kan begära råd af sina skickligaste och dygdi
gaste män, samt ställa dem i spetsen för ären
dena (se Tids-art.), så eger detta rum allenasi
1 parlamentariska länder, oaktadt saken är för-
iknippad med åtskilliga ledsamheter för en
Iskilde, mera beqvämligt sinnade medborgar
(se äfvenledes Tids-art.).
I I JM 8 gör Tiden sin tillämpning genom at:
låta Edinburgaren sluta, och taga till orde
iför egen räkning. Här framställas nu jemför-
irelser emellan Brittiska och Svenska konstitu-
jtionerna, sådana begge för närvarande befinna
sig, och Tiden ger den sednare företräde; ja
jban går tillika så långt i naivetet, att han på
står Engelska statsskicket ursprungligen hafvs
stått principen af vårt eget närmare; hvilket
alltså, sammanlagdt med hvariannat, måste vilja
säga, att Storbrittannien genom tidehvarfven
allt mer och mer försämrat sig; hvadan, då det
nu lefver bra många sekler efter sit! ursprupgs-
skick, det också nu lärer hafva nedsjunkit. 3:
en förfärlig uselhet, och måste taga Sverige
till föredöme för att komma sig upp igen. Dr-i
är besynnerligt, att Englands historia och skild-
ringen af dess tillstånd säga ungefär rena mot-
sattsen häraf. Tiden resonnerar:
Enge!smännen erkänna, att Underhuset nu är lan-
dets egent!iga suverän: detta ligger dock hvarken i
grundlagens anda el!er bokstaf, men alltsedan Wil-
helm II:s tid har Parlamentet gjort :ständiga in-
kräktniogar i konungamakten, och det är egentli-
gen Underhusst, som derigenom biifsit mäktigare. År
detta en vinst? Derom kunde mycket sägas. Vi
fråge blott: om England en gång får, hvad det sak-
nat i 450 år, en kraftfull och duglig konung,
skäll då han åtnöja sig med kunglighetens majestä-
tiska skugga, med dess emblemer ech fictioner, och
med alla dessa constitutionalismens hycklande o:an-
niogar, eller med andra ord: skallban ej åltsrfor-
draRinågon liten del af dessa den ena statsmak-
tens sjelftagna, af ingen formlig lag bekräftade, er-
öfringar.n i
Man skulle kunna kalla dessa ord, och isyn-
nerhet de sista, signifikativa nog, då de kommas
ur Tidens mun. Här erkännes först och främst,
att i ett land med parlamentarisk styrelse
(England) utgör underhuset (folkkammaren)
jandets egentliga suverän. ,År detta en vinst?
frågar Tiden; och svarar: derom kunde myc-
ket sägas. Alldeles. Men det slags vidare
svar Tiden gifver i det följande, saknar
ej sin märkvärdighet, då der, med fördö-
mande af parlamentarismen och underhusets
aller folk-kammarens makt, talas om en kom-
nande ,kraftfull och duglig konung (någon
;karl?), som icke skall åtnöja sig med kung-
slighetens majestätiska skugga, med dess em-
blemer. och fiktioner, cch med alla dessa kon-
stitutionalismens hycklande osanningar ; utan
om skall återfordra någon liten del afr...
Man förstår utan alltför stor svårighet hvad
let är som, utgör Tidskoteriets egentliga me-
ling och öaskan, nemligen, att om blott en
dess sinne duglig karl till regent kommer
å thronen, det vill säga en sådan, som utan
.onsiderationer förstår att begagna sig af alla
je uivägar vårt nuvarande statsskick lemnar
ill maktfullkomlighet åt herrskareviljan, då
ommer det statsrättliga förhållandet i Sve-l
ige just till den punkt, hvarpå det bör befin-
a sig. Se der den egentliga hemligheten,
varföre Tiden och dess koteri äro så rädda
ör ait förvandla det konstitutionelia och par-
:mentariska skenet till verklighet.
