själar. j -
fö ng
Kongl. Teatern.
Barberarren i Sevilla.
Barberaren har : sedan italienska operans
tid, då den var en alaf dess mest guterade pje-
ser, varit nedlagd vidid Kongl. teatern, och först
i dessa dagar åter blilifvit upptagen. Man har
härvid så mycket sopm möjligt tagit det itali-
enska representationsssättet till mönster och ji
åtskilliga fall har demna åtgärd skett med takt
och omdöme. Ea förfelad och störande an-
ordning är emellertid att recitationen, som
fortgår till midten af andra akten, här afbry-
tes, och s2dan omvexlar med dialogen. För
öfrigt har det rent musikaliska ej saknat vård,
och i enskilda fall fimner man äfven kraft och
värma; den dramatisska lifsåder, den postiska
ström, som skall genoomlöpa det hela och elek-
trisera åhöraren — dden funno vi deremot ej.
Äfven den allmänna. opinionen tycks hafva
stadgat sig i detta afseende, och med undantag
af m:ll Berwalds och hr Della Santas arier
passerade nästan alla solonumren utan upp-
märksamhet.
Hr Delila Santa ger i titelrollen en ypperligt
genomförd skildring, full af södrens varma lif,
full af kraft och humor. Serskildt nämna vi
hans stumma spel, hans uppmärksamhet äfven
på sådane momenter af handlingen, hvari han
endast medelbart är iintrezserad; förutan detta
är ock ej något drarmatiskt lif tänkbart, och
minst i en opera bufffa. Hr D. S:s artikulation
af svenska texten är fganska bestämd och tyd-
lig. — M:ll Berwald är en högst intagande och
graziös Rosina; henmes koloraturer — dem
hon frikostigt anbringar — äro fina, nitida,
precisa; dramatiskt betraktad visar hennes sång,
äfvensom aktionen, ett ganska omtänksamt stu-
dium af rollen, hvilken hon återger med sål!
mycken sanninz, som tillåtes af hennes med
detta fack visserligen ej egentligen öfverens-
stämmande individualitet. Till föredrag i lek-
tionsscenen har mill B. valt Rodes bekanta
Vvariztioner, en i sig sjelf intressant pjes, som
här dock ej alldeles tyckes oss vara på sin
plats. M:ll Berwalds äfvensom hr Della San
tas solonummer hafvar mottagits med stort bi-
fall. — Almavivas parti har, till följd af de
deri förekommande föjrklädnaderna, den egen-
heten att innehålla tre serskilda roller, hvaraf
hvarje fordrar sin serskilda karakteristik. Sin
förenirgspunkt hafva de dock i den humor, den!
fina ironi, som genomgår rollen, och i detta
hänseende anse vi hr Gänther i första akten,
och serdeles i serenadsceren ej alldeles hafva
träffat det rätta. Ea roll, sådan som den
druckne soldatens (i 2:a aktens final), egnar sig
ej för hr G., hvarföre han hufvudsikligen lå-!!
ter älskaren framlysa, med ett möjligast var-!
samt antydande af den antagna karakteren.
Detta genomföres konseqvent, men upphäfver
ock nästan hela den komiska effekten af si-
tuationen. För öfrigt: föreslå vi hr G. att i-,
akttaga ett längre afstiånd från Rosina vid de
fruktlösa försöken att praktisera biljetten till
benne, emedan detta eljest rätt wäl låter sig
göra. Hr Gäöathers ibbate är, i synnerhet i
första scenen, deremot ganska lyckad: maske-
ring, mimik och aktior stå i väiberäknad har-
moni och skildra en lypokrit af det mest raf-
finerade slag. Hvad sången vidkommer, näm-
na vi serskildt hr G3 recitalion såsom för-
träfilig. — Hr Walin kan ej räkna Basilio!!
bland sina lyckligare partier: utian att muci-
kaliskt missvårda det, ger han det dock för
litet dramatisk färg, för att frambringa någon
tynrerlig effekt dermied. — Hr Uddman har
den förtjensten att allttid med heder försvara
sin prats, då ban nemlligen betoner sig på den;
som detta nu icke var ffallet, så vilja vi ej när-
mare skärskåda hans Bartolo, utan beklaga
blott, att Kgl. operan icke eger någon sångare
detta fack. — Ficrilllo (hr Lundbergb) ålig-
ger det egentligen blott att fördrifva de be-
svärliga serenadmusikanterna; detta göromål är
sig sjelft obetydligt, och blir det ännu mer
lerigenom att det ej sker. —U—
bots 1
mA - mm mm rr
— — — — AA VÄ 77 rm mu 02m MM