of make. Kunde jag då lyckas att vinna hennes hjera utan någon annans impuls, vore utsigterna till vår framtida sällhet så mycket säkrare, — och jag svär min dyr: faster att jag ej skulle lemna något ärligt medel oförsökt dertill — hvarom icke, egde jag medvetandet att åtminstone icke hafva gjort henne olycklig, om jag än ej di rekt förmått skapa hennes lycka. — Är det endast intresset för min dotter som förestafvat dig allt detta? frå. gade min faster när jag äntligen slutat, har du ingen tanke för dig sjelf, ingen fruktan för ditt eget öde?s Mitt öde svarade jag, bäfvande för den verkan mina ord ånyo kunde frambringa, skule blifva lika olyckligt som Antoinettes ifall årgern en dag skulle hemsöka och kanske äfven förderiva henne. — Min faster begärda något af en stärkande dryck som hon då och då begagnade, jag gaf henne den, bon teg en stund och återtog: Säg mig om Antoinettes beteende som barn hos dig qvarlemnat något intryck som du ej tror dig kunna öfvervinna? Jag vet att du icke skall bedraga mig.s Nu var jag glad att kunna svara ett beståmdt nej! Jag tillade, att jag dessutom var så fullt öfvertygad om det välgörande inflytande min faster haft pi sin dotter, att detta ensamt skulle varit nog för att be. segra min fördom. nDå är jag också trygg, sade min faster med en fridfull blick, ty hvad du nyss talade om faran af tvungna äktenskap, hvilka äfven jag ogillar, hoppas jag icke här kan tillämpas, när du erinrar dig, att jag sjelf förutsatt en möjlighet af förekommande oöfvervinneliga hinder och just för dea händelsen äfven gjort ett serskildt förordnande. Jag upprepar än en gång att jag icke önskar eller föreskrilver något giftermål, så vida det framdeles befinne: stridande mot edra tycken, eller edra begrepp om gemensam lycka, men hvarför skulle ri neka mig den glädjen att få mottaga edra löften att vilja tillhöra hvarandra, så framt j en gång kunnen det utan att såra edra bjertan och samveien? Lefven j båda för den tanken sedan jag lemnat er, hoppas jag att den skall sluta er närmare tillsamman och värja er att bittre förstå hvarandra, både af böjelse och pligt. Jag kan misstoga migp, fortfor hon med svagare slämmoa, men j egen ju då frihet att handia efter er sjelfförvärfvade öfvertygelse, och ag ser såledeg icie den mins!a våda i en förlofning, hvil