sia rättt, ofta påtvingar rotehåilarne ieke alienas ökade prestationer till soldaten, utöfver både hvac enskildt aftal med denne och knektekontraktet inne hålla, utan äfven understundom en för dem til namn cch karakter okänd rekryt. Utskittet uppgifver, att Rikets Ständer vid 184( —4841 årens riksdag afgåfvo en underdånig skrif velse. i detta ämne till Kongl. Maj:t, hvaruti anför des att, då Rikets Ständer i allmänhet anse sådars frågor, hvari rättelse kan vinnas på sätt lag och laga stedgar föreskrifva, icke böra blifva föremål för Rikets Ständers öfverläggningar, skäl icke skulle saknas att hänvisa vederbörande till behörig ort för at derstädes i besvärsväg göra sin rätt gällande; men, då Rikets Ständer icke eller kunnat förbise de många kostnader, svårigheter och obehag, som alltid skulle ätfölja en rättegång emellan rustoch rotebållare å ena, samt befälet å andra sidan, ansågo Rikets !Ständer, i ändamål! att för framtiden förekomma de öfverklagade missbruken, sig böra i un: derdåniighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förständiga vederbörande, att förhandlingar emellan rust: och rotehållare och soldat om lönevilkoren böra försiggå enskildt dem emellan och såsom de kunns åsämjas, samt utan all inblandning dervid af befålet. hvarefter kontraktet skall underskrifvas och då först till granskning inför landshöfdipg och regementseller lompanichef uppvisss; börande någon invändning eler anmärkning mot kontraktet icke ega rum, så vida det upptager och tillförsäkrar soldaten alla de förmåner, hvilka honom tilläggas i dest ursprungliga knektekontraktet för provinsen, jemte de förändringaw dervid, som tillkommit genom friviiliga öfverenskommelser emellan kronap, å ena, samt rustoch rotehållare, å andra sidan. Som nådig åtgärd till följe häraf likväl uteblef, enär, enligt krigskollegii uppgift, klagomål i berörde sfseende hvarken vid generalmönstringar eller eljest skulle blifvit anförda, så väcktes denna fråga ånyo vid 1844—184? årens riksdag, utanatt likväl då föranleda till nå gon ytterligare skrifvelse från Rikets Ständer. Utskottet anser, batt denna frågas fortsatta åter. kommande vid flera riksdagar utvisar, att den förde klagen icke lärer sakna grund, men förmodar, de orsaken dertill bör sökas mera i rotehållarnes bris på kännedom af sina rättigheter och om de författningar, som angående rekrytering äro, till bevarande af så wäl rotehållarnes som soldaternes rätt gällande, än uti en obehörig inverkan af befålet vid kontraktvilkorens bestämmande, hvilken kan antagas icke böra ega rum, der rotehållarne stödja sin talan på gällande författningar. För att de må sättas i tillfälle härtill, tror Utskottet, som i allmänhet delar ofvanberörda af Rikets Ständer vid 1840—41 årens riksdajg, både i ena och andra hänseendet uttalade åsigterr, det vara billigt och med afseende å den förda I klagan nödigt, att tjenlig åtgärd vidtages, mer då härrvid kommit i betraktande, att det tillgår olika med reekryteringen i olika landsorter och att följaktligen: serskilda anledningar till klagomål deröfver i serskilde provinser förefinnas, så anser Utskottet ock, att en i allmänna ordalag affattad och för rikets alla län gillande föreskrift i förevarande afseende, sådan som motionären begärt, svårligen blefve för vinnande ef ändamålet tillfyllestgörande. Deremot torde det vars ämpligare att öfverlerana åt landshöfdingarne, hbyllka bafva sig uppdraget att vid rexryteringsmöl rotshållarpnes rätt och bästa, att äfven illse, att sådana missbruk, som af motionären Afverklagats, må upphöra och hvarom de kurds exil a nådig föreskrift.