vara förlattade på ett al de nordiska språken,
och innan Januari månad 4852 insändas till
sällskapets syrelse.
En ny kämpe visar sig på banan
mot Aftonbladets förläggare.
Hela allmänhe!en känner hurusom det biil-
vit en formlig taktik hos personer och tidnin-
3ar af med oss motsatta politiska meningar, au
1 brist al argumenter mot Aftonbjade:, medel-
bart kunna nedsätta och skada detsamma i o
pinionen genom personliga enfall, lögner och
kalomnier af slla slag mot tidningens förläg-
gare. Dessa försök synas hafva blifvit allt tä-
tare, i samma min som de politiska åsigterna
gestalta sig mera bestämdt emot hvarandra i
två stora, hvarannsn motsatia afdelningar. Et!
litet serskildt kuriöst försök af denna art finne
vi i sista nnmret af den Backmanska Götheborgs-
posten, i en artikel, som förut lärer stått i
Skånska Correspondenten, mea hvarest den
komrrit att undgå vår uppmärksamhet. Det
är ena privathistoria, uppdukad ifrån år 1841
af den vid nämnde tid här vid riksdagen vi-
stande och för sin excentricitet bekante herr
Nils Rudolf Munck af RosenschölJ, samt har
sammanhing med utgifvandet af ett arbete,
som det året utkom från hr L. J. Hjertas of-
ficir, unier titeln Strauss och Evangelisrna,
samt då blef föremil för åtal såsom angifvet
att innefatta förnekelse af den rena Evangeli
ska lärar, men blef frikändt af juryn.
Hr Rosenschöld har neraligen, såsom det an
gifve:, med anledniog af någon förut i Skån
ska Correspondenten 4 47 beräitad anekdot,
framträdt med den uppgiften, att uti Aftonbla
det strax efter riksdagen 1841 stod annonce
radi, att om hr N. R. Muack af Rosenschöld
vore i staden, så önskade någon tala wid ho
aom på Aftonbladskontoret. Hr Rosenschöld
hade i anledning deraf inställt sig och träffat
br L. J. Hjerts, som frågat honom, om hin
ville göra Hjerta en tjenst och tillagt: jag vili
betala herrn derför, bvarpå han svarat, att han
zern, om han kunde, ville göra det för intet
Härefter skall nv, enligt hvad hr Rosenschöld,
såsom han säger, after tio års förlopp så nog-
srannt som möjligt kan minnas dei, tilldragi:
sig följande, hvilket vi till en början böra ci-
tera ordagranat:
H. sade då:
Här har gifvits ut en skrift: öfversättning afsJe
su lefnad och Evangelierna af Strauss, mot hvil
ken åtal har blifvit väckt; översättaren, en prest
Hinorick S—m, vill ej åtaga sig utgifvare-ansvarcet:
skulle herr M. af R, ej vilja göra mg den tjensien:
jag visl betala derför ? Jeg svarade: kan jag för
sakens skuld gör j:g det förintet. H. med en upp-
slegen lagbok i handen: men jag är skyldig säga
berrn, att det högsta straff, som kan drabba derör
är landsflykt, men jag vill bestå respengar.. Jeg
orisatte; hvsd jag kan göra, gör jag för intet; jag
skall emeilettid be få se boken? H. lemnade mit
en bok och bad mig komma och säga ena:t besked
och jag gic7. Hemkommen började jag straxt se i
boken och blef så uppbragt öfver dess isnehåll och
i—s uppförande, hvilka förekommo mg lika mne-
åriga, avi jag kastade boken med full förisats, a!
hvarken befatta mig med den eller H. Följande
morgonen gick jag upp på H—s kontor och träffa-
de honom stående vid en skrifpulpet oeh flera per
soner inne i rummet, bland hvilka jag vill minns:
f.d. öfrerste-löjtnan H., då kongl. sekreteraren II.
mycket glad tilltalade mig med orden : nå kar
heren redan läst boken? Hur tycker heirn han
skrifver ? Jo både som ett få och en fäbund, ble
svaret H. fick, hvarpå han något snopen frågade:
då vill herrn icke åtaga sig utgifvare-ansvaret ?
hvarpå jag svarade: nej! och då jag redan var vid
dörren yttrade II : lofva mig aw icketala om de,
hvarpå jag svarade nej, och lemnade kontoret. — Nå-
gra dagar derefier b:sökte herr assessor C. mig,och
Jå jag omtalade händelsen för honom beklagande
mia ledsnad att H. skulle kunna vara så nedrig
hvilket jag aldrig skulle kunnat trott, då till och
med mina största fiender, om d2 än skulle önska!
mig uti landsflykt, åtminstone aldrig skulle hafva
pretenderat, at det skulle ske i deras ställe och det
ör en så neilrig sik, invände C, att H — s hand-
liogssätt vore visst lågt, men jag skulle icke vara så
ord på honom, då han alltid kunde hafva trott, de!
kunde vara en hjelp för mig at: få respenningar och
jag icke skulle avs landsflykt för något straff, när
han visste, jag vår fatiig och hade hört, att jag i
alla fall hade ämnat resa uomlands; hvarpi jag
svarade: vidare ond på H. will jag icke vara, men
ej heller vill jag vara god vän med honom; ty nä
ban för den ringa bekan:skap, som hittills varit oss
emellan, kunde vilja tillbjuda mig respengar, om jag
ville gå uti landsflykt i hans sätle, så fruktar jäg.
att om vänskapen längre fortfer, han härnäst skulle
vilja gifva mig mit lifsb öd, om jag vilie hänga uti
hans ställen. — Hvi ket allt jag på h:der och sam-
vete förklarar vara öfverensstämmande med sannia-
gen.
Det är verkligen icke litt att ibågkomma
enskilda samtal, när man gifver sig af med att
berätta dem efter tio år, utom det att den enes
ja är så godt som den andres nej när det gäl
ler saker som passerat emellan fyra ögon. Vi
skule också kunna framställa en elier annan
icke alld.-les oväsendtlig anmärkning vid den
af br Munck af Rosenschöld här berättade hi
storien, hvars framträdande just nu och efie
så lång tid onekligen bar n viss märkvärdig-
bet. Men det bebölves lyckligtvis icke att
strida om sjelfva interlokutionen; den mi ger-
na accepteras sådan den är uppgifven. Der-
emot undr2 vi icke på, att den långa tid, som
sedermera förelupi, kommit br Rosenichöld
att förgäta ett par biomständigheter, som dock
hafva ett nödvändigt sammanhing med ifråga-
varande ämne, och hvilka vi skole taga oss fri-
heten att suppleera.
För det första är det nödigt återkalla i min-
a2t, att väl svårligen någon kunde på förhand :
öseställa sig möjligheten att åtal skule blifval
instäldt mot den ifrågavarande öfversättnin.