JIA ASL IVA MHaARUs SlaRusvaltns IIOTCeliadge.
)
J
vIU
den förfärliga revolutionen, som utbröt i Frankrike
1789, hur stark var väl Frankrikes dåvarande stånds-
.represenation för att hålla eomstörtningen tillbaka?
-Isom serskilda klasser göra motstånd?
Å
Huru längs förmådde adela och clereciat då att så-
Jag vill min-
sas omkring 6 veckor efter riksdagens öppnande.
I Hvad beträffar Danmark, så framställer detta land
j
för närvarande ett verkligen skönt epos. Det dan-
- ska folket har gjort och gör de största uppoffringar,
.jsom någonsin ett folk kan görs, för att rädda sitt
lands heder och sjelfbestånd, och det gör dem md
kärlek och eathusiasm. Men tron J, mine herrar,
Jatt Danmark med samma värme kämpat mot Tysk-
lands våldsamma ingrepp, om det qvarstått under
.Joket af det konungsliga enväldet? Jag tror det icke,
slty jag är öfvertygad derom, att just det förhållande
att Danmark af sin konung högsint erhållit en fri
författning är hvad som i denna stund höjt danska
Tfolket till ett hjelte-folk, hvilket helsas af Europas
I tagande.
beundran och hvarje civiliserad nations varma del-
Gå vi slutligen till Amerikes förenta Sta-
ter, så har historien icke att uppvisa något land,
som så hastigt utvecklat förvånande materiella kraf-
ter, med hvilka snart måste följa äfven de intellek-
tuella; ty hvem förnekar, att de nordamerikanska
Fri Staterna gjort jättelika framsteg uti industrien;
och att da äfven skynda lånat framåt inom vetten-
skspea och litteraturens områden, kommer snart att
visa sig, och måste blifva ett resultat af de ända-
målsaoliga anstalter, hvilka inom detta land tillvä-
Igabringas för både allmän folkuppfostran och högre
bildning.
Man har ytterligare sagt, att da samfällda velen
skulle undergräfva den monarkiska prinsipen och
inskränka konungamaskten. Detta är en gammal
visa, och flera föregående talare hafva redan veder-
llagt detta påstående; men jag vill endast erinra och
fråga om historien gifver vid handen a:t konunga-
makten i något land varit mer undergräfd än den
var hos os3 t. ex. under det rikets allena maktegan-
d3 ständer genom sina parti-chefer regerade? Om
den monarkiska principen någorstädes mindre än då
hillits i helgd, när konungen icke ens fick ordna
sitt eget hof, icke sjelf välja siaa ministrar m. m.?
Dan tiden tycks böra vara serdeles lärorik för den,
som uppriktigt önskar en stark koaungamakt, men
ändå tror denna bevaras genom en af stånd sem-
mansaitt representation. Och hur väl betjant är i
det hela konuagen äfven nu af dessa fyra stånd,
och de der tongifvande, när nemligen konungen ic-
ke vill gå deras ärende:?
Samma talare har vidare nämat, att genom det
nya förslaget, konucgen skulle förlora sitt preroga-
tiv att utdela adalskap. Detta måste hvila på ett
misstag, ty icke fianes i förslage: till ny Regerings-
form den 8 utesluten, som medgifver ett sådan!
prerogativ; mena om resultatet äfven skulle blifva,
att konungen upphörde att vidara ega cresra adels-
män, så vore ju daita ingen större olycka, än som
nu länge existerat, enär konung Oscar under de 7
år han regerat Sverlges rike icke adlat mera än en
onda förtjent embetsman, hvilket väl måtte bevisa,
att H. M. icke sätter serdeles mycket värde på det-
ta s. k. prerogativ.
Samma talare har förvånat sig deröfver, att Kgl.
Maj:t i sin skrifvelse till R. St. 4847, med öfver-
lemnandet af repres.kommiticens arbete, förklarat,
att H. M. icke ansågs det allmänna tänkesättet så
utveckladt, att något förslag till ny representation
då kunde komma i fråga; men att icke destomin-
dre K. M. i Maj månad 1848 framlade det nu un-
der öfverlägzning varande förslaget. Jeg ber endast
att härmed få fästa uppmärksamheten derpå att ett
ombyte af ministrar och stora, hela vår veridsdel
skakande, händelser lågo emellan dessa bagge perioder.
