diverande frossor. På garnisons-sjukhuset: mes
chroniska sjukdomar: en lunginflammation och
4 katarrh. På provisoriska sjukhuset: 1 nyt!
fall af koppor. På stora barnhuset, bland ds
späda barnen: lungianflammationer, diarrheer
och en bjern inflammation; bland de äldre bar.
nen: skarlakansfebrar, dock i aftagande. Pi
allmänna barnbördshuset: 2 fall af underlifs-
inflammation. På Pro Patria: friskt. (P. T.)
——t——
— Det är snart ett år sedan vi fästade upp
märksamheten på det oformliga deri, att pro
fessor Schlyer utan rinzaste skäl bibebåller de
från flera bibliotheker lånade manuskripter til!
gama svenska l:gar, som han redan för et!
fjerdede!s århundrade sedan från trycket u-
gifvit. Vi hafva icke sedan dess hört någon
åtgärd i detta afseende vara vidtagen, och
sjelfva Tiden anmärkte i går det besynner-
liga i dletta förhållande, liksom den fäster upp-
märksammheten derpå, ait br Schlyter under
några tiiotal af år uppburit ett icke obetydligt
årligt arrfvode, för utgifvande af landskapsta-
garne, men att det nästan synes, som skulle
derigenom allmäsheten få alltför länge vänta
på, att den återstående lagea utkommer. Re-
dan sex år har man väntat förgäfves, ehuru,
såsom bekant är, Gottlandslagen fordrar minsta
redaktions:rbetet, både emedan den är den
minst vidlyfliga och emedan så få manuskrip
ter finnas att jemnföra. (Boare.)
— Tiidningsankor dö icke, sade nyligen den
fransyskte författaren Lon Gazlan. På sannin-
gen häraf fiona vi ett nytt bavis i Götheborgs
Handelstidaing för i lördags, uti ett återupp-
dukande af den för ett par år sedan mycket
omskrifna, eller rättare omskrikna frågan om
förlagsföreningens i hufvudstaden förmenta skrå-
messighet och illiberalitet emot begynnande
bokhandllare, hvilken fråga först kom på tap2-
ten genom Barometera i Calmar.
Man lläser nemligen i lördagens handelstid-
ning, i saummanbang med underrättelsen om bok-
handarem Bagges ce:ssion, följande:
Megistter Bagge har, tillika med hrr Bonnier och
Heggström, varit en af da ifrigaste förfaktarne e
det pya s!ags skrå, som i sednare tider, under namn
af Svenska förlagsföreningenp, uppstått och äfven i
br L. J. Hjerta till en tid råknade en varm vän
och försvarare. Hr Hjerta lärer dock på dat sed-
nare året hafva betydligt modlifisrat sina åsigter i
danna del af den fria konkurrensen. Det länder
honom tili heder, om så verkligen är förhållandet.
Att drifva så absurda satser som den, att det icke
fick vara mer äa så och så många boxhandlare i
den och dan staden, emedan de icke annars kunde
hafva sin utkomst och att drifvi den, oaktadt många
sökande erbjödo siz att stilla den borgen, som för-
eningens skråmessiga stadgar föreskrifva, — det är
något, som man icke skulle kunnat tro ske i medio
af det nittonda århundradet, om ej svenska förlags
förenisgen haft den godheten öfveriyga allmänbeten
om raka motsatsen.p
Hela detta räsonnemang visar att vissa per-
soner fionas som ännu ej uppfattat hvarom frå-
gan in e2su egentligen är, eller ock ej vill
litsa veta det. Förlagsföreningen har nemli-
gen aldrig förbjudit hvem som helt att handa
böcker hos förläggarne,. och desse äro utan
tvifvel beredvillige att sälja till ju flere ju bät-
tre. Men frågan har ej varit bärom utan om
kommissionärers antagande, bvilka ingenting be-
höfva köpa, utan mottaga lager till försäljning
och efteråt åter!emna hvad de ej förså!t. Den
com begriper denna skillnad skall äfven för-
stå, att förläggare af böcker icke kunna hafva
andra eller större förbindelser, än ägare af an-
dra varor,fatt utlemna kommissionslager åt an-
dra än de sjelfve finna för godt, och att om-
tankan ej blott för egen fördel, utan ock för
de bokhandlares, hvilka en gång fitt ett dylikt
uppdrag med förbindelse att egaa hela sin tid
deråt, föreskrifver en nödig varsamhetstt tillse
det dessa personer, hvilka så!unuda kunna be-
traktas såsom förläggarnes agenter, kunna nå-
gorlunda existera på sitt yrke. Vi känne in-
gen annam handtering, hvaruti fabrikanter el-
ler varuefgare hålla mer än en agent i hvarje
stad; emelltertid hafva bokförläggarne icke in-
skränkt sig härtill, di ing2n något större stad
finnes, som ej har flere bokbandelskommi:sio-
närer. MHäiri ligger hela historien. Om för-
lag föreningen skulle antaga huru många kom-
missionärer som helst pi hvarje ställe, utan af-
seenda på folkmängden och sannolikheten till
afsättning, så skula hvarkea böckernas utgil-
vare eller kommissionärerne skörda någon vinst
deraf.
RER e
— I Norr!andspostenre läses från Gefle den