jom skådespelare. Ar 1844 slutade han sin bana såsom skådespelare ech opera-regfssör, och fungerade derefter ett år som kapellmästare vid operan i Leipzig, hvarefter han uteslutands egnade sig åt kompositioner, till dess den pya:Friedrica-Wilhelm städter-teäern i Berlin förlidet år engagerade honom såson kapellmästare. Han komponerade härefter flera små vådeveviller. Dan 20 Januari om förmiddagen ledde han ru repititionen till ett nytt stycke, och var ännu cm aftonen frisk; men morgonen derpå, den 21, klagede ban öfver tryckning i bröstet, och afled kort derefter. Begrafningen försiggick om fredagen den 24 Janusari kl. 9 på morgonen, hvarvid flera notabiliteter inom konstens verid voro närvarande. Bland dess: nämna vi generalmusikdirektorn Meyerbeer, gene ralintendenten v. Kästner, kapellmästarne Dorn och Taubert, den aflidnes åldrige lärare, professor Rungenhagen, Berlinertesterns alla medlemmar och er mängd kompohister m. f. Liket var utställdt till åskådning i en öppen kista; en frisk lagerkrans smyc kade den hädangångnes panna. Framför kistan hvi lade på en sammetsdyna den lagerkrans och taktpinne af silfver som blifvit Lortziog förärade i Leip zig. Operakörens medlemmar började festen med B A, Webers komposition till Schiilers ord Rasch trit: der Tod (den Menschen an, derefter följde bön. Be grafningsprocessionen öppnades af de fyra i Berli: garnisonerande kavelleriregementers musikkårer, hvil ka utförde en sorgmarsch komponerad af den aflidne, somt Beethovens As-durs-sonate. Framför musik kårerna bar skådespelaren vid Friedrich-Wilhelmstädter-teater, hr Knauth, ofvannämnde lagerkrans: efter likvagnen följde sistnämnde teaters direktior och medlemmar, samt alla öfriga i sorgehuset närvarande. Tåget tog vägen genom Oranienburgertho; till Sofiakkyrkogården. Här förrättade presten en kor: bön, hvarefter afsjöngs: DIm Arm der Liebe ruh sichs wohl af de kungliga sångarne Mantius, Zschiesche, Heinrich och musikdirektören Neithardt. Efte: välsignelsen yttrade skådespelaren Ascher några djupt gripande ord, hvarmed han tolkade den förlust son drabbat len aflidnes vänner och konsten. Följeand: sonnett listes samma dag uti ed af Berlins morgon tidningar: Den Manen Albert Lortzings. Der Meister todt! — Du solltest unsern Klagen Um unsres Landes hoffnuogsloses Ringen Zu mildem Troste sanfte Weisen singen: Nun mössen wir in stummer Noth verzagen. Ach, Du hast auch Dein Theil daran getragen! Dein Lied, es wollte nur zum Herzen dringen, Sie aber schrien: Hie Welf, hie Weibelingen! O Sängerleid in der Parteiuog Tagen! Versehlaf in Frieden nun den Schmerz, den herben! Es wird dort oben in der Engel Chören Kein tröber Zwist Dein reines Streben stören. Uns aber wird der alte Streit verderben. — Ach armes Deutschland, Land der alten Ehren! Die Helden schlafen und die Sänger sterben!