far jag ej till brott. Brott! O! Det är det som förtär mig; ty utan honom skulle jag gråta som du, och tårekällan kunde uttorkas. Men, ångern, ser du! Det är en eld, och en eld, som ej utsläckes. Min syster! Hvad jag finner dig lycklig! — Du har ej haft annat än olycka.n Paquita trycker sin svägerskas hand med ett Jeende fullt af bitterhet. ,Denna gång, upprepade hon afsigtslöst, och uti en sinnesförvirring som till en del hknade hennes reskamrats, far du ej till broit, sade dux. Nej, Paquita; nej, tvärtom!v Tvärtom! Hvart fara vi då ? Du skall snart få veta det. Tålamod bara! yHvarföre ej genast förklara dig?2 Det tycks mig som någon hade nekat mig det. Hvem har gjort det? De som tala förnuft. O min Gud! återtog Paquita, sammanknäppande på nytt sina händer, och höjande dem mot himlen, sänd mig en stråle af ditt ljus i detta mörker! Ännu en gång! Ar hon vensinnig eller ej, denna gqvinna?a Matarin dref på mulåsnorna; och snart anländer vagnen till det önskade målet, Velanes liggar framför dem. Då Paquita inträdt till sin svägerska, släpar hon sig med möda till salongen; det var et vackert rum i bottenvåningen, hvars ena dör vette åt en gräsplan garnerad af blommor och omgifven af lustparker. Allt der visade er utsökt smak. Möblerna voro af en rik ele gans, en mängd välluktande blommor prålad i präktiga porslinskrukor. Väggarne voro prydd med speglar och gobelinstapeter. Man skull bafva sagt att allt var ordnadt för en fest.