Riksdagen.
Anförande i B.ndeståndet af Johannes Nilsson
från Skåne.
Den nu aflåtna Kong!. propositionen om statsver-
kets tillstånd och behof synes mig äga mycket siägt-
tycke med alla de uader de s:dnåre 40 åren från
samma håll afgifoa p-oposi ioner, i så måtto nemli
gen, att den tyckes öfverträffa sina föregångare i
stegriog af de proponerade anslagen, eller åtminsto-
ne i försök, att få dessa anslag beviljade till högre
belopp, än hvad vid den näst föregående statsregle-
ringen blifvit fastställdt. Men har trott sig äga skäl
att hoppas, det samma anslag längesedan skulle haf-
va uppnått sin höjd; men en sådan förhoppning sy-
nes, tyvärr, ännu icke blifva verklighet, och blir
det väl icke förr än samtliga riksstånden hos rege-
ringen göra sådana allvarliga föreställningar mot detta
slösande med statens medel, att den ej på något sätt
längre vågar göra sig blind i afseende pi landets
verkliga tillssånd. Ty ännu tyckes regeringen åt-
minstone lefva i den öfvertygelse, att derför statens
bestånd är nöjlvändigt, att det skattdragande folkets
pålagor i jemn progression ökas. Vid minsta efter-
tanke måste det likväl synas tydligt, att om stats-
utgifterne skulle allt framgent tiliväxa på samma
sätt, som hittills, och hviiket under närvarande för-
hållande ej på något sätt synes otroligt, måste också
de skattdragandes fullkomliga undergång, förr eller
sednare, deraf blifva en följd. Det synes derföre vara
tid, att en gång börja sätta en gräns emot en si-
dan för fädernesiandet hotande fara, och det är
af denna avledning, som jeg nu vill lägga Stats-
utskottet varmt på bjertat, att alivarligen taga i be-
traktande landets verkliga ställning och de olyckliga
följder, som oevilkonigen skola inställa sig, i den
bändelse man längre envises med det närvarande sy-
stemet.
År 1810 utgjorde statsbudgeten omkring tre mil-
loner banko, hvarefter den sedan, i en förvånande
progression, stigit, så att den redan år 1835 utgjorde
9,698,190; år 1841: 10,742,580; år 1845: 11,384,790
och år 4849: 41,914,910 rår. I den sednsstafgifna
propositionen fordras ej mindre än 42,230,650 rdr i
ordinarie anslag, samt öfver tre och en balf million
i de s. k. extra anslsgen. Skulle det fortfara på
samma sått och i samma progression, skall om 30
år härefter statens utgiftssumma stiga till 30 mil-
lioner, eller till ungafär ett lika belopp med han-
kens nuvararde hela sedelstock. Troligen stiger dock
folkets välmåga ej i samma proportion. Jag skulle
snarare tro, enligt hvad jag nyss anförde, att fol-
kets tilltagande armod hålier jemna steg med de för:
detsamma odrägliga skattebördornas förökande, och
ingen med sundt förnuft begåfvad skulle väl våga
påstå, att folket på längden kan uthärda med alla
de pålagor, som nu affordreas detsamma, för att up-
pehålla en dyr hofhållning, en kostsam krigerskara
och ialla sådane utgifter, hvarföre det nu ofta kan-
ske sjelf får den äran att svälta och frysa. Eller
kanske vill man inbilla oss att produktionen och till
föjja deraf välmågan också skall stiga i samma mån,
som statsutgtfterna stegras, då blir väl Sverige slut-
ligen förvandladt till ewt verkligt Kanaan, och i
sådant fall vore det måbända fördelaktigsst, att på
en gång uppstegra avspråken till den största möj-
iga höjd, för awt ju förr desto heldre lyckliggöra det
ilskade fåderneslandet. Som jag likväl har svårt för
Itt ingå på en sådan mening, kan jag ej annat än
örundra mig deröfver, att, då Rikets Ständer vid
1844 års riksdag, i sin förtjusning öfver den nya
sol, zom då begynte lysa öfver fäderneslandet, be-
viljade allt hvad som fordrades, hade regeringen,
detta oaktadt, vid 4847 års riksdag, det förtroende
till folkeis förmåga och beredvillighet att åtaga sig
ännu ytterligare utskyder, att ytterligare den begär-
de 888,772 rdr mera, än hvad uti den vid 4844 års
riksdag uppgjorda stat var fastställdt. I den sed-
past afgifna propositionen beaär man 1,589,789 rdr
mera än hvad vid sista statsregleringen blef bevil-
jadt, och hvad tror man då ett det vid nästa riks-
dag skall uppgå till? Dessutom hafva vi sedan sed-
naste riksdagen haft nöjet utbetala de, vid samma
riksdag baviljade två miliionerna, som så väl an-
vändes på det svenska lustlägret i Danmark.
Hvad nu särskifdt angår första hufvudtiteln, böra)