fy re MAT Då BLUE PIUS EDI Pe MAIA 2-0
fruktaa för det nu uppkomna, allt mer sig
spridande pläserietv kom nu det sårade natio-
nalbögmodet till utbrott. Vi vilja icke upp-
rifva minnet af tilldragelser, som ännu lefva Ip
bvars msns hågkomst. Allt nog: det engelska
kapellet blef tillslutet, herr Scott måste lemna
Sverige, den påbegynda methodistiska missions-
verksamheten fortfor att bedrifvas i tysihet;
men alla offentliga förhandlingar om religions
ocb sedetillståndet: afstadnade, utan att någat
steg togs till dess förbättrande. Emelleriid har
ifrån derna tid behofvet af ett förbättradt till-
stånd i detta hänseende gjort sig allt mer kän
bart. När derföre år 1847 friga väcktes om
bildandet af eft sällskap härstädes tili fångars
vård och förbätiring, så framställde sig bärvid
strax såsom en ännu vigtigare och en Jångt
mer maktpåliggande angelägenhet: natt söka
förekomma brott. Detta sistnzmnde borde
derföre, enligt p!uralitetens mening cch beslut,
utgöra en del af detta sällskaps verksamhet.
Herutaf äfven dei:s namn: Skyddsföreningen.
Att förekomma brott, eller att, på ett sätt
som i någon mån motsvarar behbofvet, verka
till de fattigas och mindre bildades förkor:n
i det goda, deras upplysning, sedliga förbätt-
ring och nödtorftisza utkomst är likväl ec
uppgift, som öfverstiger ej endast detta, utan
ock säkerligen hvarje sällskaps krafter och för-
måga, till och med om det vore bättre orga-
niseradt än Skyddsföreningen i detta fall är.
Det andeliza arbetet har lika så väl sina lagar
som det materiella; och till dem hörer, att
bvarje funktionär, såväl i detta arbete som i
det sednare, har sitt bestämda verksamhetsge-
biet, på det att arbetet må ske med ordning
stadga och bestämdhet, samt stt man icke öf-
vertager något mer, än det man har en utsigt
och en förhoppricg att uti någen mån kunna
uppfylla. Mer är af Fruntimmersskyddsförenin-
garna att hoppas: der hafva alla sin afgärdade
bestämda verkningskrets, för hvilken krafterna
ganska väl kunna röcka till. Handhafd af en
rätt christlig kärlek och vishet, skall ofelbart
också det sköna kall, hvilket stadgarna dem
ålägger, under stöd af sndra institutioner, län-
da till mycken välsignelse. Men vare detta
sagdt endast i förbigående. Vi återgå till det
nyss förut sagda: känslan af såväl ett religiöst och
sedligt som ekonomiskt behof hos den del af
bufvudstaders innebyggare, från hvilken fån-
gelsernas befolkning utgår, gaf alltså åt skyddsför-
eningen dess namn. Detta behof gaf sig blott allt
för märkbart tillkänna, om än från skyddsföre-
ningen ännu intet förslag tillafbjelpandet af det-
samma varit synligt. Man hade härmed skri-
dit ett steg längre: behofvet af en förbättrad,
men ingripande religiös och sedlig odling var
nu erkändt af en enskild association samt in-
skrifvet i dess namn och stadgar. Ett utaf
annan bekant orsak föranledt, men positift och
direkt försök till detta behofs afbjelpande sked-
de omsider förliden vår i stiftandet af Sällska-
pet för den s. k. inre missionen ; ett sällskap, som
likväl icke hann att organisera sig och träda i
verksamhet, innan det begynte betraktas med far-
bågor till och med af en och annan bland inbju-
darne till dess stiftande. Hr prosten Forssell bar
omsider sökt bringa detta öfverklagade reli-
gions- och sedetilistånd från en kommunalangelä-
att fösta ständernas samt genom dem rege-
ringsmaktens uppmärksamhet på detsamma.
