fälle skall ej heller dröja stt inställa sig. Hvad göra nu flyktingarne? De vänta till dess mörkret ökat sig och tillåter dem att i hemlighet smyga sig undan allas blickar. Vid deras väg låg en stor landtgård med talrika underhafvande och i skydd för röfrarnes anfall. Pedro och Paquita nalkas gården i tysthet. En port, dold under träden, var framför dem; de öppna den, gynnade af mörkret; och uten att hafva märkt någon memniska, ingå de på gården. Aro de under ett beskkyddande tak? Ja, deäro nu återigen räddade. De möta en aaf betjenterna på stället och fråga honom om Jbans herre skulle bifalla att gifva dem skydd för en natt. Anseende dem för kringstrykandie äfventyrare, höjer betjenten Få axlarne med en föga inbjudande min; men sedan, rörå af deras goda utseende och deras ädla sät!, inför ban dem i huset, Karaktershuset, som tillhörde gården Marsennas, var vidsträckt och af eit ädelt utseende; det var fankersdt med små mohriska torn och omgifvet med en otalig mängd stall, fähus, sädesbodar, logar och ladugårdar. Gårdens läge var ett af de mest pittoreska och alit utvisade der välmåga. Pedro och Paquita stiga uppför en hög stentrappa. De inträda i en stor vestibul och derifrån i ett slags s2al. Ingen lyx var der i möbier, men allt varr snyggt och beqvärmt. Betjenten troddde sig, ioman han gick att anmäöla de båda frenmlingsrne för sin herre, först böra ställa till derm följande frågor: Ar ni hemma ii landet ? Ja, i Reus.n Ochb ni kommer ifrån ? Tarragona.n Från Tarragona! upprepade betjenten med ett uttryck af sorgsenhet; patron vill ej att man talar med honom om denna stad.n vHvarföre det?