sia rättt, ofta påtvingar rotehåilarne ieke alienas
ökade prestationer till soldaten, utöfver både hvac
enskildt aftal med denne och knektekontraktet inne
hålla, utan äfven understundom en för dem til
namn cch karakter okänd rekryt.
Utskittet uppgifver, att Rikets Ständer vid 184(
—4841 årens riksdag afgåfvo en underdånig skrif
velse. i detta ämne till Kongl. Maj:t, hvaruti anför
des att, då Rikets Ständer i allmänhet anse sådars
frågor, hvari rättelse kan vinnas på sätt lag och
laga stedgar föreskrifva, icke böra blifva föremål för
Rikets Ständers öfverläggningar, skäl icke skulle
saknas att hänvisa vederbörande till behörig ort för
at derstädes i besvärsväg göra sin rätt gällande;
men, då Rikets Ständer icke eller kunnat förbise de
många kostnader, svårigheter och obehag, som alltid
skulle ätfölja en rättegång emellan rust- och rote-
bållare å ena, samt befälet å andra sidan, ansågo
Rikets !Ständer, i ändamål! att för framtiden före-
komma de öfverklagade missbruken, sig böra i un:
derdåniighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes för-
ständiga vederbörande, att förhandlingar emellan rust:
och rotehållare och soldat om lönevilkoren böra för-
siggå enskildt dem emellan och såsom de kunns
åsämjas, samt utan all inblandning dervid af befålet.
hvarefter kontraktet skall underskrifvas och då först
till granskning inför landshöfdipg och regements-
eller lompanichef uppvisss; börande någon invänd-
ning eler anmärkning mot kontraktet icke ega rum,
så vida det upptager och tillförsäkrar soldaten alla
de förmåner, hvilka honom tilläggas i dest ursprung-
liga knektekontraktet för provinsen, jemte de förän-
dringaw dervid, som tillkommit genom friviiliga öf-
verenskommelser emellan kronap, å ena, samt rust-
och rotehållare, å andra sidan. Som nådig åtgärd
till följe häraf likväl uteblef, enär, enligt krigskol-
legii uppgift, klagomål i berörde sfseende hvarken
vid generalmönstringar eller eljest skulle blifvit an-
förda, så väcktes denna fråga ånyo vid 1844—184?
årens riksdag, utanatt likväl då föranleda till nå
gon ytterligare skrifvelse från Rikets Ständer.
Utskottet anser, batt denna frågas fortsatta åter.
kommande vid flera riksdagar utvisar, att den förde
klagen icke lärer sakna grund, men förmodar, de
orsaken dertill bör sökas mera i rotehållarnes bris
på kännedom af sina rättigheter och om de författ-
ningar, som angående rekrytering äro, till bevarande
af så wäl rotehållarnes som soldaternes rätt gällande,
än uti en obehörig inverkan af befålet vid kontrakt-
vilkorens bestämmande, hvilken kan antagas icke
böra ega rum, der rotehållarne stödja sin talan på
gällande författningar. För att de må sättas i till-
fälle härtill, tror Utskottet, som i allmänhet delar
ofvanberörda af Rikets Ständer vid 1840—41 årens
riksdajg, både i ena och andra hänseendet uttalade
åsigterr, det vara billigt och med afseende å den
förda I klagan nödigt, att tjenlig åtgärd vidtages, mer
då härrvid kommit i betraktande, att det tillgår olika
med reekryteringen i olika landsorter och att följakt-
ligen: serskilda anledningar till klagomål deröfver i
serskilde provinser förefinnas, så anser Utskottet ock,
att en i allmänna ordalag affattad och för rikets alla
län gillande föreskrift i förevarande afseende, sådan
som motionären begärt, svårligen blefve för vinnande
ef ändamålet tillfyllestgörande. Deremot torde det
vars ämpligare att öfverlerana åt landshöfdingarne,
hbyllka bafva sig uppdraget att vid rexryteringsmö-
l rotshållarpnes rätt och bästa, att äfven
illse, att sådana missbruk, som af
motionären Afverklagats, må upphöra och hvarom de
kurds exil a nådig föreskrift.