vlicke ens hade fallit förläggaren in, när ban
köpte öfversättninger, att med detsamma på
förhand försäkra sig om en ansvarig utgilvare
för denna, mer än sådant vanligen är brukligt
för öfversättningar i allmänhet.
När nu emellertid förföljelsen baslöt:, somvar
JAugusti månad 1841, så saknades ea ansvarig
-Jutgfvare af den anledeing nyss är nömndt.
I Den nirmaste härtill h:da väl varit översät-
taren sjelf, som br Rosenschöld beaämner: 20
Iprest, Hindrick S—m; men under antagande
Jatt så förhöll sig, eom hr R. härom berättar,
Jär det klart att öfversättaren, i den ställning
Ihan befann sig, kunde hafva stort mehn för
Isin framtid af alt uppträda, och således om
I möjligt borde förbjelpas derifrån. Att taga in
sjelfva boken ur bokhandeln och dermed till
intetgöra åtalet, var omöjligt. Om åter bok-
tryckaren, hr Hjerta, skulle hafva framståit!
såsom utgilvare, så kan iman, srdeles med den
taktik som rådde mot tryckfriheten under
den tidens regering, vara temligen viss på,
att alla möjliga strängar hade blifvit spän-
da och dreiffjedrar satta i rörelse för att för-
säkra sig om sex fällande jurymäån, och der-
Jefter kunna tillämpa det påstådda ansvaret:
llendsflykt. Intresset att på sådant sätt kun
na aflig:nr redaktören af le detestabla Aton-
blad, var för stort, att det icke, serdeles med
erfarenheten om tryckfrihetsaktionen mot C:u
senstope och bvad derunder passerade, var att
förmoda, att åtminstone starka försök i det af-
seendet skulle göras, och det hade i alla hän
delser varit nog oförsigtigt af boktrycka-
ren att utsätta sig för ett sådant älventyr,
serdeles då han ej sjelf had2 öfversatt boken
och tryckfribetslagens fordran kunde på asnat
sätt uppfyllas.
Men huru kunde man då falla på den tan-
aan, att hirom anmoda hr Munck af Rosena-
schöld? Se der en omständighet hvarom vi
snska få lemna en kort upplysning, den hr R.
troligen förgätit. Förhållandet var nemligen,
att br Roszenschöld, izellan hvilken och br
Hjerta för öfrigt rådde ganska ringa bekant-
skap, någon tid förut hade förfrågat sig hos
denne om han ej kuade få förtjenst . met nå-
got litterärt arbete eller någon öfversättning
för hr H:s räkning, hvilket likväl då ej förefanns.
En annan omständighet var, att man hade bört
berättas, att hr Rosenschöld som bade mycken
ihärdighet och arbetsförmågs, men knappa till-
gångar, ämnade utflytta till Amerika för att
der söka sin lycka. Detta gaf nu anledning
till den tankan bos br Hjerta2, att kunna för-
skaffa br R. någon iockomst genom att er-
bjuda honom åtagandet af ansvarigheten för
den åtalade skriften, och att, i värs!a fallet, hr
R. om han nödgades lemna landet, och hade
imnat det i alla fal!, men hvilket likväl al-
drig hade behöf. komma i fråga för någon
längre tid blott på grund af tryckfrihstssaken,
supde fiom2 en fördel ;, att erbålla medel
till bestridande af sina resekostnader. Härtill
isn ännu läggas, hvad man torde erinora sig,
att br Rosensehöld visat sig vara en man för
hvilken det tycktes icke vara oangenämt alt
väcka uppseende och spela enroll. Alla dessa
omständigheter i förening ledde hr Hjertas tan-
kar på att önska tala vid hr R. om saken.
Huru tillg:ck nu härvid? Hade hr Hjerta sökt
på någo! sätt marra eller förleda hr Rosen-
schöld till det omförmålda åtsgandet, så hade
sådant varit falskt och lågt handladt. Men nu
erkänner hr Rosenschöld att br Hjerta sjelf-
mant och utan gifven anledniog, genast från
början, dels fästade hr R:s uppmärksamhet på
iet ansvar som åberopades i lager, dels också
lemnade br RB. den åtalade boken att taga kän-
aedom deraf, innan han lemnade svar. Detta
påpekande å hr Hjertas sida ägde rum, ekuru
iet då ansågs föga sannolikt att en jury kunde:
fålla uti denna sak för annan händelse än om
hr Hjerta bade framstått såsom ansvarig utgif-
Zare, och så föga sannolikt, att Dagligt Alle-
handa just d före uppmanade hr Hjerta att
uppträda sjelf, avilken uppmaning väl ej hade
gjorts af Allebandäredaktionen om allmänna
tron varit att boken skulle blifva fä!ld. (Man
er 13 ock, att den blef frikänd, såsam
förut är anmärkt.)
Vidare måste tagas i bstraktande att hr Ro-
senschöld icke tili sin ålder var en öfver-
nage, som kunde anses af barnsligt oörstånd
nkompeteat att sjelf afgöra huru han ägde att
vandla. Han hide redan varit riksdagsman,
Hitigt deltagit i diskussionerna på riddarhuset,
;ch sålunda visat all ban sjelf ansåg sig kusna
atöfva urskillniog i mera sammansatta och
maktpå! iggande saker ån den ifrågavarande.
Sutligea märkes äfven, att hr Hjerta icke
hjöd br BR. någon viss summa penningar, och
ierigenom kunde synas viljs fresta honom.
Alltsammans inskränkte sig således till en
enkel fråga af en fri man till en annan, och
lenna fråga framstå ld på det mest öppna sätt,
utan riogaste försök till öfvertalning, tvertom
ned en viak om det möjliga äfventyret och
således om nödvändigheten af ett noggrannt öf-
vervägende.
Vi våga på alla dessa skäl påstå, att br Hjerta
hela sitt förhållande bandlade så lojalt som
let var möjligt. Efter denna framställning
kan ock det utfall br R. tillåtit sig, angående
br Hjertas handliogssätt, gerna af oss nu för-
bigås med tystnad.
Riksdagen.
För P:esleståndets diskussion i sistl. onsdags-
plenum, då åtskilliga ekonomiutskottets betärkanden
dahandlades, få vi härmed i korthet redogöra.
Utskottet hads afstyrkt en moiion om insättning
i sparbank at en viss del af tjenstebjons aflöning,
1å det väl vora öaskligt om tjenare kunde förmås
vit mera alimänt än bitills afsätta någon del af lö-
aen såsom sparpensing för framtida beho, mea det
kulle innefatta ett baränklict cca till misenäia haz