POR, AVE PI VILUSIVA AB AEUS AVÄRFUTRUV LIUS VI TY ,tenskapen såsom hela verldens tillhörighet och om rlandra civiliserade nationers föredömen vara bara i Ifraser. Sådana klinga, bevisa allt och bevisa intet. JOm vi icke skola stå tillbaka för andra civiliserade -Inationer, så ville han fråga, hvilken annan civilise;Irad nation har en ståndsrepresentation som Sveriges? ;I— Doktor Thomander erkände blygsamt svårigheIten för oss andra kyrkoherdar, som glömma bort l vår lilla lärdom i och med inhändgandet af kyrkoI herdefullmakten, att vara medlare i sådana tvister. Förslaget förkastades med 21 röster mot 48. Men det var redan förut förkastadt af Bondeståndet; så tlatt det i alla fall, som dr Thomander sade, icke nu1 mera skulle varit i stånd att förskaffa vårt land en -Jenda, hvarken af de utmärktaste skickligheterna, -leller af de utmärktaste odågorna från frammarde länder. Hr W. F. Dalmans anförand: rörande Representationsfrågan. Bland de tal, som förekommo på Riddarhuset, då representationsfrågan der förevar till öfverläggning, anse vi det i närvarande ögonblick ej vara olämpligt att här meddela det hufvudsakliga af hr W. F. Dalmans anförande, hvaruti han muntligen upptog och genmälde åtskilliga af de argumenter, som hade blifvit af vissa den konservativa sidans ledamöter framhållna till stöd för ståndsrepresentationens fortfarande. Detta hr Dalmans yttrande lemnar nemligen ej blott tillfälle till en förnyad uppmärksamhet på de bannala och stående skenIskäl, som framdragas emot reformen, och hvilka br Dalman bemött med en concis och träffande logik, utan gifver äfven en rekapitulation af åtskilliga med detta ämne sammanhängande vigtiga politiska sanningar, som aldrig för ofta kunna upprepas. Utdraget lyder som följer: Hr grefve Horn öppnade debatten på motsidan med det påstående, att det ifrågavarande förslaget hade republiken till mål och förstörelse till medel. Dessa ord, mine herrar, äro hårda att höra om ett förslag, hvilket Sveriges konung, genom sina konstitutionella rådgifvare, inför svenska folket framlagt, och hvilket nationen af honom så länge begärt. Men för min del föreställer jag mig icke möjligheten, att en man med de insigter, den erfarenhet och klokbet, som konung Oscar, skulle kunna hos en nation, der det monarkiska regeringssättet är så rotfästadt som i Sverige, vilja förorda ett förslag med republiken till syfte och förstörelsen till medel; således lära dessa ord komma att stå i protokollet endast för hr grefve Horns egen räkning och såsom ett bevis på vidden af br grefvens politiska synkrets. Grefve Horn har vidare sat, att genom det nya förslagets antagande Ridd. och Adeln skulle försvinna. Nej, mine herrar, den svenska adeln skall icke försvinne, emedan den äger sitt namn och sina värf antecknade i häfderna; den kan icke försvinna, emedan den alltid varit och ännu utgör en betydande del af svenska folket, hos hvilket dess anseendo visst icke upphört. Den skall således endast försvinna att utgöra en sjelfskrifven del af lagstiftningen. Den skall ingå bland andra medborgare och M. H. varen derom förvissade, att då adeln efterger sin representationsrätt såsom en särskildt efsöndrad klass, skall den spela en mycket vackrare roll och öfva ett vida större inflytande, än den för närvarande gör, då den, afskiljd från folket, är stängd inom detta riddarhus. Man har sagt, att Ridd. och Adeln skulle genom antaganda af detta förslag förlora sin styrka,. Men, M. H., hvad slags styrka eger ståndet nu såsom adel? Ea sådan tid faens, men den tillhör det förflutna. Genom förändrade lagar, och isynnerhet förändrade tidsförhållanden, har Ridd. och Adeln förlorst denna styrke. Den eger icke mera uteslutande . större