JIA ASL IVA MHaARUs SlaRusvaltns IIOTCeliadge. ) J vIU den förfärliga revolutionen, som utbröt i Frankrike 1789, hur stark var väl Frankrikes dåvarande stånds.represenation för att hålla eomstörtningen tillbaka? -Isom serskilda klasser göra motstånd? Å Huru längs förmådde adela och clereciat då att såJag vill minsas omkring 6 veckor efter riksdagens öppnande. I Hvad beträffar Danmark, så framställer detta land j för närvarande ett verkligen skönt epos. Det danska folket har gjort och gör de största uppoffringar, .jsom någonsin ett folk kan görs, för att rädda sitt lands heder och sjelfbestånd, och det gör dem md kärlek och eathusiasm. Men tron J, mine herrar, Jatt Danmark med samma värme kämpat mot Tysklands våldsamma ingrepp, om det qvarstått under .Joket af det konungsliga enväldet? Jag tror det icke, slty jag är öfvertygad derom, att just det förhållande att Danmark af sin konung högsint erhållit en fri författning är hvad som i denna stund höjt danska Tfolket till ett hjelte-folk, hvilket helsas af Europas I tagande. beundran och hvarje civiliserad nations varma delGå vi slutligen till Amerikes förenta Stater, så har historien icke att uppvisa något land, som så hastigt utvecklat förvånande materiella krafter, med hvilka snart måste följa äfven de intellektuella; ty hvem förnekar, att de nordamerikanska Fri Staterna gjort jättelika framsteg uti industrien; och att da äfven skynda lånat framåt inom vettenskspea och litteraturens områden, kommer snart att visa sig, och måste blifva ett resultat af de ändamålsaoliga anstalter, hvilka inom detta land tillväIgabringas för både allmän folkuppfostran och högre bildning. Man har ytterligare sagt, att da samfällda velen skulle undergräfva den monarkiska prinsipen och inskränka konungamaskten. Detta är en gammal visa, och flera föregående talare hafva redan vederllagt detta påstående; men jag vill endast erinra och fråga om historien gifver vid handen a:t konungamakten i något land varit mer undergräfd än den var hos os3 t. ex. under det rikets allena maktegand3 ständer genom sina parti-chefer regerade? Om den monarkiska principen någorstädes mindre än då hillits i helgd, när konungen icke ens fick ordna sitt eget hof, icke sjelf välja siaa ministrar m. m.? Dan tiden tycks böra vara serdeles lärorik för den, som uppriktigt önskar en stark koaungamakt, men ändå tror denna bevaras genom en af stånd semmansaitt representation. Och hur väl betjant är i det hela konuagen äfven nu af dessa fyra stånd, och de der tongifvande, när nemligen konungen icke vill gå deras ärende:? Samma talare har vidare nämat, att genom det nya förslaget, konucgen skulle förlora sitt prerogativ att utdela adalskap. Detta måste hvila på ett misstag, ty icke fianes i förslage: till ny Regeringsform den 8 utesluten, som medgifver ett sådan! prerogativ; mena om resultatet äfven skulle blifva, att konungen upphörde att vidara ega cresra adelsmän, så vore ju daita ingen större olycka, än som nu länge existerat, enär konung Oscar under de 7 år han regerat Sverlges rike icke adlat mera än en onda förtjent embetsman, hvilket väl måtte bevisa, att H. M. icke sätter serdeles mycket värde på detta s. k. prerogativ. Samma talare har förvånat sig deröfver, att Kgl. Maj:t i sin skrifvelse till R. St. 4847, med öfverlemnandet af repres.kommiticens arbete, förklarat, att H. M. icke ansågs det allmänna tänkesättet så utveckladt, att något förslag till ny representation då kunde komma i fråga; men att icke destomindre K. M. i Maj månad 1848 framlade det nu under öfverlägzning varande förslaget. Jeg ber endast att härmed få fästa uppmärksamheten derpå att ett ombyte af ministrar och stora, hela vår veridsdel skakande, händelser