factum, att då vid förra riksdagen den bekanta förböjaingen för kronprinsen från 23,000 till 100,000 rår banko begärdes, med tanken på hans förestående giftermål, så föreställde sig icke mången att en ny tillökning genast vid denna riksdag skulle komma i fråga. Det skäl för det begärda anslaget till kronprigesessan som hemtats deraf, att nuvarande drottningen såsom kronprinsessa hade 20,000 rdr, äger sin rktigoet. Deremot funnos den tiden icke de 80,000 rdr som nu utgå till H. M. Enkedrottningen. I afseende på den af br kammarherren Björnstjerna omförmälda nödvändigheten af en tillökning, det vill säga behofvet deraf för att kunna lefva på ett convenabelt sätt, kan man icke heller underlåta att anmärka, att allmän beten och följaktligen äfven Ständerna närmare sakna kännedom om den kungliga familjens enskilda förmögenhet, hvilken likväl måste i betydlig mån bestämma, huruvida ett sådant behof är för handen eller icke. Denna ovisshet, hufvudsakligen härrörande deraf att bouppteckningen efter konung Carl Johan bittills hållits hemlig, har emellertid, i förening med berättelsen derom att enkedrottaingen skall ega betydliga tillgångar i Frankrike, ledt till den möjligen öfverdrifna, men i alla fall ganska allmänna tron, att den köongl. familjen skall vara mycket rik, och hvilket ytterligare skall ökas genom det arf, som ronprinsessan kommer att erhålla. Derföre väckte det ock, som ala känna, en stor sensation, när det omförmälda serskilda anslaget för henne begärdes. För att deremot, såsom hr Björnstjerna nu gjort, framträda med påstående, att icke allenast detta anslag, utan äfven de som äro begärda för de kongl. prinsarne, äro högst nödvändiga, borde det väl åtminstone erfordras att framlägga något faktiskt argument derför. Det är nemligen svårt att förstå, hvarföre de yngre medlemmarna af furstebuset skola behöfva här mer än i andra stater, som i folkmängd äro jemförliga med Sverige, iefva på oågon kostsam fot, såvida detta ej kan ske medelst egen förmögenhet; om enhvar af desse unga furstar förmäler sig, och staten då skulle bekosta serskilda anslag åt hvar och en för dera3 hofhållning på furstlig fot, så blefve sådant vidtutseende. Om den kongl. familjen sjelf är rik, så synes också afkastningen af des3 enskilda förmögenhet, i förening med en million af det allmänna, kunna räcka ett godt stycke att arrangera sig, utan anspråk på vidare uppoffringar från de skattdragande. Det torde således icke vara för mycket sagdt, att det ej vore olämpligt, äfven blott från den ekonomiska sidan betrsktadt, om några närmare skäl för behöflighetea af de ifrågavarande anslagen framlades, än det blotta påståendet af br kammarherren Björnstjerna att de äro högst nödvändiga. Från den politiska sidan åter måste den tankan allt mer. göra sig gällande, att i samma mån som rättstillståndets utveckling går framåt, synes den monarkiska principens bestånd ock förenlighet med folkens anspråk att styrelserna skola vara ett uttryck af deras vilja och behöfver förutsätta nödvändigheten att minska det afstånd, som i fordna tider skiljt de regerande feamijjerna från medborgarne i landet. Under sådana förhållanden kan skimret af ett praktfulit lefnadssätt eller af en hofomgifning ingalunda erfordras, och måste msraskada än gagna, då det naturligtvis mera aflågsnar de furstliga personerna ifrån, än det närmar dem till det öfriga folket. Delta är en erfarenhet, så bekräftad från andra håll, aut den ej vidare beböfver bevisas. Vi bphöfve i det afseendet endast åberopa den stora tillgifvenhet, som kronprinsen Carl August på sin lid med en så förvånande hastighet venn genom sitt enkia och tarfliga lefnadssätt. Riksdagen. Anförande i B.ndeståndet af Johannes Nilsson från Skåne. Den nu aflåtna Kong!. propositionen om statsverkets tillstånd och behof synes mig äga mycket siägttycke med alla de under de s:dnare 40 åren från samma håll afgifoa p-:oposi ioner, i så måtto nemli gen, att den tyckes öfverträffa sina föregångare i stegriog af de proponerade anslagen, eller åtminstone i försök, att få dessa anslag beviljade till högre belopp, än hvad vid den näst föregående statsregleringen blifvit fastställdt. Men har trott sig äga skäl att hoppas, det samma anslag längesedan skulle hafva uppnått sin höjd; men en sådan förhoppning synes, tyvärr, ännu icke blifva verklighet, och blir det väl icke förr än samtliga riksstånden hos regeringen göra sådana allvarliga föreställningar mot detta