liga politliska rättigheter. Se hvilka stora barn, fö
hvilka tilllträdet till den så kallade sällskapsverlde
är ett vara eller icke vara! Men inom denna hel
gedom, äir väl der barnsligheten mindre? Hvem yt
trar der öfvertygelser eller röjer intressen för lifvet
och menssklighetens djupare frågor? Der glamma
man på sin höjd litet ytligt om konst och possi, el
ler hvad som der bär detta namn. Det tyckes sor
om sällskapsdrägtea klämde ti!lsammans ett menni
skobröst, och blott passade för dem som ställa sig p
presentebrickan, göra vackra attituder och vexl
smicker ch beundran, såsom dena enda kuranta bj
tesvaran Och detta skuggspel af förgångna tider
ridderliget roar det oss att uppföra, just under de
att merkliga samhället braker i sina fogninger
Medan andra länder kämpa för sina högsta intressen,
synes nan hos oss ej hafva annan glädje än att
sätta sig ned för att äta och dricka och stå upp
för att leka.n
Hr B. erkänner qvinnans stora betydelse i
staten:
Det är qvinnanx, siger han, som förbinder sam-
hällets innersta fogningar, det är hon som gör man-
nen till i medborgare. Den romerska statens historia
kunde i sina stora konturer skrifvas med qvinno-
namn: ILupa, Lucretis, Virginia, Julia, Agrippina.
Så kunde hvarje folks historia.
Men har hos oss åtminstone kommit så långt,
att ädla och tänkande män yrka på en förbättring
i den qvinliga uppfostran. Detta är glädjande, men
dermed är ej hela saken hjelpt, och kan ej bjelpas
förr än qvinnan sjelf tar hand om sina ange-
lägenheter och yrkar att i allmänna samman-
lefnaden vinna fullt erkännande af sitt menni-
skovärdee. Vi hafva i denna sak uttalat oss öppet,
emedan vi veta att vi hafva flertalets bifall bland
ädla ochh tänkande qvinnor, och vi skola i det föl-
jande stiöka att åt denna i hela vårt nationella lif
djupt imgripande angelägenhet egna en sådan upp-
märksarmhet som den förtjenar.v
Slutligen må vi anföra ett stycke, som ut-
visar det hr B. tänker sig nödvändigheten att
sammanbinda theori och praktik, med ett rätt
erkänmnde af begge, och utan den vanliga aka-
demiska ensidigheten, att endast eller uteslu-
tande värdera vetenskapens. Hr B. säger:
Om wi således med vår föreställning om bildnin-
gen förlknippa de tvenne hufvudvilkoren, att den skall
vara prraktisk och fosterländsk, så är det långt ifrån
oss att för densamma vilja erkänna någon annan
gruod öän den sanna vetenskapen. Det är en vanlig
fördom,, att vetenskapen i sio förnäma abstrakthet
icke har något att göra med lifvet och samhället.
Tvärtom är Just all sann vetensksplighst till sitt in-
nersta väsende praktisk, i det den både gilfver im-
pulser åt det yitre lifvet och emottager sådana till-
baka. Geijer, Örsted, Goethe, Alex. v. Humboldt, och
alla samtidens stora vetenskepliga tänkare, hafva
verkat omätligt på vår tid, och skola verka ännu
mer påå den kommande, liksom förra seklets tänkare,
och Roousseau kanske mest af alla, ännu i dag just
äro de: som beherrska den populära bildningen. Ju
äldre werldea blir, ju snabbare sker omsättningen
mellan det vetenskapliga och det populära vetandet.
Att vi i vårt Sverige bibehålla många föreställnin-
gar i den populära bildsingen som den högre forsk-
ningen redan vederlagt, skulle vara särdeles lätt att
bevisa, och icke minst med afseende på vår egen
historia. All fördom är ett sådant arf efter en :an-
tiquerid vetenskaplig sats, ifrån teorien om solens
rörelse kring jorden, ända ned till den från förra sek-
lets spekulation ärfda föreställningen, att allt hvad
det formella förståndet ej straxt kan analjtiskt för-
klara är ett nonsens. På sådara fördomar är vår
allmänna bildning temligen rik, och vi skulle skatta
oss lyckliga om vi genom vårt företag i någon mån
kunde bidraga till deras besegrande.
Men det är ej blott i de gamla vetenskaperna som
menniskoanden bryter sig nya banor; den skapar
med tvarje steg ett nytt vetande, som åter ur sig
skall utveckla nya veterskaper. Vår allmänna bild-
Ding har redan fått en aning, att de gamla språ-
kens kännedom ej är hela inbegreppet af mensklig
vishet, att bortom dem ligger en ännu äldra och
märkvärdigare odling, cch att dessutora naturens ri-
ken innshålla lika höga, lärorika och likaberättigade
ämnen för forskning, och lika verksamma medel till
andlig utveckliog. Men iordet naturvetenskap göm-
mer sig en rikedom af vetande; som mängd n ännu
är Jångt ilrån aut ana. Columbus kunde säga: el
mundlo es poco, verlden är liten: det är den nyare
vetensskapens ära att kunna säga: verlden är stor,
och tiillägga ati dess skapare är större. Aldrig ana-
de ryimder skymta i fjerran för den spanande blic-
ker; naturons och menskligbetens häfder upplåta sig
på en gång och i en öfverraskande fullhet för den
mensl!iga vettgirigheten. Det kunda väl tyckes, att
upptickten af Mastodonters käkben eller af Azteks
graftilar bar litet att göra med den närvarande ci-
vilisaionen. Det är lixväl ej så, utan det förflutna
drifvr oss oupphörligt framåt, desto mera ju fuil-
ständgare vi upplaga det i vårt eget medvetande,
Vi kunna derföre ej medgifva, att de stora veten-
skapliga upptäckterna ej ligga inom den allmänna
bildniingens område; den har rätt att få dem ur för-
gta biand, så snart den kan fatta dem och se dem,
icke såsom intressanta kuriositeter, utan i derss stora
och beliga sammanhang med menniskan, verldena och
det gudoreliga.