Således ändå ej fullkomligt likt, yttrade Märtha tankfull, jag nästan boppades det.n sHur då? återtog Elfborg med en viss häftighet och uträckte handen efter porträttet, sbvad är det som missh:gar prostinnan? Denna erinrade sig bastigt det sårande och mindre pixisande i sina ord. Förlåt mig bid hon, och låt mig än en stund få betrskta det. Jag fållde ett yttrande som lätt kunde missförstås och jag bör derför tiliägga att jag sällan sett ett skönare ansigte, ehuru jag ej rätt kan förklara dess uttryck.n Ab! då förstår jag, och har sj:lf anmärkt detsamman, återtog Ellborg vänligt, xmen det är ju ändå ganska naturligt? Ögat afspegiar hennes själ, sådan d n blifvit genom hennes va: simhet och starka vilja, medan den sednare ifven uttalar sig troget och sannt i de öfriga anletsdragen, låter det ej så förklara sig, utan några missgynnande sutsatser?, Jo, visserligen,, genmälte Mär:ha med ett fint leende, cch om j:g ej bedrager mig är denna vackra talisman i besittsing af en helt undergörande makt.s Eifborg log i sin ordning och svarade rodnande: Prostinnan skämtar med mig kan jag märka och det får jag tåla vid, efter jag ändå måste bekänna mig skyldig... Jag hade väl alltid tänkt, fortfor han öppenhjertigt, att den som i första ungdomsåren lyckligt undgått faran att bl: kär skulle vid mognare ålder vara ännu säkrare för densamma, men ty värr lär icke diktens blinde gud tåla många sådara undantag. Antoinettes skönhet och yttre bildning skulle aldrig hafva förmått fingsla mig, om jag ej tillika hos henne funnit detta inre lif, detta oaflåtliga begär och sträfvande att icke blott gå fram, men uppåt son eger ett så outsög!igt värde i mina ögon. Jag hade föresatt mig att studera henne så nog som möjligt, att icke låta det aldraminsta i hennes karakter och lynne undfalla mig och hona fick således denna gång undergå ett slag: pröfnivg, hvilken var ganska skarp, men ur bvilken hon också a lid utgick segrande, eburu det stundom kostadt henne rätt svåra strider. Hon biir otvifvelaktigt en ovsnlig prydnad för sitt kön om hon så får fortfara, och bur det varn, tillade han med en ny rodnad och ett nytt leende, blef jag under tiden smittad ef hennes egen barnsliga värme, kanske till och med i högre grad än hon sjelf. Nu har ju prostinnan fått en formlig syn labekännelse ?, Men som ni kvarken tycks ångra er eller önska :flösDing, frukta ändå ni blir lika förhärdsd, sva ade Märtha i sf akön Nn syndare är ej värdt att tala DOSA