kan begära råd af sina skickligaste och dygdi gaste män, samt ställa dem i spetsen för ären dena (se Tids-art.), så eger detta rum allenasi 1 parlamentariska länder, oaktadt saken är föriknippad med åtskilliga ledsamheter för en Iskilde, mera beqvämligt sinnade medborgar (se äfvenledes Tids-art.). I I JM 8 gör Tiden sin tillämpning genom at: låta Edinburgaren sluta, och taga till orde iför egen räkning. Här framställas nu jemförirelser emellan Brittiska och Svenska konstitujtionerna, sådana begge för närvarande befinna sig, och Tiden ger den sednare företräde; ja jban går tillika så långt i naivetet, att han på står Engelska statsskicket ursprungligen hafvs stått principen af vårt eget närmare; hvilket alltså, sammanlagdt med hvariannat, måste vilja säga, att Storbrittannien genom tidehvarfven allt mer och mer försämrat sig; hvadan, då det nu lefver bra många sekler efter sit! ursprupgsskick, det också nu lärer hafva nedsjunkit. 3: en förfärlig uselhet, och måste taga Sverige till föredöme för att komma sig upp igen. Dr-i är besynnerligt, att Englands historia och skildringen af dess tillstånd säga ungefär rena motsattsen häraf. Tiden resonnerar: Enge!smännen erkänna, att Underhuset nu är landets egent!iga suverän: detta ligger dock hvarken i grundlagens anda el!er bokstaf, men alltsedan Wilhelm II:s tid har Parlamentet gjort :ständiga inkräktniogar i konungamakten, och det är egentligen Underhusst, som derigenom biifsit mäktigare. År detta en vinst? Derom kunde mycket sägas. Vi fråge blott: om England en gång får, hvad det saknat i 450 år, en kraftfull och duglig konung, skäll då han åtnöja sig med kunglighetens majestätiska skugga, med dess emblemer ech fictioner, och med alla dessa constitutionalismens hycklande o:anniogar, eller med andra ord: skallban ej åltsrfordraRinågon liten del af dessa den ena statsmaktens sjelftagna, af ingen formlig lag bekräftade, eröfringar.n i Man skulle kunna kalla dessa ord, och isynnerhet de sista, signifikativa nog, då de kommas ur Tidens mun. Här erkännes först och främst, att i ett land med parlamentarisk styrelse (England) utgör underhuset (folkkammaren) jandets egentliga suverän. ,År detta en vinst? frågar Tiden; och svarar: derom kunde mycket sägas. Alldeles. Men det slags vidare svar Tiden gifver i det följande, saknar ej sin märkvärdighet, då der, med fördömande af parlamentarismen och underhusets aller folk-kammarens makt, talas om en komnande ,kraftfull och duglig konung (någon ;karl?), som icke skall åtnöja sig med kungslighetens majestätiska skugga, med dess emblemer. och fiktioner, cch med alla dessa konstitutionalismens hycklande osanningar ; utan om skall återfordra någon liten del afr... Man förstår utan alltför stor svårighet hvad let är som, utgör Tidskoteriets egentliga meling och öaskan, nemligen, att om blott en dess sinne duglig karl till regent kommer å thronen, det vill säga en sådan, som utan .onsiderationer förstår att begagna sig af alla je uivägar vårt nuvarande statsskick lemnar ill maktfullkomlighet åt herrskareviljan, då ommer det statsrättliga förhållandet i Sve-l ige just till den punkt, hvarpå det bör befina sig. Se der den egentliga hemligheten, varföre Tiden och dess koteri äro så rädda ör ait förvandla det konstitutionelia och par:mentariska skenet till verklighet.