konservatives förbittring, så kunde de ju ger-
na, om. man så vill, boritagas, utan att codi-
fikatiomen de:före behöfde fördömas i öfrigt.
Vi fiortsätta vår citation:
pHäntförd af den vackra iden om ett helt nytt
och systtematiskt lagverk, som skulle förekomma alla
rättsförwecklingar, trodde man att jemväl inom an-
dra samhällen det vore lätt att komma till stånd
med stiftandet af en ny lag, som skulle kunna bil-
das efter det fransyska mönstret.
Här har grefve Sparre åter begått ett på-
tagligt misstag, som är nästan obegripligt, åt-
minstone så vidt det rörer lagarbetet i Sveri-
ge, då han menar att man trott sig genom ut-
arbetamde 2f ett nytt och systematiskt lagverk
kunna iförekomma alla rättsförvecklingar. Ett
sådant dåraktigt anspråk har visserligen ännu
ej kunmat uppstå hos någon förnuftig lagstif-
tare. INågot dylikt finnes icke heller antydt
af lagberedningen; och tillvitelsen derom, ta-
gen ur luften, är då icke just grannlaga. Likaså
är påståendet om den nya lagens bildande ef-
ter det fransyska mönstret dels osannt, dels
öfverdrifvet- så till vida, som det afser att å-
stedkomma den tankan, att vår nya lag skulle
utgöra blott en efterbildning eller plagiat af
den fraansyska. Men det är en sanning, att i
den fraansyska lagen finnes att hemta många
skarpsiinniga distinktioner af rättsförhållanden,
som öffverallt kunna existera, ocn Code Napo-
leon har i detta afseende blifvit erkänd såsom
ett mästerstycke. Utan att tillintetgöra eller
omgöra hvad som kan nödvändigt tillböra eller
vara en följd af hvarje folks serskilda seder
och utbildat sig ur dess historiska lif, finnes
derföre mycket, som kan hemtas ur ett sådant
mästerverk; och det har aldrig annat än inför
de mest trångsinnade hjernor varit ansedt så-
som ett fel, utan fastmer såsom en förtjenst,
att vetenskapen i ett land tillegnar sig fruk-
terna af vetenskapliga arbeten inom ett annat
land, i afseende på det allmänt giltiga. Mot-
satsen innefattar en kråkvinke!s-politik, som
kanske fordom haft sina anhängare, men som
numera lyckligtvis blilver sällsyntare med
hvarje dag.
Hvadd grefve Sparre yttrat om Savigny, är
redan Ibesvaradt i en föregående, insänd arti-
kel som visat, att grefven väl åberopat hvad
Savigny skref för 40 år sedan, men icke ihåg-
kommit hans sednare verksambet. Men vi
kunne icke underlåta att anmärka något som
grefven i sammanhang med detta åberopande
sjelf yitrat:
Ty, mine herrara, säger han, långt innan
rätten i skrift blef uppfattad, långt innan sam-
phällsmakten organiseras, finnas jättsgrundsat-
ser,. Detta låter bra; men hvad vill det här
säga? Ungefär det zamma som om man sade:
Långt innan någon lagbok stiftades, hade Eva
ätit af kunskapens träd och Kain slagit ibjel
sin breder Abel? Hvem vet icke att grund-
satsen — eller instinkten — af rätt uppstår
hos menniskorna genom en oundgänglig natur-
nödvändighet, få snart de komma tillhopa i
något sslags samhälle? Men icke bevisar det
någontiing hvarken för eller emot utarbetandet
af en lagbok. Fortfarom att följa vår grefve:
Men civilisationen fortgår, samhället utvecklas
och de Ihögre anspråken föranleda dertill att en egen
klass aff män miste sysselsätta sig med lagens till-
lämpninjg. J kännen denna klass, mina berrar; jag
tillhör dien, och om j tilläfventyrs ej alltid sen juri-
sterna rmed blida ögon, j kunonen likväl ej undvara
dem! Men då juridiken således blir föremål för ep
viss klass bearbetande, uppstår tvenne slags rätts
kunskap, den ena, den folkliga, den naturliga, som
utgår från och fortlefver bland folket, den andra.
den tekniska, den som blir juristernas egendom.
Ju bättre folkets frihet är bevarad, ju större andel
folket har i lagstiftningen och lagskipningen, ju större
blr den folkliga rättkunskapens område, ju mer
deremot. folket undanträvges från deltagande i dessa
andelar af den offentliga makten, ju större blir den
tekniskaa rättskunskapens. Väl oss svensker, att det
förra ommrådet ännu är större: Väl att ännu i dag
folket hiar kunskap om rätten, icke den teki iska
utan den lefvande, sådan den finnes uppfattad i vår
gällande lag. Deraf följer att hvar och en, äfven
den fattigaste arbetare, kan sjelf utföra sin talan in-
för rätta. Detta är en lycka, som icke är honom
beskärd i många andra länder, der det är honom
förbjudet att sjelf plaidera sin sak, uten han nödgas
äfven i den obetydligaste fråga söka biträde af dyr-
lagda adlvokater.n
Detta stycke är, med förlof, i vårt tycke
ansenligt sväfvande. Märk för det första
det retoriskt sublima i strofen: J kännen
denna. klass, mine herrar! Jag tillhör dem;
och om j tilläfventyrs ej alltid sen juristerna
med Iblida ögon, kunnen j likväl ej undvara
dem. .. Alltsammans mycket vackert. Men
grefvem har glömt att omnämna det ej mindre
vigtige, att när många rättsförbåillanden ut-
veckla sig i följd af civilisationen, är det ej
nog att hafva jurister; det blir äfven nödvän-
digt at erhålla skrifna lagar eller förordnin-
gar, på det att den der ,klassens icke må
döma alltför olika, godtyckligt eller på måfå;
och när mångden af dessa skrifna lagar blir
så stor, att klassen har svårt att komma
ihåg dem och folket ännu mer att känna dem,
äfven om de hvar för sig utfårdats i tryck,
så uppstår behofvet af en codifikation eller
lagbok. Men när en sådan utarbetas, just för
att göra kännedomen om lagarna mera till-
gänglig, så är det äfven en naturlig tanka, att
man med detsamma söker att deruti införa
de förbättringar, som folket sjelf genom sina
ombudl ken snse lämpliga. Häri ligger hela
den eenkla upprinnelsen till ett lagarbete.
Om maan erinrar sig detta, så inses äfven att
alit hvvad grefven talat om rättskunpskapens in-
delningg i den folkliga och tekriska blir en fras
utan vvidare betydelse. Så t. ex. kan det vis-
serligeen höra till den folsliga rättskunskapen
att käinna, att barn ärfva sina föräldrar, att
man och hustru dela egendom, att det måste
lysas innan man får gilta sig, att förmyndare
skall redovisa för sina myndlingars förmögen-
het, m. m., men detia allt förminskar icke
nyttan deraf, att folket genom ett godt l2g