och som vi anse här böra för opartiskhetens skull upptagass, är i korthet följande: Den första :anrhärkningen är, att hr Klercker blifvit i artikeeln kallad major, i stället för öfverstelöjtnant,, och i sammanhang dermed framhålles den omständizheten, att he af Klercker varit major i regementet ifrån den 8 Februari 1841 och öfverstelöjtnant i armåen från den 28 April 1842, samt tjenat sedan år 1809: hvaremot hr Reutersköld varit major och öfverstelöjtnant i regementet från den 9 Mars 1847, samt tjenat sedan år 1822; vidareatt ingen generalorder finnes, som bjuder att majoren på indelt regemente är ovilkorligen berättigad att bliffva chef vid samma regemente, samt att konuungen väl kan hafva hr R.iåtanka till chef på ettt annat regemente, om hen dertill är passandde. Äfvenså anföres, att man kan vara en dugllig major, utan att derföre ovilkorligen vara: företrädesvis passande till chef Emot insånsderens yttrande, att hr af Klercker ej varit känd för någon ovinlig duglighet anför repliken, ait detta tycke icke kunde hin dra konungen, att anse br af K. för en duglig chef då han för öfrigt är en hederlig och hög! aktad man. Ulnämnisgen sjell visar, menas repliken, att insändarans omdöme ej delas pi högre ort. Videre tror replikanten sig äfver kunna förk2ra såsom grundlöst hvad insända ren sagt derom, att man år 1848 sökt förm: hr af K. att afsäga sig befälet öfver den til Skåne och Danmark afgående bataljonen afan dfa lifgardet, för att lemna det åt ena yngr major; och påstår ait detta rykte alldeles ick är kändt inom andra lifgardet, samt anför det samma såsom ett bevis på ondskans och tad Jets giftiga tunga, och det otroliga deraf anse redan bevisadt då man känner hr af Klercker starka ambition, att, när det gäller, gå framå utan att sky ifaran. Repliken eriarar ock deron att hr af Klerrcker förde befälet öfver gardes brigaden i Fyven, till allmän belåtenhet och föl hvilket han fåått emoitaga bevis på konungen synnerliga tilllfredsställelse, uti en serskild npådig skrifvelse.