aIträden visade sig bland den råa arbetsklassen i l Osterrike vid revolutionen i Wien 1848. Man bör också icke tro, att ej dessa oordningar 1 väckte förtrytelse och bekymmer i Esgland. fl Men den praktiskt kloka medelklassen derstä rIdes föll ej på den tankan att skjuta skulden rlför dessa händelser på tryckfriheten eller att I påkalla belägringstillstånd och dylikt till hjelp. Den vidtog i det stället den förnuftiga utvägen ait nedstiga bland folket, att å ena sidan genom deltagande i och ledande af dess of-Ifentliga möten bibringa arbetaren sunda och a Iriktiga grundsatser till förmån för den lagliga flordniagen, medan månge af dess utmärktaste 1 män på samma gång visade ett varmt nit för dess bästa, för undervisningsanstalter åt arbetitarnes barn, för beredande af tillfälle att er-Ihålla lifsmedel för godt köp och dylikt. ,) Utan att på något våldsamt sätt gå tillväga .j mot de exalterade agitatorerne, så länge dessal slicke predikade uppror, lyckades det derigenoro Ide förnuftigare folkvännerna, att småningom -Itillintetgöra de förras inflytelse och vwisa ar Ibetsklassen, till hvilka den kunde och borde Isätta sitt förtroende; och häraf kan man härtleda den beundransvärda anda för laglydnad i Tförening med frihet, som för närvarande utmärker den engelska arbetsklassen, och som t. ex. bland annat visade sig när frågan om navigationslagarna var före i parlamentet, då tjugutusen matroser tågade upp till Westminster för att aflemna en adress mot reformen, men utan att ordaingen dervid på ringaste sätt stördes. Denna af engelsmännen förevisade väg anse vi också vara den enda, som för framtiden är att välja för att lugna den tilltagande oron bland folkmassorna. Ått såsom strutsen, när han följes af jigaren, sticka hufvudet i busken i tanka att derigenom blifva oåtkomlig, eller att af förskräckelse vilja påkalla våldet, kan deremot aldrig leda till något godt. I sammarhang härmed vill det ock synas, såsom om det nu församlade stortbioget hade en vigtig pligt att uppfylla. Den norska grundlagen var för den tid, då den stiftades, ett mästerverk, och har under sin 36 -åriga tillvaro tillskyndat Norge oberäkneliga fördelar. Men denna institution kunde ej, mer än alla andra menskliga inrättningar, vara så fullkomlig att den ej behöfver reformeras med tiden. Det har ofta blifvit anmärkt, att den genom föreskrifterna om den census som råder i afseende på valrätten till representanter, alltför uteslutande öfverlemnar de politiska rättigheterna i de förmögnare jordbrukarnes och embetsmännens händer, hvilka båda klasser också vetat deraf begagna sig till sin fördel. Det förekommer oss derföre såsom naturligt, att ett successift utvidgande af valrätten, hvarigenom jemväl den arbetande klassen åtminstone till en del deruti upptages, skulle vara icke blott af rättvisan påsalladt, utan ock det lämpligaste medlet att stilla den yppade rörelsen bland sistnämnda afdelning af samhället. Detta förhållande synes nuvarande storthinget hafva så mycket mera skäl att taga i betraktande, som en icke otydlig vink i samma riktnipg synes vara gifven i konungens tal vid hingets öppnande (se Aftonbl. för den 17 d:s), då Hans Msj:t deruti bland annat dels yttrat sin önskan om samfundsinrättningarnas befästande och förbåttring, och det rätta sättet alt befästa en inrättning är att förbättra den, dels också, under varning root nöfverspända åsigter, understödda af vilseledande theorierx, tullika anfört följande: Medan vi i förening illbakavisa sådana vilse!edande lärdomar, skole vi framdeles rikta våra bemödandgen derhär, att främja den af lyckan mindre gynnades endeliga och materiella väl.n Detta är ett värdigt språk som visar, att Konungen känner, det han i egenskap af regent icke blott har förbindelser mot de mera gynnade klasserna i samhället, utan tillhör hela folket. Det är tillika en grannlaga vink åt storthinget såsom representeradt af nationen, ej af vissa klasser. Visserligen hade det måhända varit önskvärdt, om tbrontalet mera tydligt hade uttryckt en tanka derhän, ait storthinget borde tänka på en reform i valrätten; eller om ep proposition i detta hänseende blifvit aflemnad, hvilket genast skulle trankiliserat agitationen. Men redan det ofvsnnämnda yttrandet tyckes kunna vara nog för en politisk församling med så betydande initiativer som storthinget eger, och kanhända bör man alltså erkänna såsom en handling af fin takt hos Konungen, att öfverlemna åt storthinget sjelf hedern i första hand af den koncession, som i sådant hänseende kan erfordras. i Vi skola taga oss friheten nämna ännu ett skäl, hvarföre det synes maktpåliggande ati storthinget icke lemnar den vink, som kan ligga i det kungliga talet, utan afseende. Här i Sverige finnes nemligen ett icke så ringa an tal personer, hvilka länge sett den norska konstitutionen med så sneda ögon, att de skulle vara förtjusia, om några oroligheter yppades, som kunde bidraga till dess öfverändakastande och utbytande mot nigon annin, oktrojerad författning, och om händelerna möjligen kund: göra det beböfligt att inskicka en svensk ar måkår till Norge, mtill lugnets återställande. Det är dock klart, att en sådan händelse vore cn olycka, som lätt kunde sätta sjelfva föreningen i fara, och som man bör sök: undvika RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Vice notarien Franz Sjöberg har i dag af Rådstufvurättens femte adelving blivii, med stöd af Tryckfrihetsförordningens 4 7 monm., arsedd skyldig stt svara å hr Philipsons stämning rörecde Reform, tidnicg för Arbetareföreniogen, som gilves ill ersättring för Folkets Rösto, Widlund skiljdes (rån målet. — Johan Nygren, den stecksrs ensvarige utgilvaren för Folkets Rös. var i går hemtad till puisen. Han hade för rågra degar sedan på en krog Fill. ME OSrer3