Riksdagen. Anförande i B.ndeståndet af Johannes Nilsson från Skåne. Den nu aflåtna Kong!. propositionen om statsverkets tillstånd och behof synes mig äga mycket siägttycke med alla de uader de s:dnåre 40 åren från samma håll afgifoa p-oposi ioner, i så måtto nemli gen, att den tyckes öfverträffa sina föregångare i stegriog af de proponerade anslagen, eller åtminstone i försök, att få dessa anslag beviljade till högre belopp, än hvad vid den näst föregående statsregleringen blifvit fastställdt. Men har trott sig äga skäl att hoppas, det samma anslag längesedan skulle hafva uppnått sin höjd; men en sådan förhoppning synes, tyvärr, ännu icke blifva verklighet, och blir det väl icke förr än samtliga riksstånden hos regeringen göra sådana allvarliga föreställningar mot detta slösande med statens medel, att den ej på något sätt längre vågar göra sig blind i afseende pi landets verkliga tillssånd. Ty ännu tyckes regeringen åtminstone lefva i den öfvertygelse, att derför statens bestånd är nöjlvändigt, att det skattdragande folkets pålagor i jemn progression ökas. Vid minsta eftertanke måste det likväl synas tydligt, att om statsutgifterne skulle allt framgent tiliväxa på samma sätt, som hittills, och hviiket under närvarande förhållande ej på något sätt synes otroligt, måste också de skattdragandes fullkomliga undergång, förr eller sednare, deraf blifva en följd. Det synes derföre vara tid, att en gång börja sätta en gräns emot en sidan för fädernesiandet hotande fara, och det är af denna avledning, som jeg nu vill lägga Statsutskottet varmt på bjertat, att alivarligen taga i betraktande landets verkliga ställning och de olyckliga följder, som oevilkonigen skola inställa sig, i den bändelse man längre envises med det närvarande systemet. År 1810 utgjorde statsbudgeten omkring tre milloner banko, hvarefter den sedan, i en förvånande progression, stigit, så att den redan år 1835 utgjorde 9,698,190; år 1841: 10,742,580; år 1845: 11,384,790 och år 4849: 41,914,910 rår. I den sednsstafgifna propositionen fordras ej mindre än 42,230,650 rdr i ordinarie anslag, samt öfver tre och en balf million i de s. k. extra anslsgen. Skulle det fortfara på samma sått och i samma progression, skall om 30 år härefter statens utgiftssumma stiga till 30 millioner, eller till ungafär ett lika belopp med hankens nuvararde hela sedelstock. Troligen stiger dock folkets välmåga ej i samma proportion. Jag skulle snarare tro, enligt hvad jag nyss anförde, att folkets tilltagande armod hålier jemna steg med de för: detsamma odrägliga skattebördornas förökande, och ingen med sundt förnuft begåfvad skulle väl våga påstå, att folket på längden kan uthärda med alla de pålagor, som nu affordreas detsamma, för att uppehålla en dyr hofhållning, en kostsam krigerskara och ialla sådane utgifter, hvarföre det nu ofta kanske sjelf får den äran att svälta och frysa. Eller kanske vill man inbilla oss att produktionen och till föjja deraf välmågan också skall stiga i samma mån, som statsutgtfterna stegras, då blir väl Sverige slutligen förvandladt till ewt verkligt Kanaan, och i sådant fall vore det måbända fördelaktigsst, att på en gång uppstegra avspråken till den största möjiga höjd, för awt ju förr desto heldre lyckliggöra det ilskade fåderneslandet. Som jag likväl har svårt för Itt ingå på en sådan mening, kan jag ej annat än örundra mig deröfver, att, då Rikets Ständer vid 1844 års riksdag, i sin förtjusning öfver den nya sol, zom då begynte lysa öfver fäderneslandet, beviljade allt hvad som fordrades, hade regeringen, detta oaktadt, vid 4847 års riksdag, det förtroende till folkeis förmåga och beredvillighet att åtaga sig ännu ytterligare utskyder, att ytterligare den begärde 888,772 rdr mera, än hvad uti den vid 4844 års riksdag uppgjorda stat var fastställdt. I den sedpast afgifna propositionen beaär man 1,589,789 rdr mera än hvad vid sista statsregleringen blef beviljadt, och hvad tror man då ett det vid nästa riksdag skall uppgå till? Dessutom hafva vi sedan sednaste riksdagen haft nöjet utbetala de, vid samma riksdag baviljade två miliionerna, som så väl användes på det svenska lustlägret i Danmark. Hvad nu särskifdt angår första hufvudtiteln, böra)