— Då nu vid rikedagen åter fråga år om tullagstiftningen, få vi på gifven anledning återkalla i minnet, att en stor del af Götheborgs handlande redan för tre år sedan ingålvo till regeringen en framställning om stt vidga områdlet för Sveriges handelsförhållanden och waruvrexlipgen med främmande länder. De hafta likväl nu selt sig nödsakade att förnyr densarmma, sedan, såsom kändt är, det af re :geringgen vid 1847 års riksdag afgifna förslag till Twlltariff då blifvit af rikets ständer så väsendtiligt och till bandelns mehn förändradt. Efter en utveckling af förbållandet härmed omnämnas i denna nya framställning följande pobestridliga factax: att, innan en ny tulltaxa hinner utarbetas och komma till verkställighet, en tidrymd af närmare 350 år förflutit sedan handelsfriheten, såsom princip i stateekonomiskt hänseende, af konung och ständer antogs; att något förhastande således icke egt rum, utan att i stället allt billigt rådrum och erforderlig upplysoiog lemnats för att åt de slöjder cch fabriker, som böra blifva inhemska och skyddade, bereda stadga och förkofran; att icke dessmindre samt oansedt da talrika och kostsamma bevsakningsanstalterna, den olofliga införseln ef en mängd utländska fabrikater, de der redan under en lång tidsföljd jemväl utgjort föremål för inhemnsk tillverkning, ännu i pärvaranda tid bedrifves biåde i den skala och med den framgång, att bestyret; med nämnde varutrafik på Sverige utgör föremål för en organiserad verksamhet och är förenad med en på förband beräknelig fördel; att medlemmarne af hendelskårerne i Sverige ge nom fförbudssystemet tvinges välja emellan de begge alternativen att antingen, derest de vilja vara lag lydige, inskränka sin verksamhet eller blifva lag brytare ; att betydliga penningebe!opp, hvilka såsom tullafgifter borde inflyta i statsverkets kassa, i stället tillfalla smugglaren; att smuggleriet, som på Sveriges vidsträckta kuster blott i en ringa mån ken genom bevakningsåt gärder hämmas, och just från förbuden hemtar sit! förnämsta stöd och sin framgång, uppväcker föreak! för bestående lagar och derigenom sprider en förstörande demoralisation izom många folkklasser; att, förbudsbestämmelser lika säkert förorsaka de inbesska slöjderne och fabrikerne en ofelbar, om ock tj genest i degen fremträdarde skada, fom att väl afpassedo skyddsafgifter utgöra en sporre tilltäfJan och framåtskridanda för dessa näringar. Derefter göres följande jemförelse i tulluppbördsväg mellan Sverige och Norge, för att visa det märkligt olika resultat i afseende på statsinkomsterne som iär en följd af förbudssystemet i det förra och af ettt måttligt liberalt tullsystem i det andra, med Sveriige i öfrigt förbrödrade och näst angränsande riket ; hvarförutan man deraf torde kunna bilda sig en temligen säker öfvertygelse om den olofliga varutrafikens verklighet och befintlighet i Sverige och om den sorgliga utmärkelse, som på sådan väg tillfalle vårt fädernesland framför de öfriga skandinaviski rikena. Norges tulluppbörd för år 1847 utgjorde i jemt tiot:l 4 886,150 Spd. eller i svenskt banko efter 428 sk. äUT8 . s ss ss 0 rs . rdr 5,029,732. Sveriges tulluppbörd för samma iår utgjorde , . . ss ss DB 4,270,505. Om man ru, såsom tillbörligt är, iakttager dels att Norge årligen behöfver ett betydligt qvantum spanmål, dels att utförselafgifterne äro vida flere och betydligare i norska än i svenska tulltaxan samt gåledes från begge bufvudsummorna afdrager hela utförselstullen och tullen för inkommande spanmi eller: från ofvanstående . 1.886,150 Spd. Spanmäåälstullen 337,490 Utgåendstullen 470,000 507,490