Således ändå ej fullkomligt likt, yttrade Märtha tank-
full, jag nästan boppades det.n
sHur då? återtog Elfborg med en viss häftighet och
uträckte handen efter porträttet, sbvad är det som miss-
h:gar prostinnan?
Denna erinrade sig bastigt det sårande och mindre
pixisande i sina ord. Förlåt mig bid hon, och låt mig
än en stund få betrskta det. Jag fållde ett yttrande som
lätt kunde missförstås och jag bör derför tiliägga att jag
sällan sett ett skönare ansigte, ehuru jag ej rätt kan för-
klara dess uttryck.n
Ab! då förstår jag, och har sj:lf anmärkt detsamman,
återtog Ellborg vänligt, xmen det är ju ändå ganska naturligt?
Ögat afspegiar hennes själ, sådan d n blifvit genom hennes
va: simhet och starka vilja, medan den sednare ifven utta-
lar sig troget och sannt i de öfriga anletsdragen, låter det
ej så förklara sig, utan några missgynnande sutsatser?,
Jo, visserligen,, genmälte Mär:ha med ett fint leende,
cch om j:g ej bedrager mig är denna vackra talisman i
besittsing af en helt undergörande makt.s
Eifborg log i sin ordning och svarade rodnande: Prost-
innan skämtar med mig kan jag märka och det får jag
tåla vid, efter jag ändå måste bekänna mig skyldig... Jag
hade väl alltid tänkt, fortfor han öppenhjertigt, att den
som i första ungdomsåren lyckligt undgått faran att bl:
kär skulle vid mognare ålder vara ännu säkrare för den-
samma, men ty värr lär icke diktens blinde gud tåla många
sådara undantag. Antoinettes skönhet och yttre bildning
skulle aldrig hafva förmått fingsla mig, om jag ej tillika
hos henne funnit detta inre lif, detta oaflåtliga begär och
sträfvande att icke blott gå fram, men uppåt son eger
ett så outsög!igt värde i mina ögon. Jag hade föresatt
mig att studera henne så nog som möjligt, att icke låta
det aldraminsta i hennes karakter och lynne undfalla mig
och hona fick således denna gång undergå ett slag: pröf-
nivg, hvilken var ganska skarp, men ur bvilken hon också
a lid utgick segrande, eburu det stundom kostadt henne
rätt svåra strider. Hon biir otvifvelaktigt en ovsnlig pryd-
nad för sitt kön om hon så får fortfara, och bur det varn,
tillade han med en ny rodnad och ett nytt leende, blef
jag under tiden smittad ef hennes egen barnsliga värme,
kanske till och med i högre grad än hon sjelf. Nu har
ju prostinnan fått en formlig syn labekännelse ?,
Men som ni kvarken tycks ångra er eller önska :flös-
Ding, frukta ändå ni blir lika förhärdsd, sva ade Mär-
tha i sf akön Nn syndare är ej värdt att tala
DOSA