själar. j fö ng Kongl. Teatern. Barberarren i Sevilla. Barberaren har : sedan italienska operans tid, då den var en alaf dess mest guterade pjeser, varit nedlagd vidid Kongl. teatern, och först i dessa dagar åter blilifvit upptagen. Man har härvid så mycket sopm möjligt tagit det italienska representationsssättet till mönster och ji åtskilliga fall har demna åtgärd skett med takt och omdöme. Ea förfelad och störande anordning är emellertid att recitationen, som fortgår till midten af andra akten, här afbrytes, och s2dan omvexlar med dialogen. För öfrigt har det rent musikaliska ej saknat vård, och i enskilda fall fimner man äfven kraft och värma; den dramatisska lifsåder, den postiska ström, som skall genoomlöpa det hela och elektrisera åhöraren — dden funno vi deremot ej. Äfven den allmänna. opinionen tycks hafva stadgat sig i detta afseende, och med undantag af m:ll Berwalds och hr Della Santas arier passerade nästan alla solonumren utan uppmärksamhet. Hr Delila Santa ger i titelrollen en ypperligt genomförd skildring, full af södrens varma lif, full af kraft och humor. Serskildt nämna vi hans stumma spel, hans uppmärksamhet äfven på sådane momenter af handlingen, hvari han endast medelbart är iintrezserad; förutan detta är ock ej något drarmatiskt lif tänkbart, och minst i en opera bufffa. Hr D. S:s artikulation af svenska texten är fganska bestämd och tydlig. — M:ll Berwald är en högst intagande och graziös Rosina; henmes koloraturer — dem hon frikostigt anbringar — äro fina, nitida, precisa; dramatiskt betraktad visar hennes sång, äfvensom aktionen, ett ganska omtänksamt studium af rollen, hvilken hon återger med sål! mycken sanninz, som tillåtes af hennes med detta fack visserligen ej egentligen öfverensstämmande individualitet. Till föredrag i lektionsscenen har mill B. valt Rodes bekanta Vvariztioner, en i sig sjelf intressant pjes, som här dock ej alldeles tyckes oss vara på sin plats. M:ll Berwalds äfvensom hr Della San tas solonummer hafvar mottagits med stort bifall. — Almavivas parti har, till följd af de deri förekommande föjrklädnaderna, den egenheten att innehålla tre serskilda roller, hvaraf hvarje fordrar sin serskilda karakteristik. Sin förenirgspunkt hafva de dock i den humor, den! fina ironi, som genomgår rollen, och i detta hänseende anse vi hr Gänther i första akten, och serdeles i serenadsceren ej alldeles hafva träffat det rätta. Ea roll, sådan som den druckne soldatens (i 2:a aktens final), egnar sig ej för hr G., hvarföre han hufvudsikligen lå-!! ter älskaren framlysa, med ett möjligast var-! samt antydande af den antagna karakteren. Detta genomföres konseqvent, men upphäfver ock nästan hela den komiska effekten af situationen. För öfrigt: föreslå vi hr G. att i-, akttaga ett längre afstiånd från Rosina vid de fruktlösa försöken att praktisera biljetten till benne, emedan detta eljest rätt wäl låter sig göra. Hr Gäöathers ibbate är, i synnerhet i första scenen, deremot ganska lyckad: maskering, mimik och aktior stå i väiberäknad harmoni och skildra en lypokrit af det mest raffinerade slag. Hvad sången vidkommer, nämna vi serskildt hr G3 recitalion såsom förträfilig. — Hr Walin kan ej räkna Basilio!! bland sina lyckligare partier: utian att mucikaliskt missvårda det, ger han det dock för litet dramatisk färg, för att frambringa någon tynrerlig effekt dermied. — Hr Uddman har den förtjensten att allttid med heder försvara sin prats, då ban nemlligen betoner sig på den; som detta nu icke var ffallet, så vilja vi ej närmare skärskåda hans Bartolo, utan beklaga blott, att Kgl. operan icke eger någon sångare detta fack. — Ficrilllo (hr Lundbergb) åligger det egentligen blott att fördrifva de besvärliga serenadmusikanterna; detta göromål är sig sjelft obetydligt, och blir det ännu mer lerigenom att det ej sker. —U— bots 1 mA mm mm rr — — — — AA VÄ 77 rm mu 02m MM