Vidare var det förut till hälften bekant att
general Neumayer blef afsatt från sin befatt-
ning såsom divisionsgeneral i Paris, endast der-
före att han icke uppmuntrade de imperiali-
stiska rop, som så öfterflödigt vankades vid
revyerna i Versai!les, vid Satory o. s. v. Af-
ven denna uppgift har talaren bekräftat, upp-
lysande attf. d. krigsminis!ern general Schramm
sjelf sagt till general Neumayer, att han förlo-
rade sitt befäl endast och allenast derföre att
han till en öfverste yttrat, att han ansåge bäst
att icke ropa. Såsom ledamot af f. d. perma-
nensutskottet kunde talaren slutligen på grund
af anstälda undersökningar försäkra att flera
militärer erhållit skrapor, för det de icke 10-
pat, hvaremot de blifvit uppmuntrade och be-
fordrade, som ifrigt ropat: Lefve kejsaren!v
Fö!jande dagen, den 140 Januari, öppnades debat-
ten med ett par protester från öfverste Vaudrey och
f. d. ledemoten af Decembersällskapet Lemulier. Se-
dan J. de Lasteyrie svaret bärpå, uppträdde Flan-
din för att försvara regeringen, men utan särdeles
framgårg. Derpå uppträdde Berryer under allmän
uppmärksamhet. Hans tal var mer ett politiskt ma-
nifest för hans parti än ett anfall mot regeringen.
Han uadlade likväl ministeren och slöt sig till det
parti, som önskade uttalandet af ett misstroendevo-
tum mat densamma, isynnerhet derföre att den split-
trat majoriteten.
Chengarniers afsäitning, fortfor Birryer, var för-
huaden med en kedja af handlingar, som betecknade
en ny förderflig politik. I öfriat uttalade ban öp-
pet at han endast ansåg repubhken för en öfver-
gångsform, hvilket väl ock vore erkågdt genom sjelfva
konstitutionens bestämmelser om ea revision; alla
partier voro ock ense derom, till och med de de-
mokratiska, som ville förvand!a republiken till en so-
cial republik; hela nationsn bade ock ut:a!at det så
som sin åsigt, dess val dea 40 Dec. 4848 föll på
cen man, hvars namn påminte om den första revo
lutionens afslutande; med detta namn och med skug
gan af en viss ärfilighet förband en sådan betydelse
att man föredrog den framför general Cavaignacs ly-
sande och obestridliga personliga förtjenst-r. Sjelf
hade talaren i Wiesbaden icke allenast helsat en ädel
och oskyldig flykting, utan äfven den princip som i
14 sekler gjort Frankrike stort och lyckligt.
Efter Berryer uppträdde Lamarline, som bland
annat yttrade:
Dem närvarande krisen är dan allvarsammaste se-
dan Wuai år 4848, och om vi skole kunna besegra
den, måste republiken blifva något annat än ett blo:t
öfvergångstillstånd. Man har talat om imperialisti-
stiska konspirationer; jag har sjelf redan anomärkt
dylika farliga tendenser; men jig är i alla fall lugn
i sådant afseende. Budskapet kom, och till och med
de ömtåligaste republikaner gåfvo det sitt. bifall.
Charras med eftertryck: Nej! det innehöll en-
dast hyckleri!
Baroche med liflighet: Ni har icke rätt att så
uttrycka eder.
Charras uapstigande: Badskapet är hycklande.
Baroche: Hr president! Ni bör icke tillåta sådana
uttryck.
Några röster på högra sidan: Till ordsiogen hr
Charras!
Denjoy: Kalla söcialisten till ordningen! (Skratt på
venstra sidan. Oh, Oh!)
Flora röster: Till ordaiogen kr Charras! Till ord-
nDiogen: Tyst!
Presidenten Dupin: Om ni ville vara tysta, så
kunde oi hafva hört, att jag redan kallat hr Char-
ras till ordningen.
Schoelcher: Men då måste ni hr president kalla
oss alla på venstra sidan till ordningen, ty vi tänks
och säga detsamma som br Charras:
Hela venstern och yttersta venstern uppstigande:
Ja alla; kalla oss aila till ordaiagen! (Liflig rörelse
på högra sidan.)
Presidenten Dupin: Ja, alla! I Monitören skolen
j få läsa, att ni blifvit kallade till ordningen. Upp-
gifren blott edra namn.
Alla medlemmar af yttersta venstern: Ja, ja!
Härefter forisatte Lamartine ait tala; men mot
slutet blef hela församlingen otålig och började lar-
ma så, att man knappast kunde höra ett enda af
hans ord. Han nediteg då från tribunen och ses-
sionen upplöstes för dagen kl. half 7 e. m.
Följands dagen den 47 Januarl uppträdde åter
Inriges ministern Baroche. Han förklarade Lastey-
riss uppgifter Om sällskapet Diz-Dcembre vara o-
gtiga, och för att bastyrka detta, uppläste han un
rsöknisgs akten om slagsmilen vid Piacs-de-
avre, sam huvudsakligen innehöll alt vittnesbe-
rättelserne om ifrågavarande uppträdea blifvit af-
gifna så oOtika, att sanningen knappast kunnat utle-
tes. Det enda mån kunnat komma till visshet om
var att tvenne partier demonstrerat mot hvar-
andra, det eua mad ropen Vive VEmnpereur!s och
pVive Ila presideat!n det andra med iopen ,Vive la
republiquz:! Vive la sociale! o. s. v. Af de: hela
drogs den slutsatsen, ait repubiikanerna varit skul
den till he:a tumaltet, hvilzet i öfrigt skildrades så-
som en obetydlighet.
Dessa ora föranledde många afbrott och utrop från
vensira sidan. Lasteyrie förklarade, att han kunde
bevisa hvad han sogt. (Jsmnaför ett utdrag i gårda-
gens Altocbl. af eu bref från J. de Lasteyrie till
tidainsen Ordre.)
Hvad general Changarnier beträffar, yttrade mi-!
nistero videre, ait han icke vilio förolämpa hosom;.
men kunde likväl icke underlåta att förslara, det
generalen; af-ättninvg vsrit så godt som nödvändig,
emedan hazcs inflytande blifvit en tredje makt ista-.
ten, — et: förfautningsvidrigt förhållande som måst
afbjelpas.
General Leflö: Det var för sent!
Baroche: Möjligt! Men bättre seat än aldrig.
Beträffanie resorna till Cilaremont och Wiesbaden,
ansåg han de förra oskyldiga, men icke fullt så de
sistnämnde. Ty i Wiesbaden hade man hbof, au-
dienser, manifester o. 8. V., och just dessa så öppet
yttr:ade (legitimistiska) tendenser hade föranledt den
söndring inom majoriteten, hvarför man anklagat
mivisteren. .
Vi, sade iarikesministern slutligen, vilja hvarken j
imperialism eller restauration af den äldre eller!
yngre linien. — Frankrikes enda räddning ligger ij,
republiken. På denna grund hoppas vi vinna msjo- ;
ritet !
Cenecal Changarnier uppträdde nu. I få, men :
bitta ord talade ban om regsriogens otacksamhet,
och undanbad sig titeln af partiman. Hans endajlj
uppgift hade varit att oberoende af partierna befä- e
Be me dh MD nr SER get RR KI VR BK IDRE TE rt KS RR —— —