VIL VAL VIUTYllig, IUCU divtCH UCL Paluljanus at Igrefve Sparres tal innefattar åtskilliga satser loch räsonnemanger, hvilkas beskaffenhet bör -lläggas i dagen, hvilket skall ske i en följande lartikel. — Efter de underrättelser som med förra posten anlände från Norge angående pöbelupploppen i Levanger och Stördalen, och hvilka synas hafva varit föranledda hufvudsakligen af en illa känd ung murare vid namn Michelsen som strukit omkring och utspridt nidvisor om fogden, länsmannen m. fl., hade vi väntat att i dagens norska tidningar finna några upplysningar om med Michelsen anställda förhör, hvaraf möjligen kunnat inhemtas, huruvida nyssnämnde uppträden hafva någon djupare betydelse, hvilket tidningarne förra gången ansågo ej vara fallet. Några sådana upplysningar finnas likväl hvarken ide i dag hitkomna numrorna af Morgenbladet eller Christiania-! I Posten, utan blott en allvarsam adress i Morgenbladet af öfverrättsprokuratorn och storthingsmannen Lerche,som lärer hafva mycket förtroende bland folket, till allmogen, hvaruti han visar dem huru de genom ett sådant sätt att fara fram endast störta sig sjelfva i förderfvet. Uti Christianiaposten åter förekomma flere insända artiklar, med anspelningar emot tryckpressen, hvars tygellöshet förmenas vara skulden till allt sådant ondt, o. s. v. Derjemte skildras redan i de mörkaste färger, hurusom samhällets upplösning och ett inbördes krig står för dörren, med mera, som allt går ut på att uppskrämma sinnena. Oss synes det, så vidt man kan döma på afstånd och af hvad hittills är kändt, att om ofvannämnda uppträden kunde betraktas isoleradt, så vore de af alldeles ingen annan betydenhet än dylika tillfälliga jäsningar af ett lokalt missnöje, hvilka kunnat uppstå i alla länder och alla tider. Onekligt lärer likväl vara, att sjelfva jäsningsämnets tillvaro står i ett mer eiler mindre caussalsammanhang med de förut kända Thraneska agitationerna bland arbetsklassen, hvilka redan växt till en så ansenlig dimension, att de visserligen icke kunna betraktas såsom en småsak, och att den fråga som för närvarande kan fordra en allvarlig omtanka, således mindre handlar om uppträdena i Levanger och Stördalen serskildt, än om de symtomer af mera allmänlig natur och beskaffenhet, som visa sig bland arbetsklassen öfver hufvud, och huru dessa symtomer bäst skola stå att afbjelpa. Så vidt vi förstå, torde ingendera af de ofvannämnda dagliga tidningarna hafva uppfattat denna fråga från den rätta synpunkten. De synas ännu båda bufvudsakligen våra upptagna af framställningar som gå ut på att skrämma den ena klassen af landets medborgare för den andra, och detta blir svårligen rätta vägen till ett godt slut, emedan skrämseln, när den hunnit till en viss intensitet, lätt blir benägen att kalla styrkans makt och våldet till bjelp för att skydda sig mot de förmenta fa: rorna, som likväl just derigenom, ifrån inbillade kunna blifva verkliga. — Vi torde ej behöfva erinra derom,att Aftonbladet oaflåtligen betraktat det såsom både en oklokhet och ett brott af pressen, om den icke aktar för rof att uti framställningar till de fattige och obildade i landet afmåla de bättre lottade såsom idel förtryckare mot de förra, samt att sålunda öppna och utvidga ett svalg emellan de borgerliga klasserna, och våra svenska läsare hafva baft tillfälle att se, huru bittert Aftonbladet och dess förläggare anfallits och fortfarande anfallas af skandalpressen härstädes för det vi värnat mot dess catilinariska bemödanden i detta hänseende. Men å andra sidan tro vi det vara lika oklokt handladt, om medelklassen, förbiseende den rörelse som ligger i sjelfva tiden, med en högförnäm min betraktar alla symiomer af ett gryende politiskt lif bland massorna, hvilket i alla fall numera icke kan tillbakahållas, blott såsom utbrott al ett sjelfsvåld, hvilket kan och bör qväsas genom tvångsåtgärder mot tryckfriheten m. m. med ett ord, om den icke förstår att urskilja hvad som hos det lägre folket kan utgöra rättmätiga fordringar hvilka kräfva behjertande, från det tygellösa skriket, och att aflägsna det sednare genom att göra ett billigt afseende på de förra. Försummar medelklassen detta, så begår den i vår tanka precist samma fel som de borgerliga klasserna gemensamt eller folket och medelklassen tillbopa med så mycket skäl förebrå dynastierna, hofven och byråkratien, med ett ord hela det reaktionära partiet, att i en afgudisk dyrkan af egna fördelar och under den deraf födda förblindelsen att i hvarje eftergift af dessa vilja se sambällets uppiösning, sätta en hårdnackad sjelfviskhet emot fordringar af den enklaste rättvisa. Ett sådant fel synes man emedlertid nu vara på väg att begå, att döma af de norska tidningarna. Det första steget till en förbätt-: ring eller till åstadkommande af ett annat förhållande (om det tillåtes oss yttra vår tankai eit ämne som angir grannen) borde deröre vara, och måste blifva, att ansedda personer bland medelklassen, och sidave till hvikas grundsattser och haraktär folket sätler sitt förtroende, utträdde ifrån det isoleringstillsånd, som ännu synes i Norge, likasom i Sverige, vara rådande emellan medelklassen och oar-1 betsklassen. Massan är nu engång väckt tillld if och känner instinktiikt behofvet af att iill-) höra samhället såsom medborgare. Att dennal andliga röreise existera-, derom witrar dev hastighet hvarmed arbetare2gitationerna gripit omkring sig i Norge. Men plurehteten aj denna massa består ef obildade personer medly mycket sväfvand2 begrepr, och i samm2 mån z med mindre förmåga af lugn och fördorasfril pröfoing än f: lienhet att bänföras af allt, som kan verka ni dags inhi vint Och Natsi0 ner.