för åkerbrukets skull. IlYv
Europas folkrikaste och fruktbaraste land, Belgien,!h
har man redan från århundraden tillbaka, då man
velat odla förut skoglösa landsträckor, funnit sig bäst!
kunna göra det genom att förut inhägna rutor af
42 till 20 tunnland, omkring hvilka planteras 4 fam: si
nar breda remsor af hösre skog, hvarefter den mel-la
lanliggande odlingen vidare indelas i smärre rutorla
medelst planterade häckar af buskvexter. På sam-
ma sätt göres i Holland; ooh i Norra Tyskland ochl!o
Slesvig anser man häckar och trädplanteringar mel-v
lan åkrarne vara ett bland de oundgängliga vilkoren,
ej blott för äkrarnes bördighet, utan äfven för bo-!n
skapsskötselns trefnad genom det skydd de gifva.
Samma erfareenhet har man gjort i Skottland ochlr
England, der 1man till och med måst börja med attls
Plantera enbuaskar på kala och af solen förbrändalf
kullar, för attt göra dem åter tjenliga till fårbete,
sedan man sett sig bafva misslyckats i afsigten attl:
genom skogens bortrödjande förvandla den till en!c
mera passande betesmark.
I anseende till ämnets stora intresse har jag till-l;
låtit mig en vidlyftighet, hvilken jag härmed fårin-js
skränka med hänvisning för en hvar, som vill när-!qc
mare begrunda detta ämne, att taga kännedom af en
i bokhandeln befintlig afbandling om fri Kolhandelln
och Skogshushållning i Sverige, af numera aflidner
professor N. G. Sefström, hvilken inom et! ringa om- id
fång med särdeles grundlighet genomfört denna fråga,
och äfven reflekterat på resultaten af flere fräömmanded
länders skogshushållning, från hvilka en belysande
erfarenhet kan hemtas för vår egen.
Visserligen kan ej förnekas, att vår regering ge-
nom inrättancdet af skogsinstitutet i hufvudstaden,
äfvensom jernnkontoret, genom inrättandet af skogs-
institutet vid Westsura i Westmanland, redan tagit
första steget titill en förbättring af Sveriges skogshus-
bållning. I föörening härmed har man börjat anställa .
försök med treskthuggningssystemet, och för att un-
dervisa allmänheten uti methoden för en bättre skogs-
skötsel, har em af hr hofjägmästaren J. A. af Ström
författad handbok för skogshushållare blifvit till ri-
kets alla församlingar utdelad. Flere motioner väck-
tes vid förliden riksdag, som åsyftade några mera
bindande lagstiftningsåtgärder emot vanvård af sko-
garne, sådane äfven blifvit väckte vid föregående
riksdagar, men hvilka alla strandat mot den invänd-
ning, att ett åld i sådant fall skulle göras på denli
enskilda egancerätten, och att man på enskild väg, l
genom en tiltagande omtanka om skogarnes vård,
skulle lyckas örebygga det onda. Ja, man har tilllt
och med föreställt sig, att i samma mån skogarne:
genom tilltagmmde afbrukning skulle ökas i värde,
skulle äfven deras egare lära sig med dem hushållal,
bättre; hvilket likväl i erfarenheten visat sig för-
hålla sig tvertom, emedan vinstbegäret äfven i samma
mån ökats, och skogarne egentligen blott under så-
dane perioder blifvit sparade, då ved och öfrige skogs-
effekter stått vuti ett lägre pris. Den spekulationen
har under seddnare åren visat sig alltför allmän, att
inköpa skogseegendomar blott för att nedhugga och
bortsälja skogen, hvarmed ej blott köpeskillingen
blifvit betald, utan äfven en betydlig vinst på ep
gåsg erhållits. Den svenska jerntillverkningen kan
med ökade s:ogs- och kolpriser ej heller konkurrera
på verldsmarknaden, der den redan har svårt nog
att slå sig ut i täflan med Englands och andra län-
ders ojemförligt lägre, såväl försäljnings- som till-
verkningspris. Att vid en sådan period af sköfling,
endast genom utsatta premier för skogsplantering och
skogsfröförsäljning, hvarom vid föregående riksdag
beslöts göra en underdånig framställning till Kongl.
Moj:t, till följe hvaraf ett nådigt cirkulär under d.
30 sistl. Oktober blifvit utfärdadt, söka väcka den
enskilda omtankan, vågar jag anse ej vara tillräck-
ligt, särdeles som premier blott helt långsamt kunna
bidraga till den åsyftade förändringen, och på längd
ej någon gerna för premiernas skull, utan för sin
egen vinning, låter beflita sig om ett förbättradt
hushållningssätt; men hvilket här möter den frem-
förallt betänkliga omständigheten, att den ifrågava
rende vinsten ej skall komma den närvarande gene-
rationen, utan först en framtida generation till godo.
hvarföre inger kan förundra sig öfver, om skogsför-
ödaren, mer än någon annan, i främsta rummet vill
tänka på sig; sjelf, anseende sig ej böra göra om
kostnader elleer inskränka sin fö del för framtidens
fordringar. DIå således i allmänhet den enskilde ej
kan i detta ffall med tillräcklig oväld antogas upp-
träda såsom imålsman för framtiden, så är det nö-
digt, ja oundgängligt, att staten måste göra det; ty
endast den eger makt att genom stiftande af direkta
legar skydda framtidens rätt, och den miste åtega
sig detta målsnanskap för efterkommande, om der
vill skydda sit sjel!. Jag vill ej återföra uppmärk
samheien på ogarnes sena återvext, på vextlighe-
tens och klimtets försämring der de blifvit föröuda
på vedbiisten, på upphörandet af jern- och trävaru-
exporten, på minen af rikets finsnser. Jag har nog
talat derom. Må det blott lyckas kunna bringa den
enskilde egendomsegaron till eftertanka, och att han
måtte inse behofvet af ett åter underkasta sig la-
garnes målsmansksp, hvarunder han verkeligen ännu
för mindre än ett sekel sedan varit, uti denna för
vårt land, måhändga, ja, utan tvilvel, vigtigaste del
af den allmänna hushållningen!
Då vi hör åter!öras til ett vigtigt tidskifie, rem-
ligen året 4789, från hvilket ofrä!semanners ägan-
derätt till skogen på bans egendom egentligen plå
räknas, förijenar nämnas, att då Gustaf TI vidle
införa enväldet, gjorde han genom Kongl. Förord-
ningen ef den 21 Febr. s. ä alla innehafvare af
skattehemman i afseende på äganderätten lika med
frälsemännen. Ått skogarnes vanvård deraf skulle
blifva en följd,, var likväl ingalunda Konungens me
ning muton ham väntada sl. An fö