Under tiden låter det sällsamt att höra de
i våra kamrar förtrampade konstitutionella ho
tande förkunna demokratien; hämd för allt
detta bedrägeri och alla dessa löftesbrott, me-
dan demokratien sjelf hvarken ses eller afhö
res någonstädes. Demokratien blandar sig icke
mer i någonting; hona ser på allenast, helt lugnt
som det tycks, huru hennes förutsägelser mer
och mer besannas. Vi hafva verkligen kom-
mit så långt i vårt konstitutionella elände, att
reaktioaen nu kan göra sitt nästa slag och der-
med slut på den representativa komedien; den
förtjenar ej heller annat, ty af en sådan repre-
sentation kan landet icke vänta minsta gagn,
utan endast skada.
Regeringen fordrar af dessa kamrar att med
dem måste kunna regeras, och tolkar meningen
härmed helt enkelt så, att kamrarna böra ut-
rätta hvad regeringen önskar; men att när de
icke gilla de lagförslag, som regeringen före-
lägger dem, och icke bevilja så stora anslag
och så många utskylder och lån, som regerin-
gen finner för godt, då kan med dem omöjli-
gen regeras. Man vill blott bkafva konstitution
till enväldets täckmantel, eller också ingen.
Det koastitutionella partiet tyckes likväl
böra sjelf framkalla den i alla fall oundvikliga
katastrofen, för att falla med värdighet, eller
— såsom friherre von Vincke nyligen uttryckte
sig — mottaga dödsbugget med oförbundna
ögon. Men det är i andra kammarea för svagt
att åstadnomma någon fullständig brytning, och
med det mäktigare konservativa partiets biträde
skall ministeren nog hindra sin motståndare
från en så lederlig hidanfärd.
Detta korservativa parti, eller hvad man kal-
lar den sarsade reaktionens, har nu mera full-
ständigt öfvertagit de konstitutionelles fordna
roll. Det förfäktar hvad det genom eftergif-
venhet och ödmjukhet hoppas kunna rädda a
den besvurna grundlagen af den 31 Januari
1849, men det har trädt i det konstitutio-
nella partiets spår endast för att lida samma
nederlag som företrädaren.
D3a sanslösa reaktionen, junkerpartiet, på-
räknar deremot seger med visshet. Den for-
n
(0
g
k
tl
d
f
t
:
s
pr Cr BD0 BÖG c mm 4 VM
— nn oo OP Fs Ma Ks vm mMOÖ —-— mO mt: AA 5 RAR
drar orubblig borgen för sina så kallade kon-l.
servativa elementer, och stadganden sor2 hand-
gripl:gen ådsgilägga att man hrutit med re-l-
volutionem,. Sålunda fordrar den åter upphät-
vandet af det nya jagtreglementet, förändring
af den nya kommunalordningen, återstäl!else al
alla de gama adelsfribeter, som möjligen kunna
bibehållas, nen vederlag i kontant eler freise-
utskylder, fir dem som adeln finner sig icke
anständigtvis kunna begagna längre. Bland de
friheter, för hvilka ovilkorlig säkerhet fordras
står skattefrihet, patronatsrätt och gårdsrätt (lag
skipningsbefogenhet, öfver egendomens samtliga
åboer) främst. En representation vill detta parti
likväl hafva qvar; men andra kammarens val-
rätt bör ändras, så att man återbekommer den
gamla slånd-representationen i sin fullständig-
het, jente hndtdagarne och provinciallandtda-
garne. Deta är, efter våra junkrara förmenan-
de, den sann folkrepresentationen på germa-
nisk christlig grund och innan den är fullt
gällande, är ej att tänka på någon verklig bryt-
ning med revolutionen, eller på lugn och ord-
ning. Utan ett riktigt junkerparlament kan
ingeating af allt detta goda förväntas.
Junkerpartiet har nu först begynt striden
med byråkratien, såsom den sista bland sina
ännu återstiende vaderdelomän. Demokratien
ligger slager, konstitutionalismen är förberedd
på dödshugget, de konservatift konstitutionella
träffas deral på samma gång; reaktionen sår
sålunda ensam upprätt bland sina slagna eller
fallande motståndare; men en ännu oangripen
vedersakare återstår: byråkratien. Alven den
miste kufvas; ty junkerpartiet vill icke vidare
underkasta sig den, utan upprätta åt sig ett
statsskick efter sina egaa åsigter och afsigter.
ett junkersamhälle, som har statstyglarna i sis
egen hand, som kan påtvinga konungen de la-
gar och de rådgifvare, som det sjelf finner
lämpliga, och som sålunda i verkligheten rege
rar sjelf mm genom konungen, hvilken icke
bör vara anrat än den förste adelsmannen. Vis-
serligen har den tryckfrihe:, som ännu återstår
oss, blifvit begagnad för att så vål i tidnings-
uppsatser som ströskrifter ådagalägga att denna
samhällsordning måste blifva utan all jemfö-
relse förderfligare för konungamakten, än allt
hvad dess omgifvande med demokratiska insti-
tutioner förmår eller åsyftar. Men när kunde
väl furstarne någonsin frångå den inbillaingen
att deras hofmän, kamari!lor och diplomater
ej kunna blifva annat än deras bästa vänner? När
ägde väl häfdernas mångfaldiga berättelser om
aristokratiska dynastiförändringar, om aristokra
tiska konungzamord och aristokratiska konunga-
afsättningar, för dem en undervisande eller var-
nande röst? Annu alltjemnt gällde den ursin-
nigaste reaktionären den öfvermodigaste jun-
kern för den bästa rojalisten, i mån som han
med lättsinnigt hån eller skoningslös grymhet
behaadlade revolutionen; men revolution och
förräderi kallas i Tyskland allt hvad som upp-
kom år 1848.
Den belägenhet, dit vi i följd af dylika åsig-
ter nu blifvit återförda, ära vida värre än vår
ställning år 1847. Demoralisationen vexer
öfverallt. Landets krafter förbrukas i en för-
ödande statskonsts tjenst; embetsmänsen dres-
seraz till enväldets blinda redskap, medelst en
hemek diseiplinärlag; domstolarne besättas med
wilisa verktyg för högmålsfördömelsar; hvar
frisinnad menniska kan göra sig beredd på
föriöljelser, när man på något vi: kan komna
åt honom; rolisen står ständigt rustad med
alla möjliga atiribater af bajonetter och fin
gelseanstilter; angifvarse: och spionernas fala
bop förökar sig dag efter dag, under det!
att förenibgi- och församlingsrättigheten är
undertryckt elier tillintetgjord, och man som
bäst är syselsatt med b
tagande i beslag uteslutande för de läror, som
det sålunda uibildade systemet finner enligt
handelns och pressens!
I
med sitt intresie att intala allmänheten.
T alnstntmeda hböäreranda har rasaringan föra.
mm us
h