— Då nu vid rikedagen åter fråga år om
tullagstiftningen, få vi på gifven anledning å-
terkalla i minnet, att en stor del af Göthe-
borgs handlande redan för tre år sedan ingålvo
till regeringen en framställning om stt vidga
områdlet för Sveriges handelsförhållanden och
waruvrexlipgen med främmande länder. De
hafta likväl nu selt sig nödsakade att förnyr
densarmma, sedan, såsom kändt är, det af re
:geringgen vid 1847 års riksdag afgifna förslag
till Twlltariff då blifvit af rikets ständer så vä-
sendtiligt och till bandelns mehn förändradt.
Efter en utveckling af förbållandet härmed
omnämnas i denna nya framställning följande
pobestridliga factax:
att, innan en ny tulltaxa hinner utarbetas och
komma till verkställighet, en tidrymd af närmare 350
år förflutit sedan handelsfriheten, såsom princip i
stateekonomiskt hänseende, af konung och ständer
antogs;
att något förhastande således icke egt rum, utan
att i stället allt billigt rådrum och erforderlig upp-
lysoiog lemnats för att åt de slöjder cch fabriker,
som böra blifva inhemska och skyddade, bereda stad-
ga och förkofran;
att icke dessmindre samt oansedt da talrika och
kostsamma bevsakningsanstalterna, den olofliga inför-
seln ef en mängd utländska fabrikater, de der redan
under en lång tidsföljd jemväl utgjort föremål för
inhemnsk tillverkning, ännu i pärvaranda tid bedrif-
ves biåde i den skala och med den framgång, att be-
styret; med nämnde varutrafik på Sverige utgör fö-
remål för en organiserad verksamhet och är förenad
med en på förband beräknelig fördel;
att medlemmarne af hendelskårerne i Sverige ge
nom fförbudssystemet tvinges välja emellan de begge
alternativen att antingen, derest de vilja vara lag
lydige, inskränka sin verksamhet eller blifva lag
brytare ;
att betydliga penningebe!opp, hvilka såsom tullaf-
gifter borde inflyta i statsverkets kassa, i stället till-
falla smugglaren;
att smuggleriet, som på Sveriges vidsträckta ku-
ster blott i en ringa mån ken genom bevakningsåt
gärder hämmas, och just från förbuden hemtar sit!
förnämsta stöd och sin framgång, uppväcker föreak!
för bestående lagar och derigenom sprider en för-
störande demoralisation izom många folkklasser;
att, förbudsbestämmelser lika säkert förorsaka de
inbesska slöjderne och fabrikerne en ofelbar, om
ock tj genest i degen fremträdarde skada, fom att
väl afpassedo skyddsafgifter utgöra en sporre tilltäf-
Jan och framåtskridanda för dessa näringar.
Derefter göres följande jemförelse i tulluppbörds-
väg mellan Sverige och Norge, för att visa det märk-
ligt olika resultat i afseende på statsinkomsterne
som iär en följd af förbudssystemet i det förra och
af ettt måttligt liberalt tullsystem i det andra, med
Sveriige i öfrigt förbrödrade och näst angränsande
riket ; hvarförutan man deraf torde kunna bilda sig
en temligen säker öfvertygelse om den olofliga varu-
trafikens verklighet och befintlighet i Sverige och
om den sorgliga utmärkelse, som på sådan väg till-
falle vårt fädernesland framför de öfriga skandina-
viski rikena.
Norges tulluppbörd för år 1847 utgjorde i jemt
tiot:l 4 886,150 Spd. eller i svenskt banko efter 428
sk. äUT8 . s ss ss 0 rs . rdr 5,029,732.
Sveriges tulluppbörd för samma iår ut-
gjorde , . . ss ss DB 4,270,505.
Om man ru, såsom tillbörligt är, iakttager dels
att Norge årligen behöfver ett betydligt qvantum
spanmål, dels att utförselafgifterne äro vida flere och
betydligare i norska än i svenska tulltaxan samt gå-
ledes från begge bufvudsummorna afdrager hela ut-
förselstullen och tullen för inkommande spanmi
eller: från ofvanstående . 1.886,150 Spd.
Spanmäåälstullen 337,490
Utgåendstullen 470,000 507,490