pe rvig VDM 2 UGINNRUCt puora gallanuct nNYva ingen synlig thron förmådde. Också är detp detta sätt ultramontanismen lika väl kan var till i Sverige, som i andra länder. Ty i dju pet aff dess väsende har påfven sjelf för de ingen annan betydelse än som mannequin; oc de oliika trosbekännelserna i alla länder utgör endastt en rhetorisk formel (formula piax), et uttrycckssätt, ett slags narrverk (pia fraus passamde att föra på tungan allt efter som de i skilda lånder erfordras i det yttre och infö folken, för att der vinna och bibehålla välde öfver sinnena. Författare hafva påstått, oci med skäl, ,att ultramontanerne till och me planmessigt arbeta emot sjelfva christna reli gionen genom undertryckande af det i denn: religion befintliga ljus och allmänna rena kärleksfullhet, genom förvrängning af dess sanningar, och förminskande af dess inflytelse på folkems intellektuella och sedliga bildning; samt att de: endast begagna det, som de utgifva för christeendom, till medel för åstadkommande a en såddan tingens ordning och förhållandena: ställniing, att de och deras anhang må kunn: begagma och utöfva privilegiet att herrska och njuta, utan att störas hvarken af staternas re: geringar, de verldsliga stånden eller folken sjelfves. Denna skildring är förfärlig; men den torde förtjena att tagas i betraktande och ej alldeles lemnas ur minne. Det säkra är, att man kan träffa anhängarne och delegarne af detta mörka system i alla länder, emedan protestamtism och katholicism, med alla sina sektvariatiioner, för dem hafva ingenting att säga i grumden; och under alla styrelser, emedan de i ssjelfva verket skåda både påfvar, kejsare och k.onungar under sina fötter. Öfverallt tala de om Guds sak, religionens upprätthållande och församlingarnes bästa, under det att de endas: tänka på sig sjelfva och arbeta för sina dunkh ändamål. Öfverallt försäkra de regenterne om trohet och påstå sig vara det säkraste stödet för thronerna: de äro det också i den meningen, att genom nationernas nedbållande i andligt förtryck och blind lydnad för hvilka bud som helst, arbeta absolutismen i händesrna. Men olycklig den konung eller drottning, som dåra sig med tanken att af ultramontanerne anses för annat än medel till deras-egna planers befrämjande, eller lita på deras hjelp när de som bäst skulle behöfva den. Allrawärst stå hos dem de furstar, som våga i egenskap taf regeringarnes chefer ingå på beviljande af någgra folkfriheter; ty mera afgjorda fiender, än ulttramontanerne, gifves ej till nationernas välgåmg, såsom sådana, mensklighetens uppfostran till sann frihet, till ren inbördes kärlek och till ett verkligt ljus. Huru litet påfvarne för dem betyda, såg man vid början af Pii IX:s anträde till styrelsen: ultramontanerne voro ej långt ifrån att förklara honom galen, då han syntes vilja gå in på en och annan af de nyare Politiska ideerna; och de skulle nog hafva räckt sin hand till hans fördrifvande, om de ej funnit ett ännu säkrare medel i bortvrängandet af: hans första karakter såsom vän af Italiens eni het och framsteg på folkfrihetens bana. Man li har till och med talat om en i hemlighet administrerad dryck, hvarigenom den fordne kraftt1 fulle kardinal Mastai Ferrettis fysiska styrkalf brutits, och han nu såsom Pio Nono förvandi lats till denne bräckliga, skuggrädda gubbe,. som, efter hvad man sett, blifvit ett så lydigt) redskap åt ultramontanernes politik. Huruls än härmed må varia, lider det åtminstone in-: gen tvifvel, att under sista året deras förhoppningar så vuxit, att de vågat göra mer än ett steg äfven i det yttre; och de hafva härige-, nom öppnat en och annan flik af slöjan, hvar-. med de eljest omsorgsfullt nog vetat dölja sig. , Ett sådant steg var d:r Wisemans utnäm-t nande till kardinal och katholsk erkebiskop afli Westminster, utan engelska regeringens tillstånd , och medverkan. Romerska curiåns förhoppningar att ånyo kunna lägga engelska och kan-t ske slutligen en gång också skottska folken!q under påfliga tiarens makt, hade länge ochlq väl underhållits; Puyseiterna förberedde sinnena härpå, och de många religiösa splittrin-j;, gar, hvarigenom Anglikanska kyrkan med skäll kunde anses försvagad, gåfvo stora anlednin-) gar till förmodan om en lycklig utgång påls ultranontanernes planer. Emellertid bör ickej glömnas, att den supremati öfver kyrkan, som regerngen i Storbrittannien eger allt sedan Henrik VIII:s tid (egentligen från 1531), ochlq synrerhet från Elisabeths, då 1558 reforller faller blott och bart med hvad man kalar oAnglikanska kyrkan eller Högkyrkano. Jen allmänna tolerans och samvetsfribet, som errskat i Storbrittannien till följd af 1695 års inder Wilhelm III utfärdade ,Act of toleraion, har väl å ena sidan gifvit rådrum för n mängd olika tänkesätt att uppkomma, och lå man talar om religionen såsom enhet äfven ill formen i ett antal yttre förhållanden, sål!f! an den väl här anses svag; men å andra sidan? ar den i sjelfva lagarne grundlagda toleransen ant engelska folket vid en sådan frihet i re-l gionssämnens behandling, att det aldrig skalllgl nderlkasta sig ett nytt ok från Rom, hurulhb om melst utsmyckadt det må vara, och medlar vilka gudsnådliga ordalag än ultramontanerneö England, likasom annorstädes, må söka att ä örskaffa sin sak ingång. Man är visserligen hv England, likasom i Sverige, ganska svag förl; ljiga fraser — ett språk med unction, — ilatt ynnerhet när det rör sig på gudaktighetenshby ält: och der, likasore här, verka archaistiskapu ttryck och grammatikaliska ändelser, hemtade 82! r det aflagda språket, till förledande af månep, som synes tro att den heliga ande mera vä or i gamla genitiver, dativer och ablativer ),,o; n i nya; eller som öfverhufvud anser, att bibelso; pråk äro mer theopneusta (inspirerade af Gud) samima mån som uttrycksformen är grammaskt : orimlig, eller åtminstone oredig, mörk,fö fetycdig, och derigenom skicklig att af utläg-? re lkunna tagas till hvad bruk de behaga. för det högre och renare religiösa sinnet är et likväl afgjordt, att den hel. ande ingenng har att skaffa med translatorernas svageter eller versionernas ålder. Härpå tviflaroct gen. i England. Det är hvar man bekant, t deen hel. ande icke ingifvit de begge testaenten hvarken på gammal eller ny engelska, I mer än på gammal eller ny svenska: utan atd nät