a -
Akademiska Adjunkturen,
Genom en mo!ion, väckt af prof. Carls-
son från Upsala, har siändernas uppmärksam-
het blifvit ledd på de Akademitka Adjunkter-
nes närvarande sociala och ekonomiska ställ-
ning inom svenska undervisningsverket, samt
behofvet af en billig och efter tidens fordrin-
gar lämpad lönretillökning för dessa akademiske
tjeustemän. Saken har: utan tvifvel sin vigt,
och man bör boppas, att vederbörande be-
hjerta den. Missförbållandet emellen profes-
sors- och adjunktslönerna vid våra akademier
är för stort, att icke förtjena tagas i betrak-
tande; och huru man än tänker sig den större
eller mindre nödvändigheten af sjelfva profes-
sorstjenstern2, under deras närvarande form.
jemte hela det dermed följande föreläsnings-
och examensväsendet, så är det åtminstone gif-
vet, att, så länge de vid deras sida ställda ad-
junktsjensterna exister2, böra äfven de vara
försedde med en anständig aflöning. Då vid
riksmötena så många framställningar göras om
betydlig anslagg för behof, som dels icke äro
några, dels ickce angå statens och folkets wäl
eller vc; så tomde det väl äfven vara billigt, att
göra afseende på ett i förhållande dertill högst
ringa anspråk, dock medförande bevisligt gagn för
undervisningsverket, som utgör en direkt e2n-
gelägenhet för nationen sjelf. För att desto
bättre upplysa och utreda ämnet har en liten
tryckt skrift om den akademiska adjurkturens
ställning blifvit publicerad, och vi tillåla oss
derur göra ett och annat utdrag:
Den akademiska sdjuoskturen har vid de svenska
universiteterna bitistills blifvit bibehållen vid dess
ursprungliga och inskränkta bestämmelse, atv endast
bereda universitiet en säker tillasång på en fullt!
skicklig vikarie att sätta i den ordinarie profesiorns
ställe vid tillfälligtvis inträffande och för en längre
eller kortare tid fortfer.nde behof, under det den-
samma åtminstoire vid de tyska universiteter, der
en sådan institution från äldre tid tillbaka funnits,
redan lingesedam blifvit ombildad och förvandlad till
likhet med det wid de tyska universiteterva i all-
mänhet antegra extra-ordinarie professoratet, med en
för denna akadesmiska lärsregral särskildt bestämd
och egen o:dinanis tjenstgöring inom universitetet.
Om msn nu ock skulle antaga, att datta förhållande
äfven hädanefter och allt framgent bör komma at
fortfara, att den atademiske adjunkten bör bibehål-
las vid sia närvarande bestämmelse ef en blow vi
karie åt don ordinsria professorn, tom endast vid
tillfälligtvis föresfallande behof för en viss tid försät
tes ui aktiv ocih-eff-ntlig tjenstgöriog, utan att ägs
rågon sig särskiildt ålezgd ordinarie och permanent
offentlig verksarnhet vid universitetet, utom den nå-
gra bland adjunkterna nu tillhörande, dels så om
examinatorer i studentexamen, dels såsom bilrä-
daade vid öfningarne i de praktiska wvetenska-
perna — ett förhållande, hvers lämplighet sf flera
och vigtiga skäl redan länge voritifrågasatt, och som
allrominst lärer kunva piräkna ett försvar af den
akademista adjunkturens innehafvare, hvilka sjelfve
varit i tillfälle :att genom egin erfarenhet iskttaga
de mångaldiga olägenheter, som äro förenade med
ett dylikt, emelllenåt genom en helt plötsligt påkom
mande tjenstgörringsskyldighet afbru:et studii-lif, hyil-
ket icke haller i allniänhet torde böra anses utgöra
den rätta vädjebanan för en yngre vetenskepiidke-
res utbildning till. skicklighet för det akademiska
lärare-kallet, då det väl svårligen ken bestridas, att
den välb:kanta satser: docendo discimus, äfven och
isynnerhet äger sin tillämpning på den akademiske
läraren; äfven om nu, detta ozktadt, det antages att
den akademiska adjunkturen bör förblifva vid sin
närvarande isskränktsre beitämme!se inom univer-
sitetet, torde det likväl böra medgifvas, att äfven en
velenskapsidkare, söm städse skall hålla sig be-
redd att, när behofvet så fordrar och vanligen
efter en högst! obetydlig förberedelsetid, offentli-
gen beträda dden akademiska kathedern och be-
sliida-den akcademiska examinationen i den or-
dinarie professsorns s älle, cch som just derföre
måste, i sjelfva verket i en icke mindre grad än den
ordioarie professorn, som redan uppnått det yttre
lefnadsmå!, hvilket för den framåtsträfvande adjunk-
ten ävnau befinner sig inom en ofta nog sflägsen och
alltid oviss framtid, känna sig förpligtad att oaf-
låtligen söka följa sin vetenskaps fortgående ut-
veckling och vara försedd med dertill erforder-
liga, för honom ofta ganska kostsamma, lilterära
subsidier, onekligen bör befinna sig i en någorlun-
da sorgfri ekoromisk ställning för ät kunna, ostörd
af alltför tryckande näringsbekymmer, med gladt mod
och friskt sinve egna sin tid och sin kraft åt för-
värfvandet af den vetenskapliga skicklighet, bvar-
till ban måste känna sig förpligtad och som med
rätta fordras ifven af en sådan underordnad lärare,
då ban såsom professorns vikarie inträder uti aktiv
tjenstgöring vid universitetet, isynnerbet som det lig-
ger i sjelfva sakens natur, att den rent vetenskap-
liga verksamheten i allmänhet bör med största
framgång kunna bedrifvas just under denna,
från den störande inflytelsen af en mängd ytire
och heterogema embelsgöromål befriade lärarebe-
faltning, som af de flesta inncehafves under deras
första manneaäålder, då den andliga kraften ännu
äger en merai ungdomlig evergi, såsom ocx flerfal-
diga exempel! viss, att de universitetslärare, hvilka
lyckats tillvionna sig ett utmärktare rum inom vå-
tenskapernas : annaler, vanligen och hbufvedsakligen,
gynnade af (den sällsynta lyckan att äga tillfälle
till uppoffrinng af en enskild förmögenhet, grund.
laggt sin ryktbarhet under denna period sf sitt aka
d miska lif
En löntf 1höjnirg af 100 rdr bko, för hvarje
af 10 aljumkter, bar också verkligen vid 1840
års riksdag gått igenom. Men detta anses af