och simpelt framställas åtprinstone icks-änav
—3å miste det parlamentariska väsendet skildras
såsom gnäkta ofördelaktigt för landet och fol-
ket sjelfva: Ean måtion förstår aldrig sitt egei
hästs, detär Tidens grundtanke; folket är alitid
dumt eller ilvzet; och dess offentlige mån —
de måste samt och synnerligen vara skojare,
hvilket -redan är afgjordt blott genom den om
ständigheten, att de ieke blifvit utsedde af re
geringen : sjelf och enssm. Enligt denna logik
finnes egentligen intet annat styrelsesätt, som
duger, än det ryska; man kan väl på omslag
och för artighets skull tala godt om den er-
gelska, likasom, mufatis mMutandis, Om på
gra andra konstitutioneila staters (t. ex. Bei-
giens) styrelsesätt; i bottnen utgör detta doc
i Tidens tanke allenast ettwmixtum composiiuw
af falskt och sant, al ondt ech godt. Ty:
England, liksom i Belgien 0. s. v., måste al-
tid något afseende göras på folkets mäny sne
tingen såsom direkta nationalombud i under-
huset cch kamrarne, eller såsom talare, förfat
tare, piblicister, m. m., det vill säga, som ir-
direkta tolkar af nationens tankar, mecingar
och vilja. En slik halft-om-halft styrelse, sov
skiljer sig från den rena och: obemängda au-
toktatien genom att icke i allt kunna få bär-
sig åt som den behagar, utom som, för att pr
sina syften, nödgas med intriger, mutor, före-
speglisgar och illusioner af allehanda slag nar:
folket steg för steg: hela detta bråkiga oc!
ledsamna rege:ingssält, med ett ord, är, men:
de, den Parlamentarisia styrel:en.
Vi skulle väl icke fästa oss stort vid der
omnämnande Tidsartikeln, då den i sjelfva wer
ket intet annat innehåller än förut allmänt be-
kanta partitänkesätt och resonnemanger af dit-
hörande kulör, Men såsom det emellertid tord:
roa läsaren att se hvilka fraser det ultra-kon-
servativa koteriet anseit klokast att begagnp
vid detta tillfälle, så skola vi upptsga någr
styeken ur de omtalade Review artiklarne, oci
medsamma tillåta oss illustrera dem med e
och annan not i. form af anmärknicg. Puub:
torde det icke heller vara alideles ur väger
att såsom ingress påpeka skälet, hvarföre be
sagde lkoteri just nu tar på sig den ämabi:
skepnadlen, att egentligen vilja bekriga den par-
lamentariska styrelsen endast för att dermed
göra det stackars goda folket en stor tjenst
Detta skäl är den insedda nödvändigheten, at;
söka på något sätt bortskrapa allt det förhat-
liga, .som riddarhus- och prestestånds-majorite
terna öfver hela landet nyligen ådragit sig ge
nom det ihärdiga och irrationella motstånde
emot representationsreformen. Då denna re-
form till sitt hufvudsyfte har införaadet af e
parlamentarisk styrelse i sann och. stark me
ning, i stället för den blott illusoriska, son
tills dato varit förbanden i Sverige; så måst: I
sjelfva det representativa systemet eller parle-
mentarismen som sådan nedsättas, och des
skadlighet för folket inpredikas, på det inger
må sörja öfver uppskofvet med representations
reformen, eller tycka att dettas upphofsmät
sysselsätta sig med ett bedröfligt arbete. Tv
hvad det beträffar, att det förhatliga: för rid-
darhus- och prestestånde-majoriteterna skulle
minskas genom den omständigbeten, att äfve
bondeståndet — siledes riksdagens mest d-
mokratiska element — för sin del biträdt de
förres åtgärd med representationsreformens un-
danskjutande, så vet man numera tillräcklig,
att detta skedde af helt motsatta grunder, nem-
ligen under den föreställningen, att det hv:
lande förslaget alliför litet tillfredsställde cr
billiga anspråken på ett representativt samhälls
skick. Att reformernas motståndare gerna ön-
ska denna ganska betydelsefulla omständighe:
Se mm NT gg
förbisedd, och för all del vilja hafva bonde-
ståndet. betraktadt såsom en trogen bundsför-
vandt ii kampen mot verkliggörandet af folket.
politiska rättigbeter, kan man lätt begripa, ocb
finner det oförtäcktast uttaladt i frih. Palm
stjernas nyligen fällda yttrande på riddarhusei
i frågan om bondeståndets sekreterare, nemli-
gen om den återtiensts adeln borde härvid
göra hönderna, för det handtag de förut gif
vit adeln i reformsaken. Hvar och en vet, at!
i striden mot en förbättrad framtid för Sverig:
står riddarhuset, med presteståndet vid sin side
ensamt, och kommer alltid att förblifva ensam!
i en sådan position, så länge dess nuvarande
jedare styra. Detta begriper den reaktionär:
cirkeln ganska väl, och uppletar derföre andrz
utvägar att hvälfva ifrån sig den fara, som de
anse förr eller sednare hota den med hierar-
kien förbundna aristokratien i Sverige, genom
den högst förhatliga dager, hvari den ej kun
nat undvika att komma, såsom hufvudsaklig
fiende till främåtskridandet. Derföre är det
som stillaståendets och tillbakagåendets organ,
Tiden, den lycklige och skicklige hofmästaren.
fått sig; ombetroddt att uppduka artitlar om
sjelfva den parlamentariska styrelsens skadlig-
het för landet, i hopp om att serveringen skall
smaka allmänheten, och folket begärligt svälja
en så god kräftstjertpastej.
Låtom oss alltså taga den angenäma rätten i
litet närmare ögnisigte.
Till en början — hvarföre har Tiden nytt-
jat Edinburgh Review till förkläde, genom att
låna artikeln derur? Denna journal, förr libe-
ral, har, iikasom Times, sedan 1848 kommit i
reaktioaens händer. Moiivet för dess fram-
ställningar är således öfverhufvud detsamma
som de reaktionära och mer eller mindre kon-
servativ.a nyansernas i Europa hvar som helst.
I detta fall kan således Edwib. Rev. numera
icke åberop2s som en auktoritet ur de libera-
les eget läger; utan hade den värda Tiden rätt
så gerna kunnat hemta förrådet ur sin egen
fatabur. eller till och med citera dicta classica
från den ryktbare professor Boström.
(Forts. följer.)
RÄTTEGÅNGS- ocH POLISSAKER.
Sråthållarsn på Stockholms slott, hr majorl.
Schä zercrantz, ble? sist. fredag öfverkörd af en ful
o
torpare fråa OÖasterhanninge vid namn Johan Uirikl.a
t