Article Image
fy re MAT Då BLUE PIUS EDI Pe MAIA 2-0 fruktaa för det nu uppkomna, allt mer sig spridande pläserietv kom nu det sårade nationalbögmodet till utbrott. Vi vilja icke upprifva minnet af tilldragelser, som ännu lefva Ip bvars msns hågkomst. Allt nog: det engelska kapellet blef tillslutet, herr Scott måste lemna Sverige, den påbegynda methodistiska missionsverksamheten fortfor att bedrifvas i tysihet; men alla offentliga förhandlingar om religions ocb sedetillståndet: afstadnade, utan att någat steg togs till dess förbättrande. Emelleriid har ifrån derna tid behofvet af ett förbättradt tillstånd i detta hänseende gjort sig allt mer kän bart. När derföre år 1847 friga väcktes om bildandet af eft sällskap härstädes tili fångars vård och förbätiring, så framställde sig bärvid strax såsom en ännu vigtigare och en Jångt mer maktpåliggande angelägenhet: natt söka förekomma brott. Detta sistnzmnde borde derföre, enligt p!uralitetens mening cch beslut, utgöra en del af detta sällskaps verksamhet. Herutaf äfven dei:s namn: Skyddsföreningen. Att förekomma brott, eller att, på ett sätt som i någon mån motsvarar behbofvet, verka till de fattigas och mindre bildades förkor:n i det goda, deras upplysning, sedliga förbättring och nödtorftisza utkomst är likväl ec uppgift, som öfverstiger ej endast detta, utan ock säkerligen hvarje sällskaps krafter och förmåga, till och med om det vore bättre organiseradt än Skyddsföreningen i detta fall är. Det andeliza arbetet har lika så väl sina lagar som det materiella; och till dem hörer, att bvarje funktionär, såväl i detta arbete som i det sednare, har sitt bestämda verksamhetsgebiet, på det att arbetet må ske med ordning stadga och bestämdhet, samt stt man icke öfvertager något mer, än det man har en utsigt och en förhoppricg att uti någen mån kunna uppfylla. Mer är af Fruntimmersskyddsföreningarna att hoppas: der hafva alla sin afgärdade bestämda verkningskrets, för hvilken krafterna ganska väl kunna röcka till. Handhafd af en rätt christlig kärlek och vishet, skall ofelbart också det sköna kall, hvilket stadgarna dem ålägger, under stöd af sndra institutioner, lända till mycken välsignelse. Men vare detta sagdt endast i förbigående. Vi återgå till det nyss förut sagda: känslan af såväl ett religiöst och sedligt som ekonomiskt behof hos den del af bufvudstaders innebyggare, från hvilken fångelsernas befolkning utgår, gaf alltså åt skyddsföreningen dess namn. Detta behof gaf sig blott allt för märkbart tillkänna, om än från skyddsföreningen ännu intet förslag tillafbjelpandet af detsamma varit synligt. Man hade härmed skridit ett steg längre: behofvet af en förbättrad, men ingripande religiös och sedlig odling var nu erkändt af en enskild association samt inskrifvet i dess namn och stadgar. Ett utaf annan bekant orsak föranledt, men positift och direkt försök till detta behofs afbjelpande skedde omsider förliden vår i stiftandet af Sällskapet för den s. k. inre missionen ; ett sällskap, som likväl icke hann att organisera sig och träda i verksamhet, innan det begynte betraktas med farbågor till och med af en och annan bland inbjudarne till dess stiftande. Hr prosten Forssell bar omsider sökt bringa detta öfverklagade religionsoch sedetilistånd från en kommunalangeläatt fösta ständernas samt genom dem regeringsmaktens uppmärksamhet på detsamma. Så långt bar frågan uti närvarande stund sell här ingå i någon särskild undersökping om detta ondas verkliga förhandenvarelse. Vi våga att det är allmänt kändt, huruledes rikets hufvudstad mer och mer föranledt ökade bekymmer i afseende på tillståndet af det christliga och sedliga lifvet hos dess befo!kning; vi kunna tvertemot, på grund af den nyss meddelade korta historiska öfversigten, icke anse det för annat än allmänt medgifvet. Den enda stämma, hvilken bittills offentligen höjt sig med anledning af br Forsells motion, br komminister J. W. Beckmans, har också ingalunda motsagt honom. Ej heller vilja vi inlåta oss iden frågan, huruvida under loppet af det sednaste decenniet, då religionsoch sedetillståndet onekligen varit föremål för mer uppmärksamhet än tillförene, detta förbättrats eller försämrats. Vi vilja icke påstå, att det försämrats. Men lika litet som något märkligt steg till dess förbättIring blifvit vidtaget, lika litet har ock någon I märkbar förbättring visat sig. Attfatiizdomen, hvilken onekligen också till hufvudsaklig del har sin källa i sedliga orsaker, åtminstone icke aftagit, är ett factum det säkert ingen lärer Tbestrida. Orsakerna till detta öfverklagade religiösa loch sedliga tilistånd må vara flera. Hvarje tidsålder har sitt särskilda lynne och beskaf-Ifenhet, bärande efter sin art olika frukter, som förr eller sednare mogna öfver kommande slögIter. Intet samhälle, lika litet som någon in Idivid, står isoleradt, utan tager del i den all I männa verldsberöringen, mottagande af denna -Isina goda eller onda eggelser. En anda genom-lgår hvarje tid, verkande antingen lik en dödande Samum eller lik den friska upplifvande I morgonflägten; en anda af hvilken hvarje na,Ition och ort, i mån aflokala förhållanden samt Iden del den tager i det alimänna kulturtill-Iståndet, alltid mer eller mindre beröres. Polir tiska institutioner, dess borgerliga och sociala författning, dess ärfda tänkesätt och vanor in; Iverka dessutom icke litet, ja kanhända ofta -Inog mer än alla andra orsaker sammanlsgda, -ipå ett folks så väl inre som yttre tillstånd. el Att fullständigt utreda alla orsaker till ett li-Idande af sådan art som det ifrågavarende skulle -Ivara ett företag, af hvilket svårligen ens den 3 iklareste blick i andens hemlighetsfulla verkalstad vore mäktig. Lemnande detta, vilja vi . blott följa motionären i spiren. Denne vill egentligen biott fästa uppmärksamheten på en ålorsak; han syftar på en brist i de kyrkliga h institutionernan. Det är min fulla öfverty-igelsen, säger han, att såsom förhållarderna -linom hufvudstaden länge varit och ännu äro beskoffade, det är omöjligt för presterskapet att der handhafva acn själavård, som inom hvarje a lförsamling utgör ets nödvändigt vilkor för dess ,jandliga bestånd och förkofrann. Och denna öf-lvertygelse säger han sig hafva känt sig böra a gen RR genbet till en riksangelägenhet, i det han gått! blifvit bragt. Vi vilja lika litet som hr Fors-! icke jäfva hr Forssells nyssbemälda yttrande,! et UL st el fö sq lä ju je b b Pp n S r f ti 8 b Pp 0 I b (E s 9 ä E li e (E (E n d a r F 6 f t s t L t Il j ( 1 I 6 Å I ) I q l 4

19 februari 1851, sida 3

Thumbnail