ande nulvudstaden, Ipgalulda DUYI HICU Ungt 8
ighet och tystnad mötas af dess medlemmar, fr!
Idraminst af presterskapet, åt hvilket reli- ISP
ions- och sedevården närmast är betrodd.na
Motionären yttrar nemligen: Det är allmäntril
sändt, hutuledes rikets hufvudstad mer och mes anv
öranleder ökade bekymmer i afseende på till-1ka
ståndet af det kristliga och sedliga lifvet hosSv
less befolknings Och hufvudsakligen med hän-ve
syn till det inflytande, som hufvudstaden fram- Im
ör andra kommuner utöfvar på hela landetsoc
efnadsvanor, seder och tänkesätt,, föreslår ban, st
vatt Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t till Jifi
nådig uppmärksamhet snmäla sin öfvertygelse sti
utt särskilda undersökningar och åtgärder be-lba
vöfvas, för att bland hufvudstadens befolkning bi
ringa själavården till öfverensstämmelse med vi
let skick, som enligt gällande kyrkolag ochlst
rdning bör ega rum, på det icke hvarje sär-Im
kild medlems kristliga lif, till stort mehn förlfö
sommunen och hela vårt samhälle, må i sinlde
sristliga utvscklirg fortfarande hämmas. Hetlu!
nå fördenskull icke förtänkas förf. till dessa !H
rader, om han, en ringa medlem på en gång
både af denna hufvudstads befolkning och aflso
dess presterskap, med några ord upptager en ti
fråga, hvilken för alla Sveriges inbyggare ochli
(framför allt för hufvudstaden, som bon när-ri
mast rörer, onekligen måste räknas bland dejluj
vigtigaste. oc
En sedlig pligt förbjuder hufvudstadens egnalm
medlemmar att likgiltigt lemna denna frågalni
lerhän.
Ingen enskild, på hvilken ståndpunkt af sed-so
ig odling ban må befinna sig, kan gerna medb
ikgiltighet Jåta förevita sig ett sedligt lyteld
ler en sedlig brist. Ett samhälle eller enbi
kommun kan och bör det lika litet. Desslst
medlemmar utgöra sinsemellan ett sedligt helt ve
eller en så kallad moralisk person; de delaoc
derföre alla gemensamt äran af dess välstånd u
och dess förkofran både i ett och annat bänse- lg
ende, likasom tvärtom vanäran för dess för- be
nedring, dess vanmakt och moraliska Jyten.!8s
I känslan af denna sanning gör hvarje sann(r:
fosterlandsvän sitt lands angelägenheter till sinaoc
egna, lider af allt, som synes hota dess välfärd ål
och bestånd, känner sig sjelf förödmjukad atld:
allt, som tillskyndar detsamma blygd och för-s3
nedring, uppoffrande gerna allt, ja till och med in
den egna timliga existensen, såvida han dermed s
någon mån kan bereda dess framtida flor och b
lycka eller betrygga dess bestånd. Men der-g
före att en kommuns eller ett samfunds med-le!
lemmar stå med hvarandra i en så nära för-fö
bindelse, må härutaf likväl icke den slutföljd ni
dragas, det skulle med en sedlig tillvitelse mots2
denna kommun i dess helhet på minsta sätt di
förnekas, att ju ej rättsinniga, aktningsvärda, mr
ja ganska utmärkta individer kunna finnas in-ID
om densamma; en tydning, mot hvilken äfvens!
br F. reserverat sig. Men då till utmärkthe-a
ten af första ordningen, eller den kristligt sed- d
liga utmärktheten, helt företrädesvis det be- d
mödandet måste höra, att den anda, hvaraf det Pp
tifvas, må genomtränga hela samhället ochlli
blifv2, så vidt möjligt är, hvarje samhällsindi-v
vids gemensamma besittning, så kunna dessa b
så mycket mindre likgiltigt böra de beskyll- d
vingar, som kunna göras mot deras sambhälle,!0
samt blunda för de brister, hvaraf det lider.!g
Den anklagelse, som motionären gör Stockholmsg
-amhä!le, i det han föreslår, att Rikets Stän-la
der måtte ingå till Kongl. Maj:t med under-r
jånig petition, att särskilda undersökningar och
åtgärder för uppbjelpandet af dess religiösa och b
sedliga tillstånd måtte vidtagas, bör derföre förs
hvarje rättänkande medlem af detsamma vara d
en uppmaning att sjelf noga undersöka detta ic
öfverklagade onda, samt sorgfälligt öfvervägala
medlen och sättet för dess afbjelpande. v
Emel!ertid är det icke pu första gången som!n
tillståndet af det cbristliga och sedliga lifvetlo
hos hufvudstadens befolkning varit öfverkla-t
k
a
D
a
gadt. Med bjerta, lifliga färger skildrade ofta
der odödlige Wallin ett tänkesätt, som, hvad-
helst det må kallas, ingalunda må kallas hvar-
gen christligt eller sedligt; och detta icke i-
bland sambällets drägg, utan ibland de klasser, !s
som voro att anse såsom upplysningens ochls
odlingens egentliga målsmän; och hvilket tän- f
kesätr, då det nu nedträngt till massan, omld
det än något aftagit på samhällets böjder, välll
svårligen annat kan än bära sina förderfliga lt
frukter. Likväl förklingade nästan fåfängt, så-!v
som det synes, den berömde talarens ord. Man ll
hörde dem, men tycktes nästan endast anselr
dem för en predikstols-vältalighet, af hvarsr
ljud och periodbyggnader man njöt, men åt!i
hvars innehåll min ej lånade någon uppmärk-t
semhet. Man fortfor dock ännu att betraktala
det svenska folket såsom det första blend Eu-lt
ropas folk med hänsyn till des3 seders renhet
och dess gudsfruktean. Om glorian af den storalc
ära, med hvilken Sverige fordom gripit in il!
vår verld:dels allmänna angelägenheter, väl varl(
på väg att förblekna; om landet var fattigt och f
t
(
i
stod uti industrielt hänseende efter många an-
dra bland vår verldsdeis folk, så var denna
sedernas renhet, den gudsfruktan och den upp-
lysning, hvaraf i allmänhet Sveriges folk varjs
utmärkt, ett företräde, det intet bland Euro-l:
pas öfriga folk med fog kunde göra det sven I
ska folket stridigt, menade mar. Och om väll
hufvudstaden, såväl som städerna i allmänhet,
i detta bänseende möj!igen stod efter, så vorej
dock detta blott en mnaiurlig följd af de för-j:
bållander, som föranledes af lefnaden i en stor
stad, samt af de många frestelser, för hvilkal
men der är utsatt. Detta hvad den egentliga
massan eller arbetsklassen öfverhufvud vid-j
komner. Att emot herreklassens ceder, tänke-
loch lefnadssätt någon anmärkning ens kundej
göras, tycktes icke hafva runnit många i sin- I
net. Först genom den bekante skottske rese:
beskrifvaren Laing, hvilken sommaren 1838
besökte Sverige, begynte ögonen öppras i detta
lIhänseende. Skoningslöst, men med den opar-
Ntiske historieskrifvarens lugp, lade denzei da-
lgen den låga sedliga stårdpurnkt, den brist på
allmän anda och sedliga principer, hvaraf ban?
fann herreklassen utmärkt, framdrog tabeller-
na, jemförde dem med ardra länders, för be-?
dömsnde såväl af hufvudstadens, som folkets!
sedliga stindpurkt I dess he:he, samt visade,
hvad den beprisade gudaktigheten och religiösa
upplysningen ibland massan af folket vidkom,
huru denna ej heller var att skatta högt. —
ä
t