ria, gjorde han i synnerhet anspråk på efte: låtenhet af ett folk, som, medvetet al sin ege ringa härkomst, på intet sätt vars känslolöst fö bördens förtjenster. Vår finge behandlade följaktligen med en aktning, hvisken var Jik sngenäm i hans on ständigheter, som den va ett passande offer åt bans rarg. Hustrun til den chef, hvars fånge han var, sjelf en äde romersk matrona, var lika så litet känslölö. för Etrurierns rang, som för hens manliga oct blygsamma uppförande. Icke heller var hor den enda, som sålunda var medveten af hans anspråk och dygder. Hon hade en son och er dotter, den sednare kallad Aurelia, e t väsende af den mest befallande skönhet, en stolt hållning och sinne, en hög och behjertad äregirighet. — Brodern Lucius var yngre än hon, en gosse om femton år, men han, likasom sin syster, blef h. stgt och va ml inlagen if det behagliga sätt och den hjertals godhet, som utmärkte den unge Etruriern. De lärde båda att älska honom; ynglinger, förmodligen med en lika beräknirgslös ömhet, som hans syter. Icke heller förblef Coelii Njerta länge cänslolöst. Han märkte snart romarinnans utnärkta skönheter, och röjde medelst de vanli;2, Ofe. bara symtomerna, sanningen så väl för amiljen som för flickan sjelf. Modren uppäckte hemligheten med förtjusning, och gjore sig svart underrättad om tillståndet af sin oiters hjerta; och då sålunda de olika partirpas ställning var kärd, dröjde det ej linge örrän de kommo till en förklaring, som sluades till deras ömsesid:ga tillfredställelse. Coeus belriades snart ur sin fångenskap och terväcde till hela sin familjs förvåning hem, gande med sig den vackra varelse, som så astigt fängslat bans ömhet. IL BRODREN OCH BUSTRUN. Hans återkomst till Tarqvinia heisades med rtjusning af hans fomiljs älta medlemmar, udsptagandes en enda. Denne ende var en ngre broder, hvars ställning mycket förbätt-) ts genom Coeli frånvaro och förmodade död.!. an förbannade i sitt bjertas bitterhet ödet,