och som vi anse här böra för opartiskhetens
skull upptagass, är i korthet följande:
Den första :anrhärkningen är, att hr Klercker
blifvit i artikeeln kallad major, i stället för öf-
verstelöjtnant,, och i sammanhang dermed fram-
hålles den omständizheten, att he af Klercker
varit major i regementet ifrån den 8 Februari
1841 och öfverstelöjtnant i armåen från den
28 April 1842, samt tjenat sedan år 1809:
hvaremot hr Reutersköld varit major och öf-
verstelöjtnant i regementet från den 9 Mars
1847, samt tjenat sedan år 1822; vidareatt in-
gen generalorder finnes, som bjuder att majo-
ren på indelt regemente är ovilkorligen berät-
tigad att bliffva chef vid samma regemente,
samt att konuungen väl kan hafva hr R.iåtanka
till chef på ettt annat regemente, om hen der-
till är passandde. Äfvenså anföres, att man kan
vara en dugllig major, utan att derföre ovil-
korligen vara: företrädesvis passande till chef
Emot insånsderens yttrande, att hr af Klerc-
ker ej varit känd för någon ovinlig duglighet
anför repliken, ait detta tycke icke kunde hin
dra konungen, att anse br af K. för en duglig
chef då han för öfrigt är en hederlig och hög!
aktad man. Ulnämnisgen sjell visar, menas
repliken, att insändarans omdöme ej delas pi
högre ort. Videre tror replikanten sig äfver
kunna förk2ra såsom grundlöst hvad insända
ren sagt derom, att man år 1848 sökt förm:
hr af K. att afsäga sig befälet öfver den til
Skåne och Danmark afgående bataljonen afan
dfa lifgardet, för att lemna det åt ena yngr
major; och påstår ait detta rykte alldeles ick
är kändt inom andra lifgardet, samt anför det
samma såsom ett bevis på ondskans och tad
Jets giftiga tunga, och det otroliga deraf anse
redan bevisadt då man känner hr af Klercker
starka ambition, att, när det gäller, gå framå
utan att sky ifaran. Repliken eriarar ock deron
att hr af Klerrcker förde befälet öfver gardes
brigaden i Fyven, till allmän belåtenhet och föl
hvilket han fåått emoitaga bevis på konungen
synnerliga tilllfredsställelse, uti en serskild npå-
dig skrifvelse.