Så långt bar frågan uti närvarande stund
sell här ingå i någon särskild undersökping om
detta ondas verkliga förhandenvarelse. Vi våga
att det är allmänt kändt, huruledes rikets huf-
vudstad mer och mer föranledt ökade bekym-
mer i afseende på tillståndet af det christliga
och sedliga lifvet hos dess befo!kning; vi kunna
tvertemot, på grund af den nyss meddelade
korta historiska öfversigten, icke anse det för
annat än allmänt medgifvet. Den enda stäm-
ma, hvilken bittills offentligen höjt sig med
anledning af br Forsells motion, br kommini-
ster J. W. Beckmans, har också ingalunda mot-
sagt honom. Ej heller vilja vi inlåta oss iden
frågan, huruvida under loppet af det sednaste
decenniet, då religions- och sedetillståndet onek-
ligen varit föremål för mer uppmärksamhet än
tillförene, detta förbättrats eller försämrats. Vi
vilja icke påstå, att det försämrats. Men lika
litet som något märkligt steg till dess förbätt-
Iring blifvit vidtaget, lika litet har ock någon
I märkbar förbättring visat sig. Attfatiizdomen,
hvilken onekligen också till hufvudsaklig del
har sin källa i sedliga orsaker, åtminstone icke
aftagit, är ett factum det säkert ingen lärer
Tbestrida.
Orsakerna till detta öfverklagade religiösa
loch sedliga tilistånd må vara flera. Hvarje
tidsålder har sitt särskilda lynne och beskaf-
-Ifenhet, bärande efter sin art olika frukter, som
förr eller sednare mogna öfver kommande slög-
Iter. Intet samhälle, lika litet som någon in-
Idivid, står isoleradt, utan tager del i den all
I männa verldsberöringen, mottagande af denna
-Isina goda eller onda eggelser. En anda genom-
-lgår hvarje tid, verkande antingen lik en dö-
dande Samum eller lik den friska upplifvande
I morgonflägten; en anda af hvilken hvarje na-
,Ition och ort, i mån aflokala förhållanden samt
Iden del den tager i det alimänna kulturtill-
-Iståndet, alltid mer eller mindre beröres. Poli-
r tiska institutioner, dess borgerliga och sociala
författning, dess ärfda tänkesätt och vanor in-
; Iverka dessutom icke litet, ja kanhända ofta
-Inog mer än alla andra orsaker sammanlsgda,
-ipå ett folks så väl inre som yttre tillstånd.
el Att fullständigt utreda alla orsaker till ett li-
-Idande af sådan art som det ifrågavarende skulle
-Ivara ett företag, af hvilket svårligen ens den
3 iklareste blick i andens hemlighetsfulla verk-
alstad vore mäktig. Lemnande detta, vilja vi
. blott följa motionären i spiren. Denne vill
- egentligen biott fästa uppmärksamheten på en
ålorsak; han syftar på en brist i de kyrkliga
h institutionernan. Det är min fulla öfverty-
-igelsen, säger han, att såsom förhållarderna
-linom hufvudstaden länge varit och ännu äro
beskoffade, det är omöjligt för presterskapet att
der handhafva acn själavård, som inom hvarje
a lförsamling utgör ets nödvändigt vilkor för dess
,jandliga bestånd och förkofrann. Och denna öf-
-lvertygelse säger han sig hafva känt sig böra
a gen RR
genbet till en riksangelägenhet, i det han gått!
blifvit bragt. Vi vilja lika litet som hr Fors-!
icke jäfva hr Forssells nyssbemälda yttrande,!
et
UL
st
el
fö
sq
lä
ju
je
b
b
Pp
n
S
r
f
ti
8
b
Pp
0
I
b
(E
s
9
ä
E
li
e
(E
(E
n
d
a
r
F
6
f
t
s
t
L
t
Il
j
(
1
I
6
Å
I
)
I
q
l
4