Vidare var det förut till hälften bekant att general Neumayer blef afsatt från sin befattning såsom divisionsgeneral i Paris, endast derföre att han icke uppmuntrade de imperialistiska rop, som så öfterflödigt vankades vid revyerna i Versai!les, vid Satory o. s. v. Afven denna uppgift har talaren bekräftat, upplysande attf. d. krigsminis!ern general Schramm sjelf sagt till general Neumayer, att han förlorade sitt befäl endast och allenast derföre att han till en öfverste yttrat, att han ansåge bäst att icke ropa. Såsom ledamot af f. d. permanensutskottet kunde talaren slutligen på grund af anstälda undersökningar försäkra att flera militärer erhållit skrapor, för det de icke 10pat, hvaremot de blifvit uppmuntrade och befordrade, som ifrigt ropat: Lefve kejsaren!v Fö!jande dagen, den 140 Januari, öppnades debatten med ett par protester från öfverste Vaudrey och f. d. ledemoten af Decembersällskapet Lemulier. Sedan J. de Lasteyrie svaret bärpå, uppträdde Flandin för att försvara regeringen, men utan särdeles framgårg. Derpå uppträdde Berryer under allmän uppmärksamhet. Hans tal var mer ett politiskt manifest för hans parti än ett anfall mot regeringen. Han uadlade likväl ministeren och slöt sig till det parti, som önskade uttalandet af ett misstroendevotum mat densamma, isynnerhet derföre att den splittrat majoriteten. Chengarniers afsäitning, fortfor Birryer, var förhuaden med en kedja af handlingar, som betecknade en ny förderflig politik. I öfriat uttalade ban öppet at han endast ansåg repubhken för en öfvergångsform, hvilket väl ock vore erkågdt genom sjelfva konstitutionens bestämmelser om ea revision; alla partier voro ock ense derom, till och med de demokratiska, som ville förvand!a republiken till en social republik; hela nationsn bade ock ut:a!at det så som sin åsigt, dess val dea 40 Dec. 4848 föll på cen man, hvars namn påminte om den första revo lutionens afslutande; med detta namn och med skug gan af en viss ärfilighet förband en sådan betydelse att man föredrog den framför general Cavaignacs lysande och obestridliga personliga förtjenst-r. Sjelf hade talaren i Wiesbaden icke allenast helsat en ädel och oskyldig flykting, utan äfven den princip som i 14 sekler gjort Frankrike stort och lyckligt. Efter Berryer uppträdde Lamarline, som bland annat yttrade: Dem närvarande krisen är dan allvarsammaste sedan Wuai år 4848, och om vi skole kunna besegra den, måste republiken blifva något annat än ett blo:t öfvergångstillstånd. Man har talat om imperialististiska konspirationer; jag har sjelf redan anomärkt dylika farliga tendenser; men jig är i alla fall lugn i sådant afseende. Budskapet kom, och till och med de ömtåligaste republikaner gåfvo det sitt. bifall. Charras med eftertryck: Nej! det innehöll endast hyckleri! Baroche med liflighet: Ni har icke rätt att så uttrycka eder. Charras uapstigande: Badskapet är hycklande. Baroche: Hr president! Ni bör icke tillåta sådana uttryck. Några röster på högra sidan: Till ordsiogen hr Charras! Denjoy: Kalla söcialisten till ordningen! (Skratt på venstra sidan. Oh, Oh!) Flora röster: Till ordaiogen kr Charras! Till ordnDiogen: Tyst! Presidenten Dupin: Om ni ville vara tysta, så kunde oi hafva hört, att jag redan kallat hr Charras till ordningen. Schoelcher: Men då måste ni hr president kalla oss alla på venstra sidan till ordningen, ty vi tänks och säga detsamma som br Charras: Hela venstern och yttersta venstern uppstigande: Ja alla; kalla oss aila till ordaiagen! (Liflig rörelse på högra sidan.) Presidenten Dupin: Ja, alla! I Monitören skolen j få läsa, att ni blifvit kallade till ordningen. Uppgifren blott edra namn. Alla medlemmar af yttersta venstern: Ja, ja! Härefter forisatte Lamartine ait tala; men mot slutet blef hela församlingen otålig och började larma så, att man knappast kunde höra ett enda af hans ord. Han nediteg då från tribunen och sessionen upplöstes för dagen kl. half 7 e. m. Följands dagen den 47 Januarl uppträdde åter Inriges ministern Baroche. Han förklarade Lasteyriss uppgifter Om sällskapet Diz-Dcembre vara ogtiga, och för att bastyrka detta, uppläste han un rsöknisgs akten om slagsmilen vid Piacs-deavre, sam huvudsakligen innehöll alt vittnesberättelserne om ifrågavarande uppträdea blifvit afgifna så oOtika, att sanningen knappast kunnat utletes. Det enda mån kunnat komma till visshet om var att tvenne partier demonstrerat mot hvarandra, det eua mad ropen Vive VEmnpereur!s och pVive Ila presideat!n det andra med iopen ,Vive la republiquz:! Vive la sociale! o. s. v. Af de: hela drogs den slutsatsen, ait repubiikanerna varit skul den till he:a tumaltet, hvilzet i öfrigt skildrades såsom en obetydlighet. Dessa ora föranledde många afbrott och utrop från vensira sidan. Lasteyrie förklarade, att han kunde bevisa hvad han sogt. (Jsmnaför ett utdrag i gårdagens Altocbl. af eu bref från J. de Lasteyrie till tidainsen Ordre.) Hvad general Changarnier beträffar, yttrade mi-! nistero videre, ait han icke vilio förolämpa hosom;. men kunde likväl icke underlåta att förslara, det generalen; af-ättninvg vsrit så godt som nödvändig, emedan hazcs inflytande blifvit en tredje makt ista-. ten, — et: förfautningsvidrigt förhållande som måst afbjelpas. General Leflö: Det var för sent! Baroche: Möjligt! Men bättre seat än aldrig. Beträffanie resorna till Cilaremont och Wiesbaden, ansåg han de förra oskyldiga, men icke fullt så de sistnämnde. Ty i Wiesbaden hade man hbof, audienser, manifester o. 8. V., och just dessa så öppet yttr:ade (legitimistiska) tendenser hade föranledt den söndring inom majoriteten, hvarför man anklagat mivisteren. . Vi, sade iarikesministern slutligen, vilja hvarken j imperialism eller restauration af den äldre eller! yngre linien. — Frankrikes enda räddning ligger ij, republiken. På denna grund hoppas vi vinna msjo; ritet ! Cenecal Changarnier uppträdde nu. I få, men : bitta ord talade ban om regsriogens otacksamhet, och undanbad sig titeln af partiman. Hans endajlj uppgift hade varit att oberoende af partierna befäe Be me dh MD nr SER get RR KI VR BK IDRE TE rt KS RR —— —