svårligen annat än sedlig förslappning och ett beklagansvärdt religiöst och sedligt skick upp: komma. Tänkande män kunna icke annat är känna sig besvärade af band, från hvilka redan andra mer odlade folk blifvit befriade; man vänder sig med likgiltighet och förakt bort från läror och religionsöfningar, som skola beböfva lagens stadgar till sitt värn; men rigtar sin hog och sina tankar på andra ämnen, som ligga öppna och fritt tillgängliga för det menskliga sträfvandet och forskningsbegäret; de skönaste anlag och krafter gå dermed förlorade för det högsta och inflytelserikaste af alla ämnen, dem en menniskosjil kan omfatta. Och under samt af allt detta eggas just de onds lidelser och begär, dem tvångsstadgarne förutsätta och till hvilkas tyglande de blifvit stiftade; den lefvande andan förqväfves, materiella njutningar och sjelfviska intressen bli det egentliga målet för sträfvandet, der hvarje högre sträfvande synes fåfängt; prestembetet sjelft blir en födkrok; sjelfuppoffring för allmänt väl blir en dårskap; moralens bud komma knapt mer i fråga än då det gäller uppfyllandet af privata förbindelser man och man emellan; i det som till offentligt kall och offentlig verksamhet hörer anser man för nog, blott man för lagen är oantsastlig. Ett fikande för egna interessen och förmåner, för korporationsoch ståndsinteressen, för bevarandet af redan innebafvande rättigheter och förmåner, eller för förvärfvandet af nya biir lifvets allmänna karakter; lagen inmänger sig i alla förhållanden, der en lefvande anda saknas, och att oskadd iovera sig fram ibland lagens klippor blir icke sällan en af lifvets förnämsta uppgifter. Om, under sådant förhållande, icke destomindre en tamhällsanda finnes, kan denna åtminstone icke utgå från den kyrkliga institutionen, eller vara af denna en frukt. Den ställning, som kyrkans tjenare strax från början intogo i vårt land, har otvifvelaktigt också icke litet bidragit till att underhålla och befästa ett sådant förhållande. De blefvo nästan omedelbart från christendomens första införande en statsmakt. Prester voro nästan de enda skrifkunniga; de omgåfvo konungens person, de innehade icke sällan de förnämsta embeten uti riksförvaltningen. Detta, i förening med de rikedomar dem kyrkan snart tillvällade sig, gaf dem, hvad hvar och en af unpionstidens historia har sig bekant, en för bela landet farlig politisk öfvervigt. Om denna makt vål stäckades af konung Gustaf I:s kraftiga hand, så hafva de dock fortfarande utgjort stt riksstånd. De äro härigenom inflätade ji dagens borgerliga strider. De äro icke höjda öfver partierna och genom sin ställning gjorda sf dem oberoende; de utgöra sjelfva ett parti. De äro härigenom invecklade i en strid för sin egen existens såsom stånd, hvilken icke annat kan än ofördelaktligt inverka på deras ställning såsom den gudomliga sanningens förkunare, samt på förtroendet för och uppmärksamheten på den sanning, som de i sådan egenskap förkunna. Till äfventyrs torde detta böra höra till en statskyrkas väsendtliga attributer, ja vara stt icke ringa vilkor för dess fasthet, verksamhet och bestånd, att presterskapet utgör ett politiskt element i statskroppen. I sådant bänseende torde just det böra lofordas, som i sig jelft omöjligt kan annat än lända den relislösa utvecklingen och en sann christendom ill skada. Ty till en statskyrkas väsende hörer att icke bestå genom sig sjelf, d. ä. genom kraften af den sanning som hon förkunnar, utan genom lagens arm och den borgerliga nakt, hvarpå hon stödjer sig. Här är ej fråga ner om hvad som är sannt ooh rätt, utan om vad som är antaget och besvuret, samt genom Jagen faststäldt såsom trosnörm. Allt let som från denna afviker är förkastligt, det vore aldrig så obestridligt och öfveriygande j ig sjelft; ja tvärtom: ju sannare det är, desto ördömligare, ty desto mer hotas hennes betånd. Kyrkans tjenare utföra följaktligen icke eller sjelfva hennes strider. De kämpas geom fiskaler och statens tjenare. Ett presterkap, som, fastän andligt till namnet, dock cze i sjelfva verket är någon andlig makt, itan endast en legal makt i samhällsorganis nen, har derföre tilläfventyrs, just för uppätthållandet af en sådan makt, en icke ringa ördel uti vårt svenska presterskaps position åsom riksstånd, eå menlig för dess egentliga indamiål en sådan ställning än är. (Forts. följer.) RR ATTEGÅNGSoOcH POLISSAKER.