delen af Sveriges jord: den är icke mera sjelfskrifven till större delen af statens embeten och ; emolumenter. Den utgör icke blommen af dess bild; olng; den representerar icke, som fordom, krigsäran; ty äfven dess tid är, för Sverige, förbi. Och K l 4 väl att så är. Adeln måste således söka sin styrka ls utom sin egen klass; och jag tror, för min del, att detta alldeles icks är till skada ens för Ridd. och Adeln sjelf; tvertom är jag öfvertygad, att dess gentliga och mest afundsvärda styrka skulle uppstå just derigenom, att den, äfven i politiskt hänseende, införlifvar sig med nationen, då utan tvifvel, derest ; den verkligen framför andra eger några företräden; i bildning, kunskaper, duglighet och karaktersfasthet, i dessa tvifvelsutan skola göra sig gällande. Grefve Horn har vidare yttrat, att genom anta-l: gande af det hvilande förslaget den gamla Wesa-: thronen skulle komma att vecklan. Jag tror dere-! mot, att detta möjligen kan blifva förhållandet en-l( dast om Ridd. och Adeln envisas att qvarblifva såsom särskildt stånd och dymedelst vill sätta en ona! turlig gräns för de nya samhällskrafternas naturenj! liga utveckling och ordnande. Och om man vädjar till historien: var det väl Sveriges adel, som stödde lt Gustaf Wasss tbron? Eller var det icke, näst Gud, s Sveriges allmoga, som både upprättade och stöddels denna thron, och störtade det förhatliga adels och s prestoket under Sveriges första frihetstid, Calmarle Union? Jag frågar, om det ej just var från ledamöterc af svenska adeln, en Måns Brynteson Lilljehöök, Thure Roos m. fl. med tillbjelp af de, jemväl adliga, lt ketholska prelatersa, gom konung Gustaf, ehuru sjelf !c en högättad adelsman, rönte det mest hårdnackade lj! motståndet i sina värf för fosterlandets räddnisg?! Jag öfverlemner till en hvar, som läst svenska hi-j! storien och lyssnat till ders läror, att afgöra detta. !ö För min del finner jeg åtminstone der icke något ls vittnesbörd, som föranledt den tanken att Sveriges! konungar, när de velat landets bästa, behöft adeins if stöd mot folket. Nej; historien vittnar, att ingeni! svensk konung, som förtjenat svenska folkets stöd,ls varit deraf i saknad, och jeg hoppas och är öfver-( :yged derom, att äfven framgent skall så blifva. En annan talare, hr v. Ekenstgen, har ifrån den lt lemokratiska synpunkten ogiilat förslaget. Hen harjdc agt, att genom detta förslag en mängd ojemnheter !s skulle blifva införda inom representationen, som nu icke der existera. Han har talat om den vackralt jemnlikhet, som gör att han, ehuru lefvande, ko-r hende och odlande på en eländig mosse i Småland,!d ikväl eger samma rätt till talan på detta hus som : den rikaste egendomsherre; att komministern har i!4 Presteståndet lika rät: att yttra sig som biskopen. r Jag förstår, M. H., icke, att detta förhållande skulle blifva på något sätt förändradt genom det nu ifrågaverande förslaget, enligt hvilket ju hvarje repre-li sentant skulle på riksdagen yttra sig med lika rätt, ä ban. må sitia på en mosse eller vara egare af den!g största herregård, han må vara biskop eller adjunkt; A men skillnaden är den, att han hvarken geåsom mossa anehafsare eller stor possessionat är sjelfskrifvent utt vara Sveriges Jagstiftare, utan att han dertill först r nåste göra sig värdig genom medborgares förtroende s amt förvärfvands af Ue egenskaper, hvilka fordresd ör utöfniogen af ett så vigtiat kall, som att varaf venska folkets repre entsnt. f Hr Tersmeden kar sagt, att upphäfvandet af riks e tåinden skulle såsom följd medföra upphäfvandet afv ien sammanhållning, fom begreppet stånd kan för-i t n inleda. Ja, i sanning, en sammanhållning att skryta med! Men iag vågar dock hemställa. om icka äf