voro vi alla, som vanligt, barm cch barnbarg, församlade
bos farfars. Der vankades otroligt med julklappar och
mycken glädje — endast tant och jag suto tysta och all-
varsamma mot de andra — ack! vår fröjd låg ju redan i
grafven, elier var annars för långt borta! — Ett, tu, tre,
— bäst som vi trodde alla upptåg för aftonen wäl vara
slutade, slogos flygeldörrarne upp på ny räkning och in
trädde en lög mobrisk riddare med sluten bjelm och åt-
följd af en svart slef, som på ett! stort hyecds bar en
mängd småsaker af alla möjliga slag och fasoner. Allmän
och utomordentlig förvåning! Riddaren helside samlingen
på österländdskt sätt, kallade sig sjelf en gengångare från
flydda tiderr, bad om tillåtelse att få erbjuda de närva-
rande någraa obetydliga prof på de länders konstfärdighet
han genomffsrit, och började utdela atrapper till höger cch
venster, alla beledssgade af något infall eller tänkespråk,
uttaladt på temigen tyd.ig men bruten svenska, och hvil-
ket merendels föll sig rätt roligt och träffande. Tant och
jag, som föga deltagit i den allmänna, med vir sinnes-
stämning och våra sorgdrägter så föga öfverensstämmande
munterheten, befurno oss på något afstånd från de öfriga,
men lyssnade dock uppmärksemt på den hemlighetsfulle
riddaren, Ehvsrs identitet alltjemnt fortfer att vara en säll-
sim gåta. Ännu hade ban ej serskildt vändt sig till nå-
gondera af oss båda, men det hade ej undfallit mig att
ban ofta seett åt vår sida, och liksom oviltorligt drogs
ditåt. Andåtligen var den stora utdelningen slut; blott en
enda sak åtiterstod innu af hela det rika förråd som ban
medbragt: ett par små gyllne bojor, med hvilka han om-
sider närmaade sig till tan: och mig.
Ädla ddemer!s — sade ban, böjande ett knä mot golf-
vet och nägsten vidrörande tants fötter med sia panna —
er drägt ccch ert skick hafva afhållit mig från att våga
tilltjuda ew någon af de symboler och prydnader, som en
dast pas:a för skämtet och glädjen; men deremot bönal-
ler jag att edra händer töcktes piligga mig sjelf deisa
fjet:irar, emedan det väl kaa vp höa, men icke förne-
dra en riddare att blif aslaf för så mycken dygd och sköahet.
Nu flög i bsst en vansinnig tante genom mitt hufvud;
hvarifrån den kom, begriper ag ej; men lhka litet besin-
nende dess, orimlighet, som min skyldighet alt gå mera
sansadt tilllvåga, ropade jag öfverljudt:
rSigismaund, Sigismud! Det är Aan som vil narra Oss!
— Men väänta, vänte, stygge, älssade broder, du skall ock
så betala ddet med lifsudsfångenskap!, — och kastandt
mig häftigtt om hans hals, sökte jag afryeka bjelmen. Der