ås. oo ERK VV VF TE Pi pov OP MSS SESAPP SSSPSSAfg UESP
hör till dess egenskaper, afskräcka män med fred-
ligt sinnelag, blygsamhet och kärlek för hbemlifvets
ro, fastän begå. vade med stora talenter, från upp-
trädandet på den offentliga vädjobanan. Ju mer
häftigt partierne storma, desto störra är obehaget för
sådane män att ingå bland de täflande. . Nu är, el-
ler bör det vara hvar nations syfte att begära råd af
sina skickligaste och dygdigaste män samt ställa dem
i spetsen för ärenderna. Hvilken constitution som
helst, som kan uträtta detta, är ofelbart den bästa.
- Den olägenhet, som i början af denna tirad
påpekas, kan väl till ea viss grad ega grund;
men utan de följder, som det måste vara arti-
kelos mening att draga derutaf. Erfarenheten
har hittills visat, att de länder, som hafva fria
eller parlamentariska samhällsförfattningar,
gått mest framåt både i intellektuelt och ma-
terielt hänseende. Och hvad vill man mera?
Bästa profvet är otvifvelaktigt, att man aldrig
ser ett samhälle, som en gång kommit iåtnju-
tande af fria förfättningar, sjelfmant bortbyta
dem mot ofriare; då man å andra sidan aldrig
finner ett folk under författningar al det sed-
nare slaget, som ej oupphörligt på ett eller
annat sätt sträfvar till frihetens oeh rättstill-
ståndets erhållande. Alla folk skulle således
vilja en egen ofärd, om Tids-artikeln hade
rätt; men historien visar annat, enär de natio-
ner till ande och kropp bäst och snarast prospe-
fera, som friast fi utveckla sina inneboende
krafter i alla riktningar. Det kan vara sant,
att denna rörelse åtföljes af det slags obehag,
som tillhör naturen af all verksamhet och Jlif-
lighet öfverhufvud, och som Tids-artikeln tye-
kes mena, då den talar om ,bråkety och tu-
multet, afskräckande män med fredligt sin-
nelag), med kärlek för bemlilvets ro o. s. v.
Men detta utgör likväl ett mindre gravamen,
än det obehåg, eller rättare det dödliga onda,
som ligger i ofrihetens kadaverösa lugn. In-
genstädes kan vara stillare än i grafven; och
öfverallt, hvarest Nf existerar, måste i någon
min det element finnas, som man kan kalla
bråk, om man vill säga saken en ohöflighet,
men som i sjelfva verket underhåller tillvarel-
sen och till en del utgör dess vilkor. Hvad
beträffar de fredlige, blygsamme och dygdige
män, som, fastin begåfvade med stora talen-
ter, dock afskräckas från uppträdande på den
offentliga vädjobanan, så kunna ju de i hem-
lifvets ro, sysselsätta sig med många herrliga,
goda och vackra saker till mensklighetens bä-
sta: de kunna till och med, utan att ens gå
ur sin kammare, skrifva politiska tidningsar-
tiklar, broehyrer och stora böcker. Men detta
goda förskjuter icke ett annat godt, som är,
att andre män, mindre affekterande lugnet,
mindre kära i sin personliga maklighet och
mindre rädda om skinnet, träda upp på det
slags offentliga vädjobana, som hör till tide-
hvarfvets fortkomst, och som så väsendtligt
tjenar till menniskors gagn. Det är ganska
sant, att till den sednare kategorien af perso-
ner ofta kan sälla sig ett ej ringa antal char-
lataner och tomme pratmakare; men en nation,
som i alla afseenden fritt och obehindradt får
i spetsen för ärendena ställa de bäste och
skickligaste män den eger att tillgå, lär sig
snart att urskilja charlataneriet, hvaraf den al-
drig kan hemta något godt; och om den till
fälligtvis blir narrad på en eller annan person,
eller gör missgrepp vid valet af offentliga or-
ganer, så är detta just hvad som i fria och
parlamentariska länder Jättast och hastigast
låter sig korrigeras. För öfrigt må man ej
tro, att charlataneriet uteslutande tillhör of-
fentligheten: ett ganska allmänt och i visst af-
seende långt farligare slag deraf utgöres af
hvad man kunde kalla tystnadens charlata-
neris. Här påtröffas hela klassen af perso-
ner, som med högdrsgen mine och utan att
säga ett ord låta om sig förstå, att de begripa
allt, fastän de ingenting yttra, och förakta allt,
emedan ingenting duger som ej utgått från
dem. De draga sig wullbaka till det älskade
iugnet egentligen emedan de äro för lata att
vara verksamme, eller för stolte att vilja tje-
na menniskor; eller slutligen kanske mest der-
före, att de frukta misslyckas om de ur sina
gömslor framträda i dagen, och rädas derige-
nom förlora gloriolen af talent och af ettstort
namn, som de säkrast anse sig bibehålla genom
att icke risquera ett fjät på någon hal is. I
hvilketdera slaget charlataneri — tystnadens
eller offentlighetens — mesta egoismen ligger,
må lemnas derhän; men visst är, att för ut-
vecklingen af tt folks intellektuella tillvaro
och politiska lif skadar det ena negativt lika
mycket som det andra- kan göra det positivt.
Fördelaktigast för det hea och vackrast hos
den enskilde är det utan tvifvel, när denne, utan
att vara alltför rädd om sin person och sitt namn,
eller skygg för bråket och tumultet, gör det
bästa han kan och förstår, utan begär att detta
alltid skall hållas för att vera det förträffliga-
ste som i verlden kan göras. Hvilkendera är
i sjelfva verket aktningsvärdare: den som, för
att icke bekomma någon den allraminsta fläck
på sin offentliga existimation, aktar sig för att
göra någonting, att ej derigenom komma i färd
med folk och smutsas (enligt ordspråket: psi
cum stercore certo, aut vincor, aut vinco, con-
taminor,); elfer den som, icke efterfrågande
detta, går banan fram (enligt ett annat ord-
språk, som också är latin: justum tenacem
propositi virum non ardor civium, prava ju-
bentium, nec vultus instantis tyranni mente
qvatit solida,). Åtminstone kan det sednare
vara behäftadt med mindre egoism och gagna
det allmänna mera; ehuru det visserligen å
andra sidan må erkännas, både att mången af
ädla och rena motiver kan söka sig enslighe-
ten, likasom äfven att mången blott för att
vinna utmärkel:e och ej af kärlek för sak, sam-
hälle och mensklighet, kastar sig .in medias
res, på den offentliga vädjobanan, då allenast
vinnande en Herostratisk fördel. Lägger man
allt tillsammans, torde man följaktligen såsom
slutsatts finna, att, då den konstitution ofel-
- 3 OM VER JK EA RÅR BR RR —L RR
-
- ÖN RR AR
- mm — — - ov KKJ BARR on ÖR -