konservatives förbittring, så kunde de ju gerna, om. man så vill, boritagas, utan att codifikatiomen de:före behöfde fördömas i öfrigt. Vi fiortsätta vår citation: pHäntförd af den vackra iden om ett helt nytt och systtematiskt lagverk, som skulle förekomma alla rättsförwecklingar, trodde man att jemväl inom andra samhällen det vore lätt att komma till stånd med stiftandet af en ny lag, som skulle kunna bildas efter det fransyska mönstret. Här har grefve Sparre åter begått ett påtagligt misstag, som är nästan obegripligt, åtminstone så vidt det rörer lagarbetet i Sverige, då han menar att man trott sig genom utarbetamde 2f ett nytt och systematiskt lagverk kunna iförekomma alla rättsförvecklingar. Ett sådant dåraktigt anspråk har visserligen ännu ej kunmat uppstå hos någon förnuftig lagstiftare. INågot dylikt finnes icke heller antydt af lagberedningen; och tillvitelsen derom, tagen ur luften, är då icke just grannlaga. Likaså är påståendet om den nya lagens bildande efter det fransyska mönstret dels osannt, dels öfverdrifvetså till vida, som det afser att åstedkomma den tankan, att vår nya lag skulle utgöra blott en efterbildning eller plagiat af den fraansyska. Men det är en sanning, att i den fraansyska lagen finnes att hemta många skarpsiinniga distinktioner af rättsförhållanden, som öffverallt kunna existera, ocn Code Napoleon har i detta afseende blifvit erkänd såsom ett mästerstycke. Utan att tillintetgöra eller omgöra hvad som kan nödvändigt tillböra eller vara en följd af hvarje folks serskilda seder och utbildat sig ur dess historiska lif, finnes derföre mycket, som kan hemtas ur ett sådant mästerverk; och det har aldrig annat än inför de mest trångsinnade hjernor varit ansedt såsom ett fel, utan fastmer såsom en förtjenst, att vetenskapen i ett land tillegnar sig frukterna af vetenskapliga arbeten inom ett annat land, i afseende på det allmänt giltiga. Motsatsen innefattar en kråkvinke!s-politik, som kanske fordom haft sina anhängare, men som numera lyckligtvis blilver sällsyntare med hvarje dag. Hvadd grefve Sparre yttrat om Savigny, är redan Ibesvaradt i en föregående, insänd artikel som visat, att grefven väl åberopat hvad Savigny skref för 40 år sedan, men icke ihågkommit hans sednare verksambet. Men vi kunne icke underlåta att anmärka något som grefven i sammanhang med detta åberopande sjelf yitrat: Ty, mine herrara, säger han, långt innan rätten i skrift blef uppfattad, långt innan samphällsmakten organiseras, finnas jättsgrundsatser,. Detta låter bra; men hvad vill det här säga? Ungefär det zamma som om man sade: Långt innan någon lagbok stiftades, hade Eva ätit af kunskapens träd och Kain slagit ibjel sin breder Abel? Hvem vet icke att grundsatsen — eller instinkten — af rätt uppstår hos menniskorna genom en oundgänglig naturnödvändighet, få snart de komma tillhopa i något sslags samhälle? Men icke bevisar det någontiing hvarken för eller emot utarbetandet af en lagbok. Fortfarom att följa vår grefve: Men civilisationen fortgår, samhället utvecklas och de Ihögre anspråken föranleda dertill att en egen klass aff män miste sysselsätta sig med lagens tilllämpninjg. J kännen denna klass, mina berrar; jag tillhör dien, och om j tilläfventyrs ej alltid sen juristerna rmed blida ögon, j kunonen likväl ej undvara dem! Men då juridiken således blir föremål för ep viss klass bearbetande, uppstår tvenne slags rätts kunskap, den ena, den folkliga, den naturliga, som utgår från och fortlefver bland folket, den andra. den tekniska, den som blir juristernas egendom. Ju bättre folkets frihet är bevarad, ju större andel folket har i lagstiftningen och lagskipningen, ju större blr den folkliga rättkunskapens område, ju mer deremot. folket undanträvges från deltagande i dessa andelar af den offentliga makten, ju större blir den tekniskaa rättskunskapens. Väl oss svensker, att det förra ommrådet ännu är större: Väl att ännu i dag folket hiar kunskap om rätten, icke den teki iska utan den lefvande, sådan den finnes uppfattad i vår gällande lag. Deraf följer att hvar och en, äfven den fattigaste arbetare, kan sjelf utföra sin talan inför rätta. Detta är en lycka, som icke är honom beskärd i många andra länder, der det är honom förbjudet att sjelf plaidera sin sak, uten han nödgas äfven i den obetydligaste fråga söka biträde af dyrlagda adlvokater.n Detta stycke är, med förlof, i vårt tycke ansenligt sväfvande. Märk för det första det retoriskt sublima i strofen: J kännen denna. klass, mine herrar! Jag tillhör dem; och om j tilläfventyrs ej alltid sen juristerna med Iblida ögon, kunnen j likväl ej undvara dem. .. Alltsammans mycket vackert. Men grefvem har glömt att omnämna det ej mindre vigtige, att när många rättsförbåillanden utveckla sig i följd af civilisationen, är det ej nog att hafva jurister; det blir äfven nödvändigt at erhålla skrifna lagar eller förordningar, på det att den der ,klassens icke må döma alltför olika, godtyckligt eller på måfå; och när mångden af dessa skrifna lagar blir så stor, att klassen har svårt att komma ihåg dem och folket ännu mer att känna dem, äfven om de hvar för sig utfårdats i tryck, så uppstår behofvet af en codifikation eller lagbok. Men när en sådan utarbetas, just för att göra kännedomen om lagarna mera tillgänglig, så är det äfven en naturlig tanka, att man med detsamma söker att deruti införa de förbättringar, som folket sjelf genom sina ombudl ken snse lämpliga. Häri ligger hela den eenkla upprinnelsen till ett lagarbete. Om maan erinrar sig detta, så inses äfven att alit hvvad grefven talat om rättskunpskapens indelningg i den folkliga och tekriska blir en fras utan vvidare betydelse. Så t. ex. kan det visserligeen höra till den folsliga rättskunskapen att käinna, att barn ärfva sina föräldrar, att man och hustru dela egendom, att det måste lysas innan man får gilta sig, att förmyndare skall redovisa för sina myndlingars förmögenhet, m. m., men detia allt förminskar icke nyttan deraf, att folket genom ett godt l2g