ria, gjorde han i synnerhet anspråk på efte:
låtenhet af ett folk, som, medvetet al sin ege
ringa härkomst, på intet sätt vars känslolöst fö
bördens förtjenster. Vår finge behandlade
följaktligen med en aktning, hvisken var Jik
sngenäm i hans on ständigheter, som den va
ett passande offer åt bans rarg. Hustrun til
den chef, hvars fånge han var, sjelf en äde
romersk matrona, var lika så litet känslölö.
för Etrurierns rang, som för hens manliga oct
blygsamma uppförande. Icke heller var hor
den enda, som sålunda var medveten af hans
anspråk och dygder. Hon hade en son och er
dotter, den sednare kallad Aurelia, e t väsen-
de af den mest befallande skönhet, en stolt
hållning och sinne, en hög och behjertad äre-
girighet. — Brodern Lucius var yngre än hon,
en gosse om femton år, men han, likasom sin
syster, blef h. stgt och va ml inlagen if det
behagliga sätt och den hjertals godhet, som
utmärkte den unge Etruriern. De lärde bå-
da att älska honom; ynglinger, förmodligen
med en lika beräknirgslös ömhet, som hans sy-
ter. Icke heller förblef Coelii Njerta länge
cänslolöst. Han märkte snart romarinnans ut-
närkta skönheter, och röjde medelst de vanli-
;2, Ofe. bara symtomerna, sanningen så väl för
amiljen som för flickan sjelf. - Modren upp-
äckte hemligheten med förtjusning, och gjor-
e sig svart underrättad om tillståndet af sin
oiters hjerta; och då sålunda de olika parti-
rpas ställning var kärd, dröjde det ej linge
örrän de kommo till en förklaring, som slu-
ades till deras ömsesid:ga tillfredställelse. Coe-
us belriades snart ur sin fångenskap och
terväcde till hela sin familjs förvåning hem,
gande med sig den vackra varelse, som så
astigt fängslat bans ömhet.
IL
BRODREN OCH BUSTRUN.
Hans återkomst till Tarqvinia heisades med
rtjusning af hans fomiljs älta medlemmar,
udsptagandes en enda. Denne ende var en
ngre broder, hvars ställning mycket förbätt-)
ts genom Coeli frånvaro och förmodade död.!.
an förbannade i sitt bjertas bitterhet ödet,