POR, AVE PI VILUSIVA AB AEUS AVÄRFUTRUV LIUS VI TY
,tenskapen såsom hela verldens tillhörighet och om
rlandra civiliserade nationers föredömen vara bara
i Ifraser. Sådana klinga, bevisa allt och bevisa intet.
JOm vi icke skola stå tillbaka för andra civiliserade
-Inationer, så ville han fråga, hvilken annan civilise-
;Irad nation har en ståndsrepresentation som Sveriges?
;I— Doktor Thomander erkände blygsamt svårighe-
Iten för oss andra kyrkoherdar, som glömma bort
l vår lilla lärdom i och med inhändgandet af kyrko-
I herdefullmakten, att vara medlare i sådana tvister.
Förslaget förkastades med 21 röster mot 48. Men
det var redan förut förkastadt af Bondeståndet; så
tlatt det i alla fall, som dr Thomander sade, icke nu-
1 mera skulle varit i stånd att förskaffa vårt land en
-Jenda, hvarken af de utmärktaste skickligheterna,
-leller af de utmärktaste odågorna från frammarde
länder.
Hr W. F. Dalmans anförand: rörande Repre-
sentationsfrågan.
Bland de tal, som förekommo på Riddarhu-
set, då representationsfrågan der förevar till
öfverläggning, anse vi det i närvarande ögon-
blick ej vara olämpligt att här meddela det
hufvudsakliga af hr W. F. Dalmans anförande,
hvaruti han muntligen upptog och genmälde
åtskilliga af de argumenter, som hade blifvit
af vissa den konservativa sidans ledamöter fram-
hållna till stöd för ståndsrepresentationens fort-
farande. Detta hr Dalmans yttrande lemnar
nemligen ej blott tillfälle till en förnyad upp-
märksamhet på de bannala och stående sken-
Iskäl, som framdragas emot reformen, och hvilka
br Dalman bemött med en concis och träffande
logik, utan gifver äfven en rekapitulation af
åtskilliga med detta ämne sammanhängande vig-
tiga politiska sanningar, som aldrig för ofta
kunna upprepas. Utdraget lyder som följer:
Hr grefve Horn öppnade debatten på motsidan
med det påstående, att det ifrågavarande förslaget
hade republiken till mål och förstörelse till medel.
Dessa ord, mine herrar, äro hårda att höra om ett
förslag, hvilket Sveriges konung, genom sina kon-
stitutionella rådgifvare, inför svenska folket framlagt,
och hvilket nationen af honom så länge begärt. Men
för min del föreställer jag mig icke möjligheten, att
en man med de insigter, den erfarenhet och klok-
bet, som konung Oscar, skulle kunna hos en nation,
der det monarkiska regeringssättet är så rotfästadt
som i Sverige, vilja förorda ett förslag med republi-
ken till syfte och förstörelsen till medel; således lära
dessa ord komma att stå i protokollet endast för hr
grefve Horns egen räkning och såsom ett bevis på
vidden af br grefvens politiska synkrets.
Grefve Horn har vidare sat, att genom det nya
förslagets antagande Ridd. och Adeln skulle försvinna.
Nej, mine herrar, den svenska adeln skall icke för-
svinne, emedan den äger sitt namn och sina värf
antecknade i häfderna; den kan icke försvinna, eme-
dan den alltid varit och ännu utgör en betydande
del af svenska folket, hos hvilket dess anseendo visst
icke upphört. Den skall således endast försvinna att
utgöra en sjelfskrifven del af lagstiftningen. Den
skall ingå bland andra medborgare och M. H. varen
derom förvissade, att då adeln efterger sin represen-
tationsrätt såsom en särskildt efsöndrad klass, skall
den spela en mycket vackrare roll och öfva ett vida
större inflytande, än den för närvarande gör, då den,
afskiljd från folket, är stängd inom detta riddarhus.
