a Akademiska Adjunkturen, Genom en mo!ion, väckt af prof. Carlsson från Upsala, har siändernas uppmärksamhet blifvit ledd på de Akademitka Adjunkternes närvarande sociala och ekonomiska ställning inom svenska undervisningsverket, samt behofvet af en billig och efter tidens fordringar lämpad lönretillökning för dessa akademiske tjeustemän. Saken har: utan tvifvel sin vigt, och man bör boppas, att vederbörande behjerta den. Missförbållandet emellen professorsoch adjunktslönerna vid våra akademier är för stort, att icke förtjena tagas i betraktande; och huru man än tänker sig den större eller mindre nödvändigheten af sjelfva professorstjenstern2, under deras närvarande form. jemte hela det dermed följande föreläsningsoch examensväsendet, så är det åtminstone gifvet, att, så länge de vid deras sida ställda adjunktsjensterna exister2, böra äfven de vara försedde med en anständig aflöning. Då vid riksmötena så många framställningar göras om betydlig anslagg för behof, som dels icke äro några, dels ickce angå statens och folkets wäl eller vc; så tomde det väl äfven vara billigt, att göra afseende på ett i förhållande dertill högst ringa anspråk, dock medförande bevisligt gagn för undervisningsverket, som utgör en direkt e2ngelägenhet för nationen sjelf. För att desto bättre upplysa och utreda ämnet har en liten tryckt skrift om den akademiska adjurkturens ställning blifvit publicerad, och vi tillåla oss derur göra ett och annat utdrag: Den akademiska sdjuoskturen har vid de svenska universiteterna bitistills blifvit bibehållen vid dess ursprungliga och inskränkta bestämmelse, atv endast bereda universitiet en säker tillasång på en fullt! skicklig vikarie att sätta i den ordinarie profesiorns ställe vid tillfälligtvis inträffande och för en längre eller kortare tid fortfer.nde behof, under det densamma åtminstoire vid de tyska universiteter, der en sådan institution från äldre tid tillbaka funnits, redan lingesedam blifvit ombildad och förvandlad till likhet med det wid de tyska universiteterva i allmänhet antegra extra-ordinarie professoratet, med en för denna akadesmiska lärsregral särskildt bestämd och egen o:dinanis tjenstgöring inom universitetet. Om msn nu ock skulle antaga, att datta förhållande äfven hädanefter och allt framgent bör komma at fortfara, att den atademiske adjunkten bör bibehållas vid sia närvarande bestämmelse ef en blow vi karie åt don ordinsria professorn, tom endast vid tillfälligtvis föresfallande behof för en viss tid försät tes ui aktiv ocih-eff-ntlig tjenstgöriog, utan att ägs rågon sig särskiildt ålezgd ordinarie och permanent offentlig verksarnhet vid universitetet, utom den några bland adjunkterna nu tillhörande, dels så om examinatorer i studentexamen, dels såsom bilrädaade vid öfningarne i de praktiska wvetenskaperna — ett förhållande, hvers lämplighet sf flera och vigtiga skäl redan länge voritifrågasatt, och som allrominst lärer kunva piräkna ett försvar af den akademista adjunkturens innehafvare, hvilka sjelfve varit i tillfälle :att genom egin erfarenhet iskttaga de mångaldiga olägenheter, som äro förenade med ett dylikt, emelllenåt genom en helt plötsligt påkom mande tjenstgörringsskyldighet afbru:et studii-lif, hyilket icke haller i allniänhet torde böra anses utgöra den rätta vädjebanan för en yngre vetenskepiidkeres utbildning till. skicklighet för det akademiska lärare-kallet, då det väl svårligen ken bestridas, att den välb:kanta satser: docendo discimus, äfven och isynnerhet äger sin tillämpning på den akademiske läraren; äfven om nu, detta ozktadt, det antages att den akademiska adjunkturen bör förblifva vid sin närvarande isskränktsre beitämme!se inom universitetet, torde det likväl böra medgifvas, att äfven en velenskapsidkare, söm städse skall hålla sig beredd att, när behofvet så fordrar och vanligen efter en högst! obetydlig förberedelsetid, offentligen beträda dden akademiska kathedern och besliida-den akcademiska examinationen i den ordinarie professsorns s älle, cch som just derföre måste, i sjelfva verket i en icke mindre grad än den ordioarie professorn, som redan uppnått det yttre lefnadsmå!, hvilket för den framåtsträfvande adjunkten ävnau befinner sig inom en ofta nog sflägsen och alltid oviss framtid, känna sig förpligtad att oaflåtligen söka följa sin vetenskaps fortgående utveckling och vara försedd med dertill erforderliga, för honom ofta ganska kostsamma, lilterära subsidier, onekligen bör befinna sig i en någorlunda sorgfri ekoromisk ställning för ät kunna, ostörd af alltför tryckande näringsbekymmer, med gladt mod och friskt sinve egna sin tid och sin kraft åt förvärfvandet af den vetenskapliga skicklighet, bvartill ban måste känna sig förpligtad och som med rätta fordras ifven af en sådan underordnad lärare, då ban såsom professorns vikarie inträder uti aktiv tjenstgöring vid universitetet, isynnerbet som det ligger i sjelfva sakens natur, att den rent vetenskapliga verksamheten i allmänhet bör med största framgång kunna bedrifvas just under denna, från den störande inflytelsen af en mängd ytire och heterogema embelsgöromål befriade lärarebefaltning, som af de flesta inncehafves under deras första manneaäålder, då den andliga kraften ännu äger en merai ungdomlig evergi, såsom ocx flerfaldiga exempel! viss, att de universitetslärare, hvilka lyckats tillvionna sig ett utmärktare rum inom våtenskapernas : annaler, vanligen och hbufvedsakligen, gynnade af (den sällsynta lyckan att äga tillfälle till uppoffrinng af en enskild förmögenhet, grund. laggt sin ryktbarhet under denna period sf sitt aka d miska lif En löntf 1höjnirg af 100 rdr bko, för hvarje af 10 aljumkter, bar också verkligen vid 1840 års riksdag gått igenom. Men detta anses af