ås. oo ERK VV VF TE Pi pov OP MSS SESAPP SSSPSSAfg UESP hör till dess egenskaper, afskräcka män med fredligt sinnelag, blygsamhet och kärlek för hbemlifvets ro, fastän begå. vade med stora talenter, från uppträdandet på den offentliga vädjobanan. Ju mer häftigt partierne storma, desto störra är obehaget för sådane män att ingå bland de täflande. . Nu är, eller bör det vara hvar nations syfte att begära råd af sina skickligaste och dygdigaste män samt ställa dem i spetsen för ärenderna. Hvilken constitution som helst, som kan uträtta detta, är ofelbart den bästa. Den olägenhet, som i början af denna tirad påpekas, kan väl till ea viss grad ega grund; men utan de följder, som det måste vara artikelos mening att draga derutaf. Erfarenheten har hittills visat, att de länder, som hafva fria eller parlamentariska samhällsförfattningar, gått mest framåt både i intellektuelt och materielt hänseende. Och hvad vill man mera? Bästa profvet är otvifvelaktigt, att man aldrig ser ett samhälle, som en gång kommit iåtnjutande af fria förfättningar, sjelfmant bortbyta dem mot ofriare; då man å andra sidan aldrig finner ett folk under författningar al det sednare slaget, som ej oupphörligt på ett eller annat sätt sträfvar till frihetens oeh rättstillståndets erhållande. Alla folk skulle således vilja en egen ofärd, om Tids-artikeln hade rätt; men historien visar annat, enär de nationer till ande och kropp bäst och snarast prospefera, som friast fi utveckla sina inneboende krafter i alla riktningar. Det kan vara sant, att denna rörelse åtföljes af det slags obehag, som tillhör naturen af all verksamhet och Jliflighet öfverhufvud, och som Tids-artikeln tyekes mena, då den talar om ,bråkety och tumultet, afskräckande män med fredligt sinnelag), med kärlek för bemlilvets ro o. s. v. Men detta utgör likväl ett mindre gravamen, än det obehåg, eller rättare det dödliga onda, som ligger i ofrihetens kadaverösa lugn. Ingenstädes kan vara stillare än i grafven; och öfverallt, hvarest Nf existerar, måste i någon min det element finnas, som man kan kalla bråk, om man vill säga saken en ohöflighet, men som i sjelfva verket underhåller tillvarelsen och till en del utgör dess vilkor. Hvad beträffar de fredlige, blygsamme och dygdige män, som, fastin begåfvade med stora talenter, dock afskräckas från uppträdande på den offentliga vädjobanan, så kunna ju de i hemlifvets ro, sysselsätta sig med många herrliga, goda och vackra saker till mensklighetens bästa: de kunna till och med, utan att ens gå ur sin kammare, skrifva politiska tidningsartiklar, broehyrer och stora böcker. Men detta goda förskjuter icke ett annat godt, som är, att andre män, mindre affekterande lugnet, mindre kära i sin personliga maklighet och mindre rädda om skinnet, träda upp på det slags offentliga vädjobana, som hör till tidehvarfvets fortkomst, och som så väsendtligt tjenar till menniskors gagn. Det är ganska sant, att till den sednare kategorien af personer ofta kan sälla sig ett ej ringa antal charlataner och tomme pratmakare; men en nation, som i alla afseenden fritt och obehindradt får i spetsen för ärendena ställa de bäste och skickligaste män den eger att tillgå, lär sig snart att urskilja charlataneriet, hvaraf den aldrig kan hemta något godt; och om den till fälligtvis blir narrad på en eller annan person, eller gör missgrepp vid valet af offentliga organer, så är detta just hvad som i fria och parlamentariska länder Jättast och hastigast låter sig korrigeras. För öfrigt må man ej tro, att charlataneriet uteslutande tillhör offentligheten: ett ganska allmänt och i visst afseende långt farligare slag deraf utgöres af hvad man kunde kalla tystnadens charlataneris. Här påtröffas hela klassen af personer, som med högdrsgen mine och utan att säga ett ord låta om sig förstå, att de begripa allt, fastän de ingenting yttra, och förakta allt, emedan ingenting duger som ej utgått från dem. De draga sig wullbaka till det älskade iugnet egentligen emedan de äro för lata att vara verksamme, eller för stolte att vilja tjena menniskor; eller slutligen kanske mest derföre, att de frukta misslyckas om de ur sina gömslor framträda i dagen, och rädas derigenom förlora gloriolen af talent och af ettstort namn, som de säkrast anse sig bibehålla genom att icke risquera ett fjät på någon hal is. I hvilketdera slaget charlataneri — tystnadens eller offentlighetens — mesta egoismen ligger, må lemnas derhän; men visst är, att för utvecklingen af tt folks intellektuella tillvaro och politiska lif skadar det ena negativt lika mycket som det andrakan göra det positivt. Fördelaktigast för det hea och vackrast hos den enskilde är det utan tvifvel, när denne, utan att vara alltför rädd om sin person och sitt namn, eller skygg för bråket och tumultet, gör det bästa han kan och förstår, utan begär att detta alltid skall hållas för att vera det förträffligaste som i verlden kan göras. Hvilkendera är i sjelfva verket aktningsvärdare: den som, för att icke bekomma någon den allraminsta fläck på sin offentliga existimation, aktar sig för att göra någonting, att ej derigenom komma i färd med folk och smutsas (enligt ordspråket: psi cum stercore certo, aut vincor, aut vinco, contaminor,); elfer den som, icke efterfrågande detta, går banan fram (enligt ett annat ordspråk, som också är latin: justum tenacem propositi virum non ardor civium, prava jubentium, nec vultus instantis tyranni mente qvatit solida,). Åtminstone kan det sednare vara behäftadt med mindre egoism och gagna det allmänna mera; ehuru det visserligen å andra sidan må erkännas, både att mången af ädla och rena motiver kan söka sig ensligheten, likasom äfven att mången blott för att vinna utmärkel:e och ej af kärlek för sak, samhälle och mensklighet, kastar sig .in medias res, på den offentliga vädjobanan, då allenast vinnande en Herostratisk fördel. Lägger man allt tillsammans, torde man följaktligen såsom slutsatts finna, att, då den konstitution ofel3 OM VER JK EA RÅR BR RR —L RR ÖN RR AR mm — — ov KKJ BARR on ÖR