Man har sagt, att Ridd. och Adeln skulle genom
antaganda af detta förslag förlora sin styrka,. Men,
M. H., hvad slags styrka eger ståndet nu såsom
adel? Ea sådan tid faens, men den tillhör det för-
flutna. Genom förändrade lagar, och isynnerhet för-
ändrade tidsförhållanden, har Ridd. och Adeln för-
lorst denna styrke. Den eger icke mera uteslutande .
större delen af Sveriges jord: den är icke mera sjelf-
skrifven till större delen af statens embeten och ;
emolumenter. Den utgör icke blommen af dess bild- ;
olng; den representerar icke, som fordom, krigs-
äran; ty äfven dess tid är, för Sverige, förbi. Och
K
l
4
väl att så är. Adeln måste således söka sin styrka ls
utom sin egen klass; och jag tror, för min del, att
detta alldeles icks är till skada ens för Ridd. och
Adeln sjelf; tvertom är jag öfvertygad, att dess
gentliga och mest afundsvärda styrka skulle uppstå
just derigenom, att den, äfven i politiskt hänseende,
införlifvar sig med nationen, då utan tvifvel, derest ;
den verkligen framför andra eger några företräden;
i bildning, kunskaper, duglighet och karaktersfasthet, i
dessa tvifvelsutan skola göra sig gällande.
Grefve Horn har vidare yttrat, att genom anta-l:
gande af det hvilande förslaget den gamla Wesa-:
thronen skulle komma att vecklan. Jag tror dere-!
mot, att detta möjligen kan blifva förhållandet en-l(
dast om Ridd. och Adeln envisas att qvarblifva så-
som särskildt stånd och dymedelst vill sätta en ona- !
turlig gräns för de nya samhällskrafternas naturen- j!
liga utveckling och ordnande. Och om man vädjar
till historien: var det väl Sveriges adel, som stödde lt
Gustaf Wasss tbron? Eller var det icke, näst Gud, s
Sveriges allmoga, som både upprättade och stöddels
denna thron, och störtade det förhatliga adels och s
prestoket under Sveriges första frihetstid, Calmarle
Union? Jag frågar, om det ej just var från ledamöterc
af svenska adeln, en Måns Brynteson Lilljehöök,
Thure Roos m. fl. med tillbjelp af de, jemväl adliga, lt
ketholska prelatersa, gom konung Gustaf, ehuru sjelf !c
en högättad adelsman, rönte det mest hårdnackade lj!
motståndet i sina värf för fosterlandets räddnisg?!
Jag öfverlemner till en hvar, som läst svenska hi-j!
storien och lyssnat till ders läror, att afgöra detta. !ö
För min del finner jeg åtminstone der icke något ls
vittnesbörd, som föranledt den tanken att Sveriges!
konungar, när de velat landets bästa, behöft adeins if
stöd mot folket. Nej; historien vittnar, att ingeni!
svensk konung, som förtjenat svenska folkets stöd,ls
varit deraf i saknad, och jeg hoppas och är öfver-(
:yged derom, att äfven framgent skall så blifva.
En annan talare, hr v. Ekenstgen, har ifrån den lt
lemokratiska synpunkten ogiilat förslaget. Hen harjdc
agt, att genom detta förslag en mängd ojemnheter !s
skulle blifva införda inom representationen, som nu
icke der existera. Han har talat om den vackralt
jemnlikhet, som gör att han, ehuru lefvande, ko-r
hende och odlande på en eländig mosse i Småland,!d
ikväl eger samma rätt till talan på detta hus som :
den rikaste egendomsherre; att komministern har i!4
Presteståndet lika rät: att yttra sig som biskopen. r
Jag förstår, M. H., icke, att detta förhållande skulle
blifva på något sätt förändradt genom det nu ifrå-
gaverande förslaget, enligt hvilket ju hvarje repre-li
sentant skulle på riksdagen yttra sig med lika rätt, ä
ban. må sitia på en mosse eller vara egare af den!g
största herregård, han må vara biskop eller adjunkt; A
men skillnaden är den, att han hvarken geåsom moss- a
anehafsare eller stor possessionat är sjelfskrifvent
utt vara Sveriges Jagstiftare, utan att han dertill först r
nåste göra sig värdig genom medborgares förtroende s
amt förvärfvands af Ue egenskaper, hvilka fordresd
ör utöfniogen af ett så vigtiat kall, som att varaf
venska folkets repre entsnt. f
Hr Tersmeden kar sagt, att upphäfvandet af riks e
tåinden skulle såsom följd medföra upphäfvandet afv
ien sammanhållning, fom begreppet stånd kan för-i
t
n
inleda. Ja, i sanning, en sammanhållning att skryta
med! Men iag vågar dock hemställa. om icka äf-