Grefve Klingspor har, uti ett mycket långt och
såsom j:g förmodar, mycket vackert anförande, ehuru
det var temligen svårt att fatta sammanhanget deraf,
antagit den föreställningen, att det hvilande försla-
get skulle vara alltför mycket byråkratiskt och pl!uto-
kratiskt. Denna jargon har både före och under
denna riksdag varit allmän och blifvit begagnad i
synnerhet för a:t varna och afskräcka ledamöter af
boadeståndet, hvilka man sökt inbilla att om det
hvilande förslaget skulle blifva lag, bondeståndet
derigenom komme att förlora allt sitt deltagande i
representationen, så att ingen bonde mera torde
väljas till riksdagsman.
En föregående talare harj.
redan ådagalagt huru orimligt detta påstående är,
ärligt menadt innefattar det en förvillelse, som jag )
icke begriper buru den kan inrymmss i ett hufvud,
möjligt af att göra den enklaste slutföljd; men be-
synnerligt är det likväl, att just inom de riksstånd,
der man f. n. anser de aristokratiska och byråkra-
tiska elementerna mest förherrskande, och der för-
denskuil det eljest skulle tyckas att man borde vara
mest angelägen om att antaga ett förslag som gyn-l.
nar dylika tendenser, just der är det som det en
visaste och mest förbittrade motståndet framträdt
emot det nya förslaget; besynnerligt är äfven, att
under det, att de konservativa
skrämma med demokratiens och folzyrans villa samt
ställa upp republikens spöken, heter det på samma
inom detta hus
gång utanför huset och när man talar vid bönderna,
att all makt derigenom skulle frånröfras ellmogen
och endast stanna qvar hos herrarne.
Grefve Klingspor synes vidare, om jag icke fat-
tat orätt, hafva förordat klassval, emedan, genom
dessa, valrätten skulle kunna utsträckas ända nedl
till den arbetande klassen. Jag vet icke buru långt
grefve Klingspor skulle vilja utsträcka sina demo-
kratiska fordringsr samt om han med arbetsklassen
äfven renat den tjenande klassen. I sådant fall vill
grefven gå längre ner än jag tror vara gagnoligt.
Skulle han åter icke mena andra än de fria arbe-
tarne, så hafva ju dessa valrätt enligt det hvilande
förslaget, så vida da icke äro daglönare utan erlägga ,
skatt huru ringa som heldst för utöfning af yrke;
dessa skulle fördenskull blifva tillfredsställda lika väl
efter den samfällda valprincipen, som de skulle kunna
blifva det genom klassval. I öfrigt betvifller jag, att
de klassvalsförfäktare, som här uppträdt, vilja ia-
stämma med grefven i det vackra motiv för klass-
valen, att man derigenom kan göra ett flertal med-
borgare inom de s. k. lägre samhällsklasserna be-
rättigade. Snarare vågar jag befara att det just är
de högre och högsta klasserna, om hvi:ka våra klass-
vals dyrkare i allmänhet bekymra sig och som ligga
dem ömmast om bjertat, jag menar de klasser som
man nu kallar höglofl. rid. cch adeln och högvörd.
presteståndet.
Man har sagt, att de konstitu:ionella ide:rna skuile
i vårt land hafva så få anhängare. Ingen kan mera
än jag beklaga om detta är förhållandet och jag nöd-
gas verkligen medgifva, eatt det till stor del så är.
Men hvad är orsaken dertill m. h., om icke den,
act med vår nuvarande representation den konsti-
tutionella idten i utöfningen kuneppt kan vara an-
nat än en fiktion? Denna representation bar vis-
serligen kraft att hålla tillbaka och att hindra, men
dess kraft är alltför ringa att bringa samhället
framåt, vare sig i en eller annan riktning. Detta
fel, det må vara en följd af ålderderdomens svaghet,
eller den oundvikliga partisplittringen, existerar lik-
väl, och dat är således obestridligt att en regering
i Sverige, som verkligen skulla vilja på allvar be-
träda framå!skridandets bana, har den svåraste ställ-
ning man kan tänka sig emedan den måsta så att