voro vi alla, som vanligt, barm cch barnbarg, församlade bos farfars. Der vankades otroligt med julklappar och mycken glädje — endast tant och jag suto tysta och allvarsamma mot de andra — ack! vår fröjd låg ju redan i grafven, elier var annars för långt borta! — Ett, tu, tre, — bäst som vi trodde alla upptåg för aftonen wäl vara slutade, slogos flygeldörrarne upp på ny räkning och in trädde en lög mobrisk riddare med sluten bjelm och åtföljd af en svart slef, som på ett! stort hyecds bar en mängd småsaker af alla möjliga slag och fasoner. Allmän och utomordentlig förvåning! Riddaren helside samlingen på österländdskt sätt, kallade sig sjelf en gengångare från flydda tiderr, bad om tillåtelse att få erbjuda de närvarande någraa obetydliga prof på de länders konstfärdighet han genomffsrit, och började utdela atrapper till höger cch venster, alla beledssgade af något infall eller tänkespråk, uttaladt på temigen tyd.ig men bruten svenska, och hvilket merendels föll sig rätt roligt och träffande. Tant och jag, som föga deltagit i den allmänna, med vir sinnesstämning och våra sorgdrägter så föga öfverensstämmande munterheten, befurno oss på något afstånd från de öfriga, men lyssnade dock uppmärksemt på den hemlighetsfulle riddaren, Ehvsrs identitet alltjemnt fortfer att vara en sällsim gåta. Ännu hade ban ej serskildt vändt sig till någondera af oss båda, men det hade ej undfallit mig att ban ofta seett åt vår sida, och liksom oviltorligt drogs ditåt. Andåtligen var den stora utdelningen slut; blott en enda sak åtiterstod innu af hela det rika förråd som ban medbragt: ett par små gyllne bojor, med hvilka han omsider närmaade sig till tan: och mig. Ädla ddemer!s — sade ban, böjande ett knä mot golfvet och nägsten vidrörande tants fötter med sia panna — er drägt ccch ert skick hafva afhållit mig från att våga tilltjuda ew någon af de symboler och prydnader, som en dast pas:a för skämtet och glädjen; men deremot bönaller jag att edra händer töcktes piligga mig sjelf deisa fjet:irar, emedan det väl kaa vp höa, men icke förnedra en riddare att blif aslaf för så mycken dygd och sköahet. Nu flög i bsst en vansinnig tante genom mitt hufvud; hvarifrån den kom, begriper ag ej; men lhka litet besinnende dess, orimlighet, som min skyldighet alt gå mera sansadt tilllvåga, ropade jag öfverljudt: rSigismaund, Sigismud! Det är Aan som vil narra Oss! — Men väänta, vänte, stygge, älssade broder, du skall ock så betala ddet med lifsudsfångenskap!, — och kastandt mig häftigtt om hans hals, sökte jag afryeka bjelmen. Der