svårligen annat än sedlig förslappning och ett
beklagansvärdt religiöst och sedligt skick upp:
komma. Tänkande män kunna icke annat är
känna sig besvärade af band, från hvilka redan
andra mer odlade folk blifvit befriade; man
vänder sig med likgiltighet och förakt bort
från läror och religionsöfningar, som skola be-
böfva lagens stadgar till sitt värn; men rigtar
sin hog och sina tankar på andra ämnen, som
ligga öppna och fritt tillgängliga för det mensk-
liga sträfvandet och forskningsbegäret; de skö-
naste anlag och krafter gå dermed förlorade
för det högsta och inflytelserikaste af alla äm-
nen, dem en menniskosjil kan omfatta. Och
under samt af allt detta eggas just de onds
lidelser och begär, dem tvångsstadgarne förut-
sätta och till hvilkas tyglande de blifvit stif-
tade; den lefvande andan förqväfves, materi-
ella njutningar och sjelfviska intressen bli det
egentliga målet för sträfvandet, der hvarje högre
sträfvande synes fåfängt; prestembetet sjelft
blir en födkrok; sjelfuppoffring för allmänt väl
blir en dårskap; moralens bud komma knapt
mer i fråga än då det gäller uppfyllandet af
privata förbindelser man och man emellan; i
det som till offentligt kall och offentlig verk-
samhet hörer anser man för nog, blott man
för lagen är oantsastlig. Ett fikande för egna
interessen och förmåner, för korporations- och
ståndsinteressen, för bevarandet af redan inne-
bafvande rättigheter och förmåner, eller för
förvärfvandet af nya biir lifvets allmänna ka-
rakter; lagen inmänger sig i alla förhållanden,
der en lefvande anda saknas, och att oskadd
iovera sig fram ibland lagens klippor blir icke
sällan en af lifvets förnämsta uppgifter. Om,
under sådant förhållande, icke destomindre en
tamhällsanda finnes, kan denna åtminstone icke
utgå från den kyrkliga institutionen, eller vara
af denna en frukt.
Den ställning, som kyrkans tjenare strax
från början intogo i vårt land, har otvifvel-
aktigt också icke litet bidragit till att under-
hålla och befästa ett sådant förhållande. De
blefvo nästan omedelbart från christendomens
första införande en statsmakt. Prester voro
nästan de enda skrifkunniga; de omgåfvo ko-
nungens person, de innehade icke sällan de
förnämsta embeten uti riksförvaltningen. Detta,
i förening med de rikedomar dem kyrkan snart
tillvällade sig, gaf dem, hvad hvar och en af
unpionstidens historia har sig bekant, en för
bela landet farlig politisk öfvervigt. Om denna
makt vål stäckades af konung Gustaf I:s kraf-
tiga hand, så hafva de dock fortfarande utgjort
stt riksstånd. De äro härigenom inflätade ji
dagens borgerliga strider. De äro icke höjda
öfver partierna och genom sin ställning gjorda
sf dem oberoende; de utgöra sjelfva ett parti.
De äro härigenom invecklade i en strid för sin
egen existens såsom stånd, hvilken icke annat
kan än ofördelaktligt inverka på deras ställning
såsom den gudomliga sanningens förkunare,
samt på förtroendet för och uppmärksamheten
på den sanning, som de i sådan egenskap för-
kunna. Till äfventyrs torde detta böra höra till
en statskyrkas väsendtliga attributer, ja vara
stt icke ringa vilkor för dess fasthet, verksam-
het och bestånd, att presterskapet utgör ett
politiskt element i statskroppen. I sådant bän-
seende torde just det böra lofordas, som i sig
jelft omöjligt kan annat än lända den reli-
slösa utvecklingen och en sann christendom
ill skada. Ty till en statskyrkas väsende hö-
rer att icke bestå genom sig sjelf, d. ä. genom
kraften af den sanning som hon förkunnar,
utan genom lagens arm och den borgerliga
nakt, hvarpå hon stödjer sig. Här är ej fråga
ner om hvad som är sannt ooh rätt, utan om
vad som är antaget och besvuret, samt ge-
nom Jagen faststäldt såsom trosnörm. Allt
let som från denna afviker är förkastligt, det
vore aldrig så obestridligt och öfveriygande j
ig sjelft; ja tvärtom: ju sannare det är, desto
ördömligare, ty desto mer hotas hennes be-
tånd. Kyrkans tjenare utföra följaktligen icke
eller sjelfva hennes strider. De kämpas ge-
om fiskaler och statens tjenare. Ett prester-
kap, som, fastän andligt till namnet, dock
cze i sjelfva verket är någon andlig makt,
itan endast en legal makt i samhällsorganis
nen, har derföre tilläfventyrs, just för upp-
ätthållandet af en sådan makt, en icke ringa
ördel uti vårt svenska presterskaps position
åsom riksstånd, eå menlig för dess egentliga
indamiål en sådan ställning än är.
(Forts. följer.)
RR ATTEGÅNGS- oOcH POLISSAKER.