och simpelt framställas åtprinstone icks-änav —3å miste det parlamentariska väsendet skildras såsom gnäkta ofördelaktigt för landet och folket sjelfva: Ean måtion förstår aldrig sitt egei hästs, detär Tidens grundtanke; folket är alitid dumt eller ilvzet; och dess offentlige mån — de måste samt och synnerligen vara skojare, hvilket -redan är afgjordt blott genom den om ständigheten, att de ieke blifvit utsedde af re geringen : sjelf och enssm. Enligt denna logik finnes egentligen intet annat styrelsesätt, som duger, än det ryska; man kan väl på omslag och för artighets skull tala godt om den ergelska, likasom, mufatis mMutandis, Om på gra andra konstitutioneila staters (t. ex. Beigiens) styrelsesätt; i bottnen utgör detta doc i Tidens tanke allenast ettwmixtum composiiuw af falskt och sant, al ondt ech godt. Ty: England, liksom i Belgien 0. s. v., måste altid något afseende göras på folkets mäny sne tingen såsom direkta nationalombud i underhuset cch kamrarne, eller såsom talare, förfat tare, piblicister, m. m., det vill säga, som irdirekta tolkar af nationens tankar, mecingar och vilja. En slik halft-om-halft styrelse, sov skiljer sig från den rena och: obemängda autoktatien genom att icke i allt kunna få bärsig åt som den behagar, utom som, för att pr sina syften, nödgas med intriger, mutor, förespeglisgar och illusioner af allehanda slag nar: folket steg för steg: hela detta bråkiga oc! ledsamna rege:ingssält, med ett ord, är, men: de, den Parlamentarisia styrel:en. Vi skulle väl icke fästa oss stort vid der omnämnande Tidsartikeln, då den i sjelfva wer ket intet annat innehåller än förut allmänt bekanta partitänkesätt och resonnemanger af dithörande kulör, Men såsom det emellertid tord: roa läsaren att se hvilka fraser det ultra-konservativa koteriet anseit klokast att begagnp vid detta tillfälle, så skola vi upptsga någr styeken ur de omtalade Review artiklarne, oci medsamma tillåta oss illustrera dem med e och annan not i. form af anmärknicg. Puub: torde det icke heller vara alideles ur väger att såsom ingress påpeka skälet, hvarföre be sagde lkoteri just nu tar på sig den ämabi: skepnadlen, att egentligen vilja bekriga den parlamentariska styrelsen endast för att dermed göra det stackars goda folket en stor tjenst Detta skäl är den insedda nödvändigheten, at; söka på något sätt bortskrapa allt det förhatliga, .som riddarhusoch prestestånds-majorite terna öfver hela landet nyligen ådragit sig ge nom det ihärdiga och irrationella motstånde emot representationsreformen. Då denna reform till sitt hufvudsyfte har införaadet af e parlamentarisk styrelse i sann och. stark me ning, i stället för den blott illusoriska, son tills dato varit förbanden i Sverige; så måst: I sjelfva det representativa systemet eller parlementarismen som sådan nedsättas, och des skadlighet för folket inpredikas, på det inger må sörja öfver uppskofvet med representations reformen, eller tycka att dettas upphofsmät sysselsätta sig med ett bedröfligt arbete. Tv hvad det beträffar, att det förhatliga: för riddarhusoch prestestånde-majoriteterna skulle minskas genom den omständigbeten, att äfve bondeståndet — siledes riksdagens mest dmokratiska element — för sin del biträdt de förres åtgärd med representationsreformens undanskjutande, så vet man numera tillräcklig, att detta skedde af helt motsatta grunder, nemligen under den föreställningen, att det hv: lande förslaget alliför litet tillfredsställde cr billiga anspråken på ett representativt samhälls skick. Att reformernas motståndare gerna önska denna ganska betydelsefulla omständighe: Se mm NT gg förbisedd, och för all del vilja hafva bondeståndet. betraktadt såsom en trogen bundsförvandt ii kampen mot verkliggörandet af folket. politiska rättigbeter, kan man lätt begripa, ocb finner det oförtäcktast uttaladt i frih. Palm stjernas nyligen fällda yttrande på riddarhusei i frågan om bondeståndets sekreterare, nemligen om den återtiensts adeln borde härvid göra hönderna, för det handtag de förut gif vit adeln i reformsaken. Hvar och en vet, at! i striden mot en förbättrad framtid för Sverig: står riddarhuset, med presteståndet vid sin side ensamt, och kommer alltid att förblifva ensam! i en sådan position, så länge dess nuvarande jedare styra. Detta begriper den reaktionär: cirkeln ganska väl, och uppletar derföre andrz utvägar att hvälfva ifrån sig den fara, som de anse förr eller sednare hota den med hierarkien förbundna aristokratien i Sverige, genom den högst förhatliga dager, hvari den ej kun nat undvika att komma, såsom hufvudsaklig fiende till främåtskridandet. Derföre är det som stillaståendets och tillbakagåendets organ, Tiden, den lycklige och skicklige hofmästaren. fått sig; ombetroddt att uppduka artitlar om sjelfva den parlamentariska styrelsens skadlighet för landet, i hopp om att serveringen skall smaka allmänheten, och folket begärligt svälja en så god kräftstjertpastej. Låtom oss alltså taga den angenäma rätten i litet närmare ögnisigte. Till en början — hvarföre har Tiden nyttjat Edinburgh Review till förkläde, genom att låna artikeln derur? Denna journal, förr liberal, har, iikasom Times, sedan 1848 kommit i reaktioaens händer. Moiivet för dess framställningar är således öfverhufvud detsamma som de reaktionära och mer eller mindre konservativ.a nyansernas i Europa hvar som helst. I detta fall kan således Edwib. Rev. numera icke åberop2s som en auktoritet ur de liberales eget läger; utan hade den värda Tiden rätt så gerna kunnat hemta förrådet ur sin egen fatabur. eller till och med citera dicta classica från den ryktbare professor Boström. (Forts. följer.) RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Sråthållarsn på Stockholms slott, hr majorl. Schä zercrantz, ble? sist. fredag öfverkörd af en ful o torpare fråa OÖasterhanninge vid namn Johan Uirikl.a t