aIträden visade sig bland den råa arbetsklassen i
l Osterrike vid revolutionen i Wien 1848. Man
bör också icke tro, att ej dessa oordningar
1 väckte förtrytelse och bekymmer i Esgland.
fl Men den praktiskt kloka medelklassen derstä
rIdes föll ej på den tankan att skjuta skulden
rlför dessa händelser på tryckfriheten eller att
I påkalla belägringstillstånd och dylikt till hjelp.
Den vidtog i det stället den förnuftiga utvä-
gen ait nedstiga bland folket, att å ena sidan
genom deltagande i och ledande af dess of-
-Ifentliga möten bibringa arbetaren sunda och
a Iriktiga grundsatser till förmån för den lagliga
flordniagen, medan månge af dess utmärktaste
1 män på samma gång visade ett varmt nit för
dess bästa, för undervisningsanstalter åt arbe-
titarnes barn, för beredande af tillfälle att er-
-Ihålla lifsmedel för godt köp och dylikt.
,) Utan att på något våldsamt sätt gå tillväga
.j mot de exalterade agitatorerne, så länge dessal
slicke predikade uppror, lyckades det derigenoro
Ide förnuftigare folkvännerna, att småningom
-Itillintetgöra de förras inflytelse och vwisa ar-
Ibetsklassen, till hvilka den kunde och borde
Isätta sitt förtroende; och häraf kan man här-
tleda den beundransvärda anda för laglydnad i
Tförening med frihet, som för närvarande ut-
märker den engelska arbetsklassen, och som t.
ex. bland annat visade sig när frågan om na-
vigationslagarna var före i parlamentet, då
tjugutusen matroser tågade upp till Westmin-
ster för att aflemna en adress mot reformen,
men utan att ordaingen dervid på ringaste sätt
stördes.
Denna af engelsmännen förevisade väg anse
vi också vara den enda, som för framtiden är
att välja för att lugna den tilltagande oron
bland folkmassorna. Ått såsom strutsen, när
han följes af jigaren, sticka hufvudet i busken
i tanka att derigenom blifva oåtkomlig, eller
att af förskräckelse vilja påkalla våldet, kan
deremot aldrig leda till något godt.
I sammarhang härmed vill det ock synas,
såsom om det nu församlade stortbioget hade
en vigtig pligt att uppfylla. Den norska grund-
lagen var för den tid, då den stiftades, ett
mästerverk, och har under sin 36 -åriga tillvaro
tillskyndat Norge oberäkneliga fördelar. Men
denna institution kunde ej, mer än alla andra
menskliga inrättningar, vara så fullkomlig att
den ej behöfver reformeras med tiden. Det
har ofta blifvit anmärkt, att den genom före-
skrifterna om den census som råder i afse-
ende på valrätten till representanter, alltför
uteslutande öfverlemnar de politiska rättighe-
terna i de förmögnare jordbrukarnes och em-
betsmännens händer, hvilka båda klasser också
vetat deraf begagna sig till sin fördel. Det
förekommer oss derföre såsom naturligt, att
ett successift utvidgande af valrätten, hvarige-
nom jemväl den arbetande klassen åtminstone
till en del deruti upptages, skulle vara icke
blott af rättvisan påsalladt, utan ock det lämp-
ligaste medlet att stilla den yppade rörelsen
bland sistnämnda afdelning af samhället.
Detta förhållande synes nuvarande storthin-
get hafva så mycket mera skäl att taga i be-
traktande, som en icke otydlig vink i samma
riktnipg synes vara gifven i konungens tal vid
hingets öppnande (se Aftonbl. för den 17 d:s),
då Hans Msj:t deruti bland annat dels yttrat
sin önskan om samfundsinrättningarnas befä-
stande och förbåttring, och det rätta sättet
alt befästa en inrättning är att förbättra den,
dels också, under varning root nöfverspända
åsigter, understödda af vilseledande theorierx,
tullika anfört följande: Medan vi i förening
illbakavisa sådana vilse!edande lärdomar, skole
vi framdeles rikta våra bemödandgen derhär, att
främja den af lyckan mindre gynnades ende-
liga och materiella väl.n
Detta är ett värdigt språk som visar, att
Konungen känner, det han i egenskap af regent
icke blott har förbindelser mot de mera gynnade
klasserna i samhället, utan tillhör hela folket.
Det är tillika en grannlaga vink åt storthinget
såsom representeradt af nationen, ej af vissa
klasser. Visserligen hade det måhända varit
önskvärdt, om tbrontalet mera tydligt hade ut-
tryckt en tanka derhän, ait storthinget borde
tänka på en reform i valrätten; eller om ep
proposition i detta hänseende blifvit aflemnad,
hvilket genast skulle trankiliserat agitationen.
Men redan det ofvsnnämnda yttrandet tyckes
kunna vara nog för en politisk församling med
så betydande initiativer som storthinget eger,
och kanhända bör man alltså erkänna såsom en
handling af fin takt hos Konungen, att öfver-
lemna åt storthinget sjelf hedern i första hand
af den koncession, som i sådant hänseende kan
erfordras. i
Vi skola taga oss friheten nämna ännu ett
skäl, hvarföre det synes maktpåliggande ati
storthinget icke lemnar den vink, som kan ligga
i det kungliga talet, utan afseende. Här i
Sverige finnes nemligen ett icke så ringa an
tal personer, hvilka länge sett den norska kon-
stitutionen med så sneda ögon, att de skulle
vara förtjusia, om några oroligheter yppades,
som kunde bidraga till dess öfverändakastande
och utbytande mot nigon annin, oktrojerad för-
fattning, och om händelerna möjligen kund:
göra det beböfligt att inskicka en svensk ar
måkår till Norge, mtill lugnets återställande.
Det är dock klart, att en sådan händelse vore
cn olycka, som lätt kunde sätta sjelfva före-
ningen i fara, och som man bör sök: undvika
RÄTTEGÅNGS- och POLISSAKER.
Vice notarien Franz Sjöberg har i dag af Råd-
stufvurättens femte adelving blivii, med stöd af
Tryckfrihetsförordningens 4 7 monm., arsedd skyl-
dig stt svara å hr Philipsons stämning rörecde
Reform, tidnicg för Arbetareföreniogen, som gilves
ill ersättring för Folkets Rösto, Widlund skiljdes
(rån målet.
— Johan Nygren, den stecksrs ensvarige utgil-
varen för Folkets Rös. var i går hemtad till pu-
isen. Han hade för rågra degar sedan på en krog
Fill.
ME OSrer3