lågo emellan dessa bagge perioder. Grefve Klingspor har, uti ett mycket långt och såsom j:g förmodar, mycket vackert anförande, ehuru det var temligen svårt att fatta sammanhanget deraf, antagit den föreställningen, att det hvilande förslaget skulle vara alltför mycket byråkratiskt och pl!utokratiskt. Denna jargon har både före och under denna riksdag varit allmän och blifvit begagnad i synnerhet för a:t varna och afskräcka ledamöter af boadeståndet, hvilka man sökt inbilla att om det hvilande förslaget skulle blifva lag, bondeståndet derigenom komme att förlora allt sitt deltagande i representationen, så att ingen bonde mera torde väljas till riksdagsman. En föregående talare harj. redan ådagalagt huru orimligt detta påstående är, ärligt menadt innefattar det en förvillelse, som jag ) icke begriper buru den kan inrymmss i ett hufvud, möjligt af att göra den enklaste slutföljd; men besynnerligt är det likväl, att just inom de riksstånd, der man f. n. anser de aristokratiska och byråkratiska elementerna mest förherrskande, och der fördenskuil det eljest skulle tyckas att man borde vara mest angelägen om att antaga ett förslag som gyn-l. nar dylika tendenser, just der är det som det en visaste och mest förbittrade motståndet framträdt emot det nya förslaget; besynnerligt är äfven, att under det, att de konservativa skrämma med demokratiens och folzyrans villa samt ställa upp republikens spöken, heter det på samma inom detta hus gång utanför huset och när man talar vid bönderna, att all makt derigenom skulle frånröfras ellmogen och endast stanna qvar hos herrarne. Grefve Klingspor synes vidare, om jag icke fattat orätt, hafva förordat klassval, emedan, genom dessa, valrätten skulle kunna utsträckas ända nedl till den arbetande klassen. Jag vet icke buru långt grefve Klingspor skulle vilja utsträcka sina demokratiska fordringsr samt om han med arbetsklassen äfven renat den tjenande klassen. I sådant fall vill grefven gå längre ner än jag tror vara gagnoligt. Skulle han åter icke mena andra än de fria arbetarne, så hafva ju dessa valrätt enligt det hvilande förslaget, så vida da icke äro daglönare utan erlägga , skatt huru ringa som heldst för utöfning af yrke; dessa skulle fördenskull blifva tillfredsställda lika väl efter den samfällda valprincipen, som de skulle kunna blifva det genom klassval. I öfrigt betvifller jag, att de klassvalsförfäktare, som här uppträdt, vilja iastämma med grefven i det vackra motiv för klassvalen, att man derigenom kan göra ett flertal medborgare inom de s. k. lägre samhällsklasserna berättigade. Snarare vågar jag befara att det just är de högre och högsta klasserna, om hvi:ka våra klassvals dyrkare i allmänhet bekymra sig och som ligga dem ömmast om bjertat, jag menar de klasser som man nu kallar höglofl. rid. cch adeln och högvörd. presteståndet. Man har sagt, att de konstitu:ionella ide:rna skuile i vårt land hafva så få anhängare. Ingen kan mera än jag beklaga om detta är förhållandet och jag nödgas verkligen medgifva, eatt det till stor del så är. Men hvad är orsaken dertill m. h., om icke den, act med vår nuvarande representation den konstitutionella idten i utöfningen kuneppt kan vara annat än en fiktion? Denna representation bar visserligen kraft att hålla tillbaka och att hindra, men dess kraft är alltför ringa att bringa samhället framåt, vare sig i en eller annan riktning. Detta fel, det må vara en följd af ålderderdomens svaghet, eller den oundvikliga partisplittringen, existerar likväl, och dat är således obestridligt att en regering i Sverige, som verkligen skulla vilja på allvar beträda framå!skridandets bana, har den svåraste ställning man kan tänka sig emedan den måsta så att