pe rvig VDM 2 UGINNRUCt puora gallanuct nNYva
ingen synlig thron förmådde. Också är detp
detta sätt ultramontanismen lika väl kan var
till i Sverige, som i andra länder. Ty i dju
pet aff dess väsende har påfven sjelf för de
ingen annan betydelse än som mannequin; oc
de oliika trosbekännelserna i alla länder utgör
endastt en rhetorisk formel (formula piax), et
uttrycckssätt, ett slags narrverk (pia fraus
passamde att föra på tungan allt efter som de
i skilda lånder erfordras i det yttre och infö
folken, för att der vinna och bibehålla välde
öfver sinnena. Författare hafva påstått, oci
med skäl, ,att ultramontanerne till och me
planmessigt arbeta emot sjelfva christna reli
gionen genom undertryckande af det i denn:
religion befintliga ljus och allmänna rena kär-
leksfullhet, genom förvrängning af dess san-
ningar, och förminskande af dess inflytelse på
folkems intellektuella och sedliga bildning; samt
att de: endast begagna det, som de utgifva för
christeendom, till medel för åstadkommande a
en såddan tingens ordning och förhållandena:
ställniing, att de och deras anhang må kunn:
begagma och utöfva privilegiet att herrska och
njuta, utan att störas hvarken af staternas re:
geringar, de verldsliga stånden eller folken
sjelfves. Denna skildring är förfärlig; men den
torde förtjena att tagas i betraktande och ej
alldeles lemnas ur minne. Det säkra är, att
man kan träffa anhängarne och delegarne af
detta mörka system i alla länder, emedan pro-
testamtism och katholicism, med alla sina sekt-
variatiioner, för dem hafva ingenting att säga
i grumden; och under alla styrelser, emedan
de i ssjelfva verket skåda både påfvar, kejsare
och k.onungar under sina fötter. Öfverallt tala
de om Guds sak, religionens upprätthållande
och församlingarnes bästa, under det att de
endas: tänka på sig sjelfva och arbeta för sina
dunkh ändamål. Öfverallt försäkra de regen-
terne om trohet och påstå sig vara det säkra-
ste stödet för thronerna: de äro det också i
den meningen, att genom nationernas nedbål-
lande i andligt förtryck och blind lydnad för
hvilka bud som helst, arbeta absolutismen i
händesrna. Men olycklig den konung eller drott-
ning, som dåra sig med tanken att af ultra-
montanerne anses för annat än medel till de-
ras-egna planers befrämjande, eller lita på de-
ras hjelp när de som bäst skulle behöfva den.
Allrawärst stå hos dem de furstar, som våga i egen-
skap taf regeringarnes chefer ingå på beviljande
af någgra folkfriheter; ty mera afgjorda fiender,
än ulttramontanerne, gifves ej till nationernas
välgåmg, såsom sådana, mensklighetens uppfo-
stran till sann frihet, till ren inbördes kärlek
och till ett verkligt ljus. Huru litet påfvarne för
dem betyda, såg man vid början af Pii IX:s
anträde till styrelsen: ultramontanerne voro
ej långt ifrån att förklara honom galen, då han
syntes vilja gå in på en och annan af de nyare
Politiska ideerna; och de skulle nog hafva räckt
sin hand till hans fördrifvande, om de ej fun-
nit ett ännu säkrare medel i bortvrängandet af:
hans första karakter såsom vän af Italiens en- i
het och framsteg på folkfrihetens bana. Man li
har till och med talat om en i hemlighet ad-
ministrerad dryck, hvarigenom den fordne kraftt- 1
fulle kardinal Mastai Ferrettis fysiska styrkalf
brutits, och han nu såsom Pio Nono förvand- i
lats till denne bräckliga, skuggrädda gubbe,.
som, efter hvad man sett, blifvit ett så lydigt)
redskap åt ultramontanernes politik. Huruls
än härmed må varia, lider det åtminstone in-:
gen tvifvel, att under sista året deras förhopp-
ningar så vuxit, att de vågat göra mer än ett
steg äfven i det yttre; och de hafva härige-,
nom öppnat en och annan flik af slöjan, hvar-.
med de eljest omsorgsfullt nog vetat dölja sig. ,
Ett sådant steg var d:r Wisemans utnäm-t
nande till kardinal och katholsk erkebiskop afli
Westminster, utan engelska regeringens tillstånd ,
och medverkan. Romerska curiåns förhopp-
ningar att ånyo kunna lägga engelska och kan-t
ske slutligen en gång också skottska folken!q
under påfliga tiarens makt, hade länge ochlq
väl underhållits; Puyseiterna förberedde sin-
nena härpå, och de många religiösa splittrin-j;,
gar, hvarigenom Anglikanska kyrkan med skäll
kunde anses försvagad, gåfvo stora anlednin-)
gar till förmodan om en lycklig utgång påls
ultranontanernes planer. Emellertid bör ickej
glömnas, att den supremati öfver kyrkan, som
regerngen i Storbrittannien eger allt sedan
Henrik VIII:s tid (egentligen från 1531), ochlq
synrerhet från Elisabeths, då 1558 refor-
ller faller blott och bart med hvad man kal-
ar oAnglikanska kyrkan eller Högkyrkano.
Jen allmänna tolerans och samvetsfribet, som
errskat i Storbrittannien till följd af 1695 års
inder Wilhelm III utfärdade ,Act of tolera-
ion, har väl å ena sidan gifvit rådrum för
n mängd olika tänkesätt att uppkomma, och
lå man talar om religionen såsom enhet äfven
ill formen i ett antal yttre förhållanden, sål!f!
an den väl här anses svag; men å andra sidan?
ar den i sjelfva lagarne grundlagda toleransen
ant engelska folket vid en sådan frihet i re-l
gionssämnens behandling, att det aldrig skalllgl
nderlkasta sig ett nytt ok från Rom, hurulhb
om melst utsmyckadt det må vara, och medlar
vilka gudsnådliga ordalag än ultramontanerneö
England, likasom annorstädes, må söka att ä
örskaffa sin sak ingång. Man är visserligen hv
England, likasom i Sverige, ganska svag förl;
ljiga fraser — ett språk med unction, — ilatt
ynnerhet när det rör sig på gudaktighetenshby
ält: och der, likasore här, verka archaistiskapu
ttryck och grammatikaliska ändelser, hemtade 82!
r det aflagda språket, till förledande af mån-
ep, som synes tro att den heliga ande mera vä
or i gamla genitiver, dativer och ablativer ),,o;
n i nya; eller som öfverhufvud anser, att bibel- so;
pråk äro mer theopneusta (inspirerade af Gud)
samima mån som uttrycksformen är gramma-
skt : orimlig, eller åtminstone oredig, mörk,fö
fetycdig, och derigenom skicklig att af utläg-?
re lkunna tagas till hvad bruk de behaga.
för det högre och renare religiösa sinnet är
et likväl afgjordt, att den hel. ande ingen-
ng har att skaffa med translatorernas svag-
eter eller versionernas ålder. Härpå tviflaroct
gen. i England. Det är hvar man bekant,
t deen hel. ande icke ingifvit de begge testa-
enten hvarken på gammal eller ny engelska,
I
mer än på gammal eller ny svenska: utan atd
nät