ande nulvudstaden, Ipgalulda DUYI HICU Ungt 8 ighet och tystnad mötas af dess medlemmar, fr! Idraminst af presterskapet, åt hvilket reliISP ionsoch sedevården närmast är betrodd.na Motionären yttrar nemligen: Det är allmäntril sändt, hutuledes rikets hufvudstad mer och mes anv öranleder ökade bekymmer i afseende på till-1ka ståndet af det kristliga och sedliga lifvet hosSv less befolknings Och hufvudsakligen med hän-ve syn till det inflytande, som hufvudstaden framIm ör andra kommuner utöfvar på hela landetsoc efnadsvanor, seder och tänkesätt,, föreslår ban, st vatt Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t till Jifi nådig uppmärksamhet snmäla sin öfvertygelse sti utt särskilda undersökningar och åtgärder be-lba vöfvas, för att bland hufvudstadens befolkning bi ringa själavården till öfverensstämmelse med vi let skick, som enligt gällande kyrkolag ochlst rdning bör ega rum, på det icke hvarje sär-Im kild medlems kristliga lif, till stort mehn förlfö sommunen och hela vårt samhälle, må i sinlde sristliga utvscklirg fortfarande hämmas. Hetlu! nå fördenskull icke förtänkas förf. till dessa !H rader, om han, en ringa medlem på en gång både af denna hufvudstads befolkning och aflso dess presterskap, med några ord upptager en ti fråga, hvilken för alla Sveriges inbyggare ochli (framför allt för hufvudstaden, som bon när-ri mast rörer, onekligen måste räknas bland dejluj vigtigaste. oc En sedlig pligt förbjuder hufvudstadens egnalm medlemmar att likgiltigt lemna denna frågalni lerhän. Ingen enskild, på hvilken ståndpunkt af sed-so ig odling ban må befinna sig, kan gerna medb ikgiltighet Jåta förevita sig ett sedligt lyteld ler en sedlig brist. Ett samhälle eller enbi kommun kan och bör det lika litet. Desslst medlemmar utgöra sinsemellan ett sedligt helt ve eller en så kallad moralisk person; de delaoc derföre alla gemensamt äran af dess välstånd u och dess förkofran både i ett och annat bänselg ende, likasom tvärtom vanäran för dess förbe nedring, dess vanmakt och moraliska Jyten.!8s I känslan af denna sanning gör hvarje sann(r: fosterlandsvän sitt lands angelägenheter till sinaoc egna, lider af allt, som synes hota dess välfärd ål och bestånd, känner sig sjelf förödmjukad atld: allt, som tillskyndar detsamma blygd och för-s3 nedring, uppoffrande gerna allt, ja till och med in den egna timliga existensen, såvida han dermed s någon mån kan bereda dess framtida flor och b lycka eller betrygga dess bestånd. Men der-g före att en kommuns eller ett samfunds med-le! lemmar stå med hvarandra i en så nära för-fö bindelse, må härutaf likväl icke den slutföljd ni dragas, det skulle med en sedlig tillvitelse mots2 denna kommun i dess helhet på minsta sätt di förnekas, att ju ej rättsinniga, aktningsvärda, mr ja ganska utmärkta individer kunna finnas in-ID om densamma; en tydning, mot hvilken äfvens! br F. reserverat sig. Men då till utmärkthe-a ten af första ordningen, eller den kristligt sedd liga utmärktheten, helt företrädesvis det bed mödandet måste höra, att den anda, hvaraf det Pp tifvas, må genomtränga hela samhället ochlli blifv2, så vidt möjligt är, hvarje samhällsindi-v vids gemensamma besittning, så kunna dessa b så mycket mindre likgiltigt böra de beskylld vingar, som kunna göras mot deras sambhälle,!0 samt blunda för de brister, hvaraf det lider.!g Den anklagelse, som motionären gör Stockholmsg -amhä!le, i det han föreslår, att Rikets Stän-la der måtte ingå till Kongl. Maj:t med under-r jånig petition, att särskilda undersökningar och åtgärder för uppbjelpandet af dess religiösa och b sedliga tillstånd måtte vidtagas, bör derföre förs hvarje rättänkande medlem af detsamma vara d en uppmaning att sjelf noga undersöka detta ic öfverklagade onda, samt sorgfälligt öfvervägala medlen och sättet för dess afbjelpande. v Emel!ertid är det icke pu första gången som!n tillståndet af det cbristliga och sedliga lifvetlo hos hufvudstadens befolkning varit öfverkla-t k a D a gadt. Med bjerta, lifliga färger skildrade ofta der odödlige Wallin ett tänkesätt, som, hvadhelst det må kallas, ingalunda må kallas hvargen christligt eller sedligt; och detta icke ibland sambällets drägg, utan ibland de klasser, !s som voro att anse såsom upplysningens ochls odlingens egentliga målsmän; och hvilket tänf kesätr, då det nu nedträngt till massan, omld det än något aftagit på samhällets böjder, välll svårligen annat kan än bära sina förderfliga lt frukter. Likväl förklingade nästan fåfängt, så-!v som det synes, den berömde talarens ord. Man ll hörde dem, men tycktes nästan endast anselr dem för en predikstols-vältalighet, af hvarsr ljud och periodbyggnader man njöt, men åt!i hvars innehåll min ej lånade någon uppmärk-t semhet. Man fortfor dock ännu att betraktala det svenska folket såsom det första blend Eu-lt ropas folk med hänsyn till des3 seders renhet och dess gudsfruktean. Om glorian af den storalc ära, med hvilken Sverige fordom gripit in il! vår verld:dels allmänna angelägenheter, väl varl( på väg att förblekna; om landet var fattigt och f t ( i stod uti industrielt hänseende efter många andra bland vår verldsdeis folk, så var denna sedernas renhet, den gudsfruktan och den upplysning, hvaraf i allmänhet Sveriges folk varjs utmärkt, ett företräde, det intet bland Euro-l: pas öfriga folk med fog kunde göra det sven I ska folket stridigt, menade mar. Och om väll hufvudstaden, såväl som städerna i allmänhet, i detta bänseende möj!igen stod efter, så vorej dock detta blott en mnaiurlig följd af de för-j: bållander, som föranledes af lefnaden i en stor stad, samt af de många frestelser, för hvilkal men der är utsatt. Detta hvad den egentliga massan eller arbetsklassen öfverhufvud vid-j komner. Att emot herreklassens ceder, tänkeloch lefnadssätt någon anmärkning ens kundej göras, tycktes icke hafva runnit många i sinI net. Först genom den bekante skottske rese: beskrifvaren Laing, hvilken sommaren 1838 besökte Sverige, begynte ögonen öppras i detta lIhänseende. Skoningslöst, men med den oparNtiske historieskrifvarens lugp, lade denzei dalgen den låga sedliga stårdpurnkt, den brist på allmän anda och sedliga principer, hvaraf ban? fann herreklassen utmärkt, framdrog tabellerna, jemförde dem med ardra länders, för be-? dömsnde såväl af hufvudstadens, som folkets! sedliga stindpurkt I dess he:he, samt visade, hvad den beprisade gudaktigheten och religiösa upplysningen ibland massan af folket vidkom, huru denna ej heller var att skatta högt. — ä t