vaara, om j ock icke alltid sen dem med blida
öggons, — att tacka för komplimangen. Men
alltit detta hindrar ju icke att en eller annan
jurrist med kunskaper i jurisprudensen kan fin-
naas, och då man hittills i allmänhet haft dep
föreställningen, att de män, som suttit i lag-
kommitteen och lagberedningen, äro män som
i detta afseende följt med sin tid, åtminstone
största delen bland dem, till dess denna mening
nu jäfvats af grefve Sparre, så synes det hafva
varit grefvens åliggande att icke utdöma dem
alldeles så lösligt som skett, utan att åtminstone
med något enda ord i sitt utförliga diktamen
gifva skäl för ett så afgörande domslut. Men
vi fortgå till det följande, som är vigtigare.
Det ådagalägger alldeles samma återgång i lagstift-
nimgsarbetet under 47 århundradet, som den jag för-
orddat. Carl IX, säger grefven, gjorde flera försök i
racdikal lagstifiningsväg. Trenne förslag utarbetades
reddan under hans tid, alldeles sasom nu; men man insåg
snaart att deita sätt att stifta lag icke var detlämp-
ligga. Man lade arbetet åsido och började med par-
tieella förbättringar. Vi känna den mängd af genom-
grripande och vår närvarande lag grundande författ-
piiogar, som utkommo under 47 århundradet. Den
svenska jurisprudensen stod onekligen under denna
tid vida högre än för närvarande; och efter dessa
förarbeten utkom 420 år sednare vår nu gällande
lag, hvilken vi under mer än 400 år hafva älskat
och ärat.
Väl! 120 år förflöto mellan Carl IX:s första
pllan till ett nytt lagverk och utfärdandet al
17734 års lag, och under tiden gjordes partiella
förbättringar. Men grefven har begått en lap-
sws calami, då han säger att man lade arbetet
å sido, nemligen arbevet med ett lagverk; ty
hade detta skett, så hade säkerligen icke 1734
års lag utkommit. Den fordrade verkligen ett
arbete, precist af samma slag som det gref
ven nu förkastat till sjelfva planen, då han ej
velat yttra sig om arbetets innehåll. Grefven
sjelf känner också utan tvifvel buru länge man
var sysselsatt med 1734 års lagarbete, ehuru
det icke af honom omnämnes.
Men huru lång tid har då förflutit sedan
året 1734, hvaraf den nu gällande lagen har
sitt namn? 116 år; således blott 4 mindre
än de 120 grefven omnämnt, innan nuvarande
lagen utkom. Nu skulle man af grefvens ytt-
rande, att vi i mer än 100 år hafva älskat och
ärat 1734 års lag, och af den motsats hvari
grrefven söker ställa det nuvarande lagbered-
nDiingsarbetet till de partiella förbättringarnan
under den föregående perioden, onekligen fre-
sitas att tro, om man nemligen icke kärde nå-
got mera eller annat, att 1734 års lag varit
så älskad och ärad, att några partiella förbätt-
ringar deruti under tiden ej blifvit vidtagna.
Svaret härpå kan bäst inhemtas vid en anblick
på de digra volymer, som Backmans lagsamling
innefattar, eller af en jemförelse mellan den
ursprungliga lagboken och de flere nya editio-
ner af Lundeqvist, Carlen, Thurgren, hvaruti
förändringarna äro upptagna, samt slutligen af
de talrika motioner om den älskades förbätt-
rande, som förekommit vid alla riksdagar. Hvad
mamn skall man då gifva åt hela den nyss-
mämnda af grefven anställda jemförelsen?
Och hvad säger grefven vidare:
pJag fruktar att en kodifikation, företagen i otid,
sikulle hämma rättens utveckling i stället iför att
befordra den; ty det är en erfarenhet, som jag of-
tta sett bekräftad, att då en ny lag utkommit, nöja
sig juristerna med den bokstafliga tillämpningen
häraf ; jurisprudensens utveckling ligger nere för den
grammaiikaliska tolkningen af lagboken. Sådana äro
Mina åsigter i lagstiftningsväg
Dessa uttryck: jag fruktar att en kodifika-
tion, företagen i otid (efter 116 år!!) skulle
hämma rättens utveckling i stället för att ut-
veckla den — är i sanning ett orakelspråk,
hvars mening vi icke ens våga försöka att tyda,
men skulle anse ganska intressant om grefven
sjelf täcktes göra det. Åtminstone bafve vi
förgälfves sökt en sådan tydning i det efterföl-
jande, ej mindre märkliga yttrandet: ty det
är en erfarenhet, som jag ofta sett bekräftad
(märk, läsare!) att då en ny lag utkommit,
nöja sig juristerna med den bokstafliga til
lämpningen deraf.v Tillåter hr grefven oss då
fråga: månne meningen med en lag är, att dom-
rarne skola följa densamma eller att de skola
alvika derifrån? Så vidt vi hittills förstått,
får br grefven icke många med sig om den
sednare åsigten. Man har ock, så vidt oss är
: bekant, hittills trott att en lag är fullkomlig i
: afseende på sin redaktion och uppställning i
samma min, som den genom sin tydlighet kan
bokstafligt tillämpas, och att just behofvet af
en sådan tydlighet och nödvändigheten att fö-
rekomma olika tillämpningar utgjort anlednin-
gen till lagförklaringar,då bokstafven förut varit
obestämd och sväfvande. Uttrycken: jurispru-
densen ligger nere för den grammatikaliska
ptolkningen af lagboken, tyckas derföre också
ovärderliga.
EMen det påföljande slutet af anförandet är
det icke mindre:
pMeningarna om Jagstiftniogen kunna vara olika, jag
Tespekterar mina motståndares. Jag äröfvertygad att
vi begge afse samma mål, gruadandet afett rättstill-
stånd, som bevarar och tryggar den enskildes rätt.
Jag tror att det sker genom utbildandet af det juri-
diska studiet och utvecklandet af den inhemska rät-
tens grundsatser ; miaa motståndare tro att detsker
genom en py lagbok. Den ena eller andra åsigten må
vara den rätta, det är en lycka att begge finnas; ty
ur striden mellan åsigter framträder det rätta och jar
anser det vara en välgerning att vi kommit så långt,
att man kan diskutera frågan ; ty under långliga ti-
der har ensidigheten varit så stor, att ganska få vå-
gat uppträda mot detta lagförslag.
Vi kunne omöjligt tillbakahilla den tankan,
att det i här citerade stycke gjorda försök, ait
uppställa utgifvandet af en ny lagbok såsom
en motsats till utbildandet af det juridiska
studiet och utvecklandet af den inhemska rät-
tens grundsatser, och vidare den ycka, som
grefven ser i att begge dessa motsatser finnas,
tillhör det i sitt slag mest klassiska, som vi
sett, äfven i riddarbusets protokoller; men det
blir i synnerhet värdt att förvaras åt efter-
kommande, då man besinnar att det utgått
ifrån ordföranden i Rikets Ständers Lagutskott
vid 1850 års riksdag.
ÖÅ - re VM Mm - Jc - -— AR KL AA BT f rg rs A KR BR RA nn ÖV FR ITP OD Fr Fr KK RE FR OR 0 er —— rr
em AA -—-—- —-— pm
Om
DD oOo0m mmpP—H APR I LP UB mro mes FLÄMR Om