far jag ej till brott. Brott! O! Det är det
som förtär mig; ty utan honom skulle jag
gråta som du, och tårekällan kunde uttorkas.
Men, ångern, ser du! Det är en eld, och
en eld, som ej utsläckes. Min syster! Hvad
jag finner dig lycklig! — Du har ej haft an-
nat än olycka.n
Paquita trycker sin svägerskas hand med ett
Jeende fullt af bitterhet.
,Denna gång, upprepade hon afsigtslöst, och
uti en sinnesförvirring som till en del hknade
hennes reskamrats, far du ej till broit, sade dux.
Nej, Paquita; nej, tvärtom!v
Tvärtom! Hvart fara vi då ?
Du skall snart få veta det. Tålamod bara!
yHvarföre ej genast förklara dig?2
Det tycks mig som någon hade nekat mig
det.
Hvem har gjort det?
De som tala förnuft.
O min Gud! återtog Paquita, sammanknäp-
pande på nytt sina händer, och höjande dem
mot himlen, sänd mig en stråle af ditt ljus i
detta mörker! Ännu en gång! Ar hon ven-
sinnig eller ej, denna gqvinna?a
Matarin dref på mulåsnorna; och snart an-
länder vagnen till det önskade målet, Velanes
liggar framför dem.
Då Paquita inträdt till sin svägerska, släpar
hon sig med möda till salongen; det var et
vackert rum i bottenvåningen, hvars ena dör
vette åt en gräsplan garnerad af blommor och
omgifven af lustparker. Allt der visade er
utsökt smak. Möblerna voro af en rik ele
gans, en mängd välluktande blommor prålad
i präktiga porslinskrukor. Väggarne voro prydd
med speglar och gobelinstapeter. Man skull
bafva sagt att allt var ordnadt för en fest.