jom skådespelare. Ar 1844 slutade han sin bana
såsom skådespelare ech opera-regfssör, och fungera-
de derefter ett år som kapellmästare vid operan i
Leipzig, hvarefter han uteslutands egnade sig åt
kompositioner, till dess den pya:Friedrica-Wilhelm
städter-teäern i Berlin förlidet år engagerade ho-
nom såson kapellmästare. Han komponerade här-
efter flera små vådeveviller. Dan 20 Januari om
förmiddagen ledde han ru repititionen till ett nytt
stycke, och var ännu cm aftonen frisk; men mor-
gonen derpå, den 21, klagede ban öfver tryckning i
bröstet, och afled kort derefter.
Begrafningen försiggick om fredagen den 24 Ja-
nusari kl. 9 på morgonen, hvarvid flera notabiliteter
inom konstens verid voro närvarande. Bland dess:
nämna vi generalmusikdirektorn Meyerbeer, gene
ralintendenten v. Kästner, kapellmästarne Dorn och
Taubert, den aflidnes åldrige lärare, professor Run-
genhagen, Berlinertesterns alla medlemmar och er
mängd kompohister m. f. Liket var utställdt till
åskådning i en öppen kista; en frisk lagerkrans smyc
kade den hädangångnes panna. Framför kistan hvi
lade på en sammetsdyna den lagerkrans och takt-
pinne af silfver som blifvit Lortziog förärade i Leip
zig. Operakörens medlemmar började festen med B
A, Webers komposition till Schiilers ord Rasch trit:
der Tod (den Menschen an, derefter följde bön. Be
grafningsprocessionen öppnades af de fyra i Berli:
garnisonerande kavelleriregementers musikkårer, hvil
ka utförde en sorgmarsch komponerad af den aflidne,
somt Beethovens As-durs-sonate. Framför musik
kårerna bar skådespelaren vid Friedrich-Wilhelm-
städter-teater, hr Knauth, ofvannämnde lagerkrans:
efter likvagnen följde sistnämnde teaters direktior
och medlemmar, samt alla öfriga i sorgehuset när-
varande. Tåget tog vägen genom Oranienburgertho;
till Sofiakkyrkogården. Här förrättade presten en kor:
bön, hvarefter afsjöngs: DIm Arm der Liebe ruh
sichs wohl af de kungliga sångarne Mantius, Zschi-
esche, Heinrich och musikdirektören Neithardt. Efte:
välsignelsen yttrade skådespelaren Ascher några djupt
gripande ord, hvarmed han tolkade den förlust son
drabbat len aflidnes vänner och konsten. Följeand:
sonnett listes samma dag uti ed af Berlins morgon
tidningar:
Den Manen Albert Lortzings.
Der Meister todt! — Du solltest unsern Klagen
Um unsres Landes hoffnuogsloses Ringen
Zu mildem Troste sanfte Weisen singen:
Nun mössen wir in stummer Noth verzagen.
Ach, Du hast auch Dein Theil daran getragen!
Dein Lied, es wollte nur zum Herzen dringen,
Sie aber schrien: Hie Welf, hie Weibelingen!
O Sängerleid in der Parteiuog Tagen!
Versehlaf in Frieden nun den Schmerz, den herben!
Es wird dort oben in der Engel Chören
Kein tröber Zwist Dein reines Streben stören.
Uns aber wird der alte Streit verderben. —
Ach armes Deutschland, Land der alten Ehren!
Die Helden schlafen und die Sänger sterben!