of make. Kunde jag då lyckas att vinna hennes hjera
utan någon annans impuls, vore utsigterna till vår fram-
tida sällhet så mycket säkrare, — och jag svär min dyr:
faster att jag ej skulle lemna något ärligt medel oför-
sökt dertill — hvarom icke, egde jag medvetandet att åtmin-
stone icke hafva gjort henne olycklig, om jag än ej di
rekt förmått skapa hennes lycka. — Är det endast in-
tresset för min dotter som förestafvat dig allt detta? frå.
gade min faster när jag äntligen slutat, har du ingen tanke
för dig sjelf, ingen fruktan för ditt eget öde?s Mitt öde
svarade jag, bäfvande för den verkan mina ord ånyo kunde
frambringa, skule blifva lika olyckligt som Antoinettes
ifall årgern en dag skulle hemsöka och kanske äfven för-
deriva henne. — Min faster begärda något af en stärkande
dryck som hon då och då begagnade, jag gaf henne den,
bon teg en stund och återtog: Säg mig om Antoinettes
beteende som barn hos dig qvarlemnat något intryck som
du ej tror dig kunna öfvervinna? Jag vet att du icke skall
bedraga mig.s Nu var jag glad att kunna svara ett be-
ståmdt nej! Jag tillade, att jag dessutom var så fullt öf-
vertygad om det välgörande inflytande min faster haft pi
sin dotter, att detta ensamt skulle varit nog för att be.
segra min fördom. nDå är jag också trygg, sade min fa-
ster med en fridfull blick, ty hvad du nyss talade om
faran af tvungna äktenskap, hvilka äfven jag ogillar, hop-
pas jag icke här kan tillämpas, när du erinrar dig, att jag
sjelf förutsatt en möjlighet af förekommande oöfvervinne-
liga hinder och just för dea händelsen äfven gjort ett ser-
skildt förordnande. Jag upprepar än en gång att jag icke
önskar eller föreskrilver något giftermål, så vida det fram-
deles befinne: stridande mot edra tycken, eller edra be-
grepp om gemensam lycka, men hvarför skulle ri neka
mig den glädjen att få mottaga edra löften att vilja till-
höra hvarandra, så framt j en gång kunnen det utan att
såra edra bjertan och samveien? Lefven j båda för den
tanken sedan jag lemnat er, hoppas jag att den skall sluta
er närmare tillsamman och värja er att bittre förstå hvar-
andra, både af böjelse och pligt. Jag kan misstoga migp,
fortfor hon med svagare slämmoa, men j egen ju då fri-
het att handia efter er sjelfförvärfvade öfvertygelse, och
ag ser såledeg icie den mins!a våda i en förlofning, hvil-