MM BJC fp 7658 SVS FRV AM 56 50005 gen fick sitt högsta öfverhufvud. Sådan har den ock sedermera förblifvit, ehuru visserligen med den icke obetydliga skillnad, att biskoparmas förut nästan oinskränkta makt öfver det lägre presterskapet inom deras stift, såsom uti befordringsmål t. ex., sedermera efter handi blifvit lagligen ordnad och begränsad, samt den monarkiska stiftstyrelsen (då consistorii öfriga ledamöter, på samma sätt som de nuvarande ledamöterna uti Konungens råd, blott gingo biskopen med sina råd tillhanda, men afgörandet i de flesta fall var biskopens ensak) blifvit förvandlad till en kollegial. Lika litet märkbar var den förändring, som genom reformationen skedde i den egentliga församlingsvården och församlingsstyrelsen. Kyrkoherdarnes inkomster förminskades, två tredjedelar af deras tionde, den sedermera så kallade krontionden, blefvo indragne till kronan; men härmed skedde ingen direkt ändring i deras ställning och förhållande till de församlingar, öfver hvilka de voro satta. Munkväsendets upphörande bidrog visserligen till ordning och reda i detta förhållande, i det församlingens medlemmar nul blefvo hänvisade blott till det inom församlingen tjenstgörande presterskapet; och den af presterskapet och biskoparne nästan oberoendel här af munkar, som icke destomindre egde afhöra bigt och meddela absolution, samt såmedelst öfvade ett icke ringa inflytande öfver folket och icke sällan föranledde konflikter, nu icke längre delade presterskapets myndighet och inflytande. I denna här gängse, så väl som al-l lestädes i christenhetens katolska länder ännu fortfarande kyrkliga författning, framträder på: l triarchalismen i sin mest fullständiga och rena form. Prester och munkar utgjorde en öfver den öfriga församlingen upphöjd helig korporation, som genom den presterliga ordinationen innehade en outplånlig karakter af helighet. De voro herdar, de enda myndiga i kyrkliga angelägenheter, under det den öfriga församlingen endast utgjorde en massa omyndiga. De kallades äfven herdar och fäder, andeliga fäder. Bibelns läsning var lekmännen förbjuden, oml den ens allmänneligen kunnat anskaffas i en tid, då böcker voro så dyra samt läsoch skrifkonsten så litet spridd; messan hölls på latin. Icke inom sig, d. ä. från deras genom egen pröfning och kunskap upplysta förnuft och samvete, utan utom sig, från bigtfadren, egde lekmännen att hemta reglorna och principerna för sin sedliga vandel, likasom grunderna för sitt samvetes lugn efter öfvade öfverträdelser ; bigten var det förnämsta band, hvilket sammanknöt med hvarandra presterskapet och församlingens medlemmar: årligen måste hvar och en bigta. Men fastän föga märkligt och direkt, så föranledde icke destomindre reformationen indirekt en icke ringa ändring i detta förhållande. Öronbigten afskaffedes, lekmannen var nu icke längre af lagen ålagd att infiona sig hos den andlige bigtfadren för afläggande af sin bigt; Bibeln öfversattes på svenska och sattes dermed i hvars mans hand, katecheser och psalmböcker utkommo; presterskapet uppmanades att flitigt tillhålla folket till läsning och uti Catechismi öfning dem tillhandagå, tills omsider genom vår ännu gällande kyrkolag af år 1686 förordnades, att hvar och en borde, såsom vilkor för ingåendet afäktenskap, afläggandet af ed samt åtnjutandet af andra medborgerliga rättigheter, ega mnödtorftig färdighet i innanläsning samt hafva blifvit till Herrans hel. Nattvard admitterad. Vi må ej misskänna vigten af dessa förändringar eller af den härigenom förändrade ställning emellan presterskapet och församlingen. Onekligen, det må icke bestridas, blef härmed ett icke litet steg taget till att förverkliga det allmänna prestadöme, hvilket just tillhör christendomen uti dess lefvande fulla verklighet, eller att bringa folket närmare den mannaålder, då det ej längre är under förmyndare. Men ännu var den christliga myndighetsåldern icke kommen; det gamla myndlingsförbållandet, hvari församlingen stod till presterskapet, var väl lossadt så vida, att man ej nödvändigt behöfde bigta sig; den kyrkliga myndigheten lät, lik den borgerliga brottmålslagen, först då känna sig, när man ej uppfyllde de stadgar, dem kyrkans disc plin föreskref, eller ock genom ett lastbart lefverne gaf någon anstöt. Men likasom man vid vite af borgerliga rättigheters förlust tillhölls att gå till Nattvarden, och lagen ärnu i dag förklarar den obehörig att gå ed, som icke inom år och dag gått till Herrans Nattvard, så upprätthöll äfven i andra fall medelst hot af ganska eftertryckliga straff (stockstraff, uppenbar och enskild kyrkoplikt, böter) kyrkan sina stadgar. Om denna kyrkliga institution utlät sig äfven 1828 den redan 1824 till utarbetande af en ny kyrkolag tillsatta kyrkolagskommitte: Barndomens undervisning och bildning till religion och seder kan icke umbära vist valda och faderligt använda tvångsmedel. Varar, vid en lägre grad af förståndsoch sedebildning barndomstillståndet längre, så behöfvas och tålas ännu till någon tid samma bårdare tilldragna band. Men i ungdomsoch mannaåldern skall den, som lärt eller tror sig bafva lärt, moget pröfva och besluta, yrka öfvertygelse och frihet, samt svårligen fördraga andra band än dem, som äro nödvändiga skyddsmedel för esndras enahanda rätt att efter ölvertygelse fritt handla. Stockstraffet bar blifvit afskaffadt, men öfriga kyrkolagens stadgenden qvarstå ännu oförändrade, om de än sällan tillämpas och likasom genom en tyst öfverenskommelse kommit ur bruk, ja under närvarande förbållanden icke ens kunna tillämpas. Så skulle det t. ex. blifva omöjligt att bär utkräfva de af lagen stadgade böter för försummelse af husförhör, emedan då näorganisation kunde vara, och säkerligen änvu mestadels äro uti landsorterna. Så skall det svårligen heller falla någon in att vi!ja tillämpa kyrkolagens föreskrift om uppenbar kyrkoplikt mot den, som icke inom 8 dagar efter födelsen låter döpa sitt barn. Och sammaledes i mm — 4 FM tv hh -— -— m-— mir KR AR RH KA RR OA AA mr rn nm AA -—AA — MM 3 nn stan hvar och en skulle bötfällas, så påkallade : och välgörande än dessa, med en förändrads sn åå AA S