MM BJC fp 7658 SVS FRV AM 56 50005
gen fick sitt högsta öfverhufvud. Sådan har
den ock sedermera förblifvit, ehuru visserligen
med den icke obetydliga skillnad, att bisko-
parmas förut nästan oinskränkta makt öfver det
lägre presterskapet inom deras stift, såsom uti
befordringsmål t. ex., sedermera efter handi
blifvit lagligen ordnad och begränsad, samt den
monarkiska stiftstyrelsen (då consistorii öfriga
ledamöter, på samma sätt som de nuvarande
ledamöterna uti Konungens råd, blott gingo
biskopen med sina råd tillhanda, men afgöran-
det i de flesta fall var biskopens ensak) blifvit
förvandlad till en kollegial. Lika litet märk-
bar var den förändring, som genom reforma-
tionen skedde i den egentliga församlingsvården
och församlingsstyrelsen. Kyrkoherdarnes in-
komster förminskades, två tredjedelar af deras
tionde, den sedermera så kallade krontionden,
blefvo indragne till kronan; men härmed skedde
ingen direkt ändring i deras ställning och för-
hållande till de församlingar, öfver hvilka de
voro satta. Munkväsendets upphörande bidrog
visserligen till ordning och reda i detta för-
hållande, i det församlingens medlemmar nul
blefvo hänvisade blott till det inom församlin-
gen tjenstgörande presterskapet; och den af
presterskapet och biskoparne nästan oberoendel
här af munkar, som icke destomindre egde af-
höra bigt och meddela absolution, samt såme-
delst öfvade ett icke ringa inflytande öfver fol-
ket och icke sällan föranledde konflikter, nu icke
längre delade presterskapets myndighet och in-
flytande. I denna här gängse, så väl som al-l
lestädes i christenhetens katolska länder ännu
fortfarande kyrkliga författning, framträder på: l
triarchalismen i sin mest fullständiga och rena
form. Prester och munkar utgjorde en öfver
den öfriga församlingen upphöjd helig korpo-
ration, som genom den presterliga ordinationen
innehade en outplånlig karakter af helighet.
De voro herdar, de enda myndiga i kyrkliga
angelägenheter, under det den öfriga försam-
lingen endast utgjorde en massa omyndiga. De
kallades äfven herdar och fäder, andeliga fäder.
Bibelns läsning var lekmännen förbjuden, oml
den ens allmänneligen kunnat anskaffas i en
tid, då böcker voro så dyra samt läs- och skrif-
konsten så litet spridd; messan hölls på latin.
Icke inom sig, d. ä. från deras genom egen
pröfning och kunskap upplysta förnuft och sam-
vete, utan utom sig, från bigtfadren, egde lek-
männen att hemta reglorna och principerna för
sin sedliga vandel, likasom grunderna för sitt
samvetes lugn efter öfvade öfverträdelser ; big-
ten var det förnämsta band, hvilket samman-
knöt med hvarandra presterskapet och försam-
lingens medlemmar: årligen måste hvar och
en bigta. Men fastän föga märkligt och di-
rekt, så föranledde icke destomindre reforma-
tionen indirekt en icke ringa ändring i detta
förhållande. Öronbigten afskaffedes, lekman-
nen var nu icke längre af lagen ålagd att in-
fiona sig hos den andlige bigtfadren för afläg-
gande af sin bigt; Bibeln öfversattes på sven-
ska och sattes dermed i hvars mans hand, ka-
techeser och psalmböcker utkommo; prester-
skapet uppmanades att flitigt tillhålla folket
till läsning och uti Catechismi öfning dem till-
handagå, tills omsider genom vår ännu gällande
kyrkolag af år 1686 förordnades, att hvar och
en borde, såsom vilkor för ingåendet afäkten-
skap, afläggandet af ed samt åtnjutandet af an-
dra medborgerliga rättigheter, ega mnödtorftig
färdighet i innanläsning samt hafva blifvit till
Herrans hel. Nattvard admitterad. Vi må ej
misskänna vigten af dessa förändringar eller af
den härigenom förändrade ställning emellan
presterskapet och församlingen. Onekligen, det
må icke bestridas, blef härmed ett icke litet
steg taget till att förverkliga det allmänna pre-
stadöme, hvilket just tillhör christendomen uti
dess lefvande fulla verklighet, eller att bringa
folket närmare den mannaålder, då det ej längre
är under förmyndare. Men ännu var den christ-
liga myndighetsåldern icke kommen; det gamla
myndlingsförbållandet, hvari församlingen stod
till presterskapet, var väl lossadt så vida, att
man ej nödvändigt behöfde bigta sig; den kyrk-
liga myndigheten lät, lik den borgerliga brott-
målslagen, först då känna sig, när man ej upp-
fyllde de stadgar, dem kyrkans disc plin före-
skref, eller ock genom ett lastbart lefverne gaf
någon anstöt. Men likasom man vid vite af
borgerliga rättigheters förlust tillhölls att gå
till Nattvarden, och lagen ärnu i dag förkla-
rar den obehörig att gå ed, som icke inom år
och dag gått till Herrans Nattvard, så upp-
rätthöll äfven i andra fall medelst hot af gan-
ska eftertryckliga straff (stockstraff, uppenbar
och enskild kyrkoplikt, böter) kyrkan sina stad-
gar. Om denna kyrkliga institution utlät sig
äfven 1828 den redan 1824 till utarbetan-
de af en ny kyrkolag tillsatta kyrkolags-
kommitte: Barndomens undervisning och bild-
ning till religion och seder kan icke umbära
vist valda och faderligt använda tvångsme-
del. Varar, vid en lägre grad af förstånds-
och sedebildning barndomstillståndet längre, så
behöfvas och tålas ännu till någon tid samma
bårdare tilldragna band. Men i ungdoms- och
mannaåldern skall den, som lärt eller tror sig
bafva lärt, moget pröfva och besluta, yrka öf-
vertygelse och frihet, samt svårligen fördraga
andra band än dem, som äro nödvändiga skydds-
medel för esndras enahanda rätt att efter öl-
vertygelse fritt handla. Stockstraffet bar blif-
vit afskaffadt, men öfriga kyrkolagens stad-
genden qvarstå ännu oförändrade, om de än
sällan tillämpas och likasom genom en tyst
öfverenskommelse kommit ur bruk, ja under
närvarande förbållanden icke ens kunna til-
lämpas. Så skulle det t. ex. blifva omöjligt
att bär utkräfva de af lagen stadgade böter
för försummelse af husförhör, emedan då nä-
organisation kunde vara, och säkerligen änvu
mestadels äro uti landsorterna. Så skall det
svårligen heller falla någon in att vi!ja tillämpa
kyrkolagens föreskrift om uppenbar kyrkoplikt
mot den, som icke inom 8 dagar efter födel-
sen låter döpa sitt barn. Och sammaledes i
mm — 4 FM
tv hh -— -— m- -— mir KR AR RH KA RR OA AA
mr rn nm
- AA -—- AA — MM 3
nn
stan hvar och en skulle bötfällas, så påkallade :
och välgörande än dessa, med en förändrads
sn
åå
AA S