factum, att då vid förra riksdagen den bekanta
förböjaingen för kronprinsen från 23,000 till
100,000 rår banko begärdes, med tanken på
hans förestående giftermål, så föreställde sig
icke mången att en ny tillökning genast vid
denna riksdag skulle komma i fråga. Det skäl
för det begärda anslaget till kronprigesessan som
hemtats deraf, att nuvarande drottningen så-
som kronprinsessa hade 20,000 rdr, äger sin
rktigoet. Deremot funnos den tiden icke de
80,000 rdr som nu utgå till H. M. Enkedrott-
ningen.
I afseende på den af br kammarherren Björn-
stjerna omförmälda nödvändigheten af en till-
ökning, det vill säga behofvet deraf för att
kunna lefva på ett convenabelt sätt, kan man
icke heller underlåta att anmärka, att allmän
beten och följaktligen äfven Ständerna när-
mare sakna kännedom om den kungliga famil-
jens enskilda förmögenhet, hvilken likväl må-
ste i betydlig mån bestämma, huruvida ett så-
dant behof är för handen eller icke. Denna
ovisshet, hufvudsakligen härrörande deraf att
bouppteckningen efter konung Carl Johan
bittills hållits hemlig, har emellertid, i för-
ening med berättelsen derom att enkedrott-
aingen skall ega betydliga tillgångar i Frank-
rike, ledt till den möjligen öfverdrifna, men i
alla fall ganska allmänna tron, att den köongl.
familjen skall vara mycket rik, och hvilket
ytterligare skall ökas genom det arf, som
ronprinsessan kommer att erhålla. Derföre
väckte det ock, som ala känna, en stor sen-
sation, när det omförmälda serskilda anslaget
för henne begärdes.
För att deremot, såsom hr Björnstjerna nu
gjort, framträda med påstående, att icke alle-
nast detta anslag, utan äfven de som äro be-
gärda för de kongl. prinsarne, äro högst nöd-
vändiga, borde det väl åtminstone erfordras
att framlägga något faktiskt argument derför.
Det är nemligen svårt att förstå, hvarföre de
yngre medlemmarna af furstebuset skola
behöfva här mer än i andra stater, som i folk-
mängd äro jemförliga med Sverige, iefva på
oågon kostsam fot, såvida detta ej kan ske
medelst egen förmögenhet; om enhvar af desse
unga furstar förmäler sig, och staten då skulle
bekosta serskilda anslag åt hvar och en för de-
ra3 hofhållning på furstlig fot, så blefve sådant
vidtutseende. Om den kongl. familjen sjelf är
rik, så synes också afkastningen af des3 en-
skilda förmögenhet, i förening med en million
af det allmänna, kunna räcka ett godt stycke
att arrangera sig, utan anspråk på vidare upp-
offringar från de skattdragande.
Det torde således icke vara för mycket sagdt,
att det ej vore olämpligt, äfven blott från den
ekonomiska sidan betrsktadt, om några när-
mare skäl för behöflighetea af de ifrågavarande
anslagen framlades, än det blotta påståendet af
br kammarherren Björnstjerna att de äro högst
nödvändiga.
Från den politiska sidan åter måste den tan-
kan allt mer. göra sig gällande, att i samma
mån som rättstillståndets utveckling går fram-
åt, synes den monarkiska principens bestånd
ock förenlighet med folkens anspråk att sty-
relserna skola vara ett uttryck af deras vilja
och behöfver förutsätta nödvändigheten att
minska det afstånd, som i fordna tider skiljt
de regerande feamijjerna från medborgarne i
landet.
Under sådana förhållanden kan skimret af
ett praktfulit lefnadssätt eller af en hofomgif-
ning ingalunda erfordras, och måste msraska-
da än gagna, då det naturligtvis mera aflågs-
nar de furstliga personerna ifrån, än det när-
mar dem till det öfriga folket. Delta är en
erfarenhet, så bekräftad från andra håll, aut
den ej vidare beböfver bevisas. Vi bphöfve i
det afseendet endast åberopa den stora tillgif-
venhet, som kronprinsen Carl August på sin
lid med en så förvånande hastighet venn ge-
nom sitt enkia och tarfliga lefnadssätt.
Riksdagen.
Anförande i B.ndeståndet af Johannes Nilsson
från Skåne.
Den nu aflåtna Kong!. propositionen om statsver-
kets tillstånd och behof synes mig äga mycket siägt-
tycke med alla de under de s:dnare 40 åren från
samma håll afgifoa p-:oposi ioner, i så måtto nemli
gen, att den tyckes öfverträffa sina föregångare i
stegriog af de proponerade anslagen, eller åtminsto-
ne i försök, att få dessa anslag beviljade till högre
belopp, än hvad vid den näst föregående statsregle-
ringen blifvit fastställdt. Men har trott sig äga skäl
att hoppas, det samma anslag längesedan skulle haf-
va uppnått sin höjd; men en sådan förhoppning sy-
nes, tyvärr, ännu icke blifva verklighet, och blir
det väl icke förr än samtliga riksstånden hos rege-
ringen göra sådana allvarliga föreställningar mot detta