en — kan gerrna medgifvas kapitalerna, både de materiella och mmoraliska, både rikedomens och in telligensens, att kkonkurrera med hvarandra bäst de gita, så väl inomm hvarje land som nationerna emellån, blott med vilkor att det varder tillsedt och förebygdt: att denna konkurrens ej må urarta til ett kapitalernas krig emot arbetslönerna. Om uti erkännandet af rättmätigheten utaf garantin till arbetets skydd emot kapitalet skulle ligga en kommunistisk eller socialistisk tendens — hvil:et anbängarne af freetrade-systeme!, i fall de vija vara konseqventa, ej kunna underlåta att påstå — så lärer man omöjligen komma ifrån den slutsatsen, att Europas mesl uppllysta regeringar äro behältade med kommunism och s socialism, om också utan att veta det; och äfven våårt eget lands regering skulle i slit fall ej kunna renttyås från misstankan att i hemlighet vara anstruke:en af det ferliga giftet. -Att meningenn härmed är prohibitismens be. tryggande ungeefär till det tusenåriga riket, derom upplyser: oss författaren genom att bestämma tiden för prohibitifsystemets och skråväåsendets försvinnande till just den, då lagstiftningen har på förhand omhuldat den med nya förskansningar, i utbyte mot de ej längre brukbara. Och då samma lagstiftningsgrurdsats, med förutsättning af dess riktighet, naturligtvis måste; tillämpas på nytt, när de sist uppförda förskamsningarne äfven bunnit blifva bofälliga, så följjer lika naturligt att verlden bör kringföras i em evig kretsgång af skrån och tullinskränkningsar. Oaktadt den sorgfällighet, hvarmed prohiltbitifsystemets ombudsman, under ett ständigt loverande åt ena sidan och åt andra sidan, söker hålla spåren af denna kretsgång i skymning, blir det omöjligt att ej märka dem vid så pass bestämda yttranden som de följande: När den tidpunkten är inne, att lagstiftningen i Europas industriella stater har gifvit garantier, som betrygga arbetarens välfärd och menniskorätt, då. men oc:k icke förr, kunna alla tullskrankor saklöst fallar. Och alla dessa tullskrankor böra då så mycket rätttmätigare falla, som lulloch konsumtions-afgifterrna mer och mer blifvit en börda, som hufvudsakliigen drabbar de arbetande klasserna. Men intiilldess att den tidpunkter är kommen är ock lagstiftaren uti hvarje stat pligtig att genom skyddande författningar ej mindre emot utländska än inhemska kepitalets öfvermakt och förtryck hägna det inhemska arbetet uti alla sådana industrigrenar, som icke arbeta för export; och ett sådant skydd emot de utländska kapitalerna utgöres just af tullförfattningarne. Men äfvenså är det klart att en sådan hägnande lagstiftning emot (det utländska kspitalets förtryck icke kan komma i ffråga för sådana industrigrenar som arbeta för exportt: inom dessa är ej nigon frälsning möjlig för arbetsarne på annat sätt, än att uti alla industriella länderr, som uti dylika produktioner konkurrera med hvarandra, skyddande författningar ömsesidigt vidtagas till arbetets hägn emot de inhemska kspitalerna.n För dem som bysa dylika åsigter om näringsfliten, synes ingenting kunna falla sig obeqvämare, än prohibitifsystemets återtåg i England, jemte de data, som ådagalägga att detta återtåg icke följts af näringarnes undergånga — enligt probibitismens bannala spådom — utan af deras oupphörliga och förut oerhörda utvidgning. Besvärade af ett så talande exempel, sökte probibitisterna länge och ihärdigt att förneka sjelfva dess tillvaro; och af gammal ovama låter författaren ännu dylika förnekelser undfalla sig, förmodligen vid tillfällen som ham anser lämpliga. Han tycks glömma då, hvuru öppet han motsagt sig, när han i samma skkrift, der dylika förnekelser upprepas, sjelf anföör de mest bestämda erkännanden både att porubibitifsystemet blifvit mer och mer afsksffadt ii England, och att detta afskaf fande -medfört märingarnes utvidgning. Då våra prohibitister samnolikt ej lära motsäga sin egen sakförare, bör det blifva nyttigt för framtida behof, att taga vara på hans vitsord. Se här derföre i ett sammandrag dessa hans medgilvanden: Ifrån 4846 tilt nuvarande tid upphäfdes tullez å spannmål och de flesta viktualier, minskades tularne å smör, skinkor, ost och talg till hälften borltogos införselsafgifterna å bomulls-, ylleoch linne-varor med få undantag, nedsattes tullen å sidenvaror till 45 , sam: å jern-, slåloch me tal-arbeten, läderarbeten och de flesta öfriga manufakturoch fabriksartiklar till 40 4 af värdet utom det att tulllen å en och annan kolonialprodukt ytterligare minskaades, hvartill sist nu äfven kommit navigationslagarrnes reform.n Erkännandet : af reformens förmånliga följder för Englands prroduktion och rikedom äro icke mindre besiimdda. Man höre: Huru alldeles; enormt Esglands kapitalrikedom tillvext i följd a8f borttagandet utaf alla dessa re striktioner och sskrankor, derom vittna de alldeles fabelaktiga kapitealer, som nedlagts i jernvägar och dylika företag inoora och utom England, samt den i: penningvärde occh ändå mer i varuqvantiteten si högt uppdsifna industriella produktionen under dessa år. Utförseln af brittiska produkter ifrån England steg år 4896 till 313536 793 L, år 1827 till 57 482 857 Å, år 4828 till 36 814476 L, år 1845 till 60 000 000 L, år 4849 till 58 000 000 . (Forts. följer.) (Insändt.) Några inkast mot förslaget alt flytta Norrbottens läns residens från Piteå